Bestämde mig att ta mig an dagens utmaning på Skrivpuff eftersom text bara började ramla ur mitt huvud när jag läste utmaningen. Kunde inte stoppa mig själv.
Vad som ryms i en suck
Jag suckar uppgivet och kollar bort från datorn. Det är någon sekunds fördröjning, men snart hör jag honom fråga:
”Vad är det?”
Mina ögon söker sig tillbaka till skärmen, och bilden av honom i Skype-fönstret. Där någon annanstans. Någonstans som inte är här.
”Det är bara att jag önskar du var här”, svarar jag.
Det är en förenkling, det är så mycket mer komplicerat än så, men jag behöver inte förklara. Han förstår, han känner likadant. Jag betraktar hans vackra ansikte och ser hur samma suck som just lämnat mina läppar, lämnar hans.
”Jag med”, säger han.
Det gör ont och det är jobbigt. Jag vill kunna säga att ingenting annat spelar någon roll än att kunna vara med honom, men det är en lögn. Det är så mycket som spelar roll, så mycket som måste göras, avslutas, fixas, innan vi kan åka hem. Vi får vänta, han och jag, får vänta till framtiden. En tid där allt det där som måste göras är gjort. Månader, kanske år, av väntan. Och rädslan. Kommer jag orka vänta? Kommer han orka vänta? Kommer det vara värt det i slutändan? För just nu är det allt jag vill, att få vara där han är. Om det inte vore för saker som är så mycket viktigare, saker som spelar roll. Jag sluter ögonen och håller tillbaka känslorna, de som gör så ont. Alla de känslorna som ryms i den lilla suck som ibland tvingar sig fram, när det blir för mycket att hålla inom sig.