Etikettarkiv: Michael

Skolka kostar 3 kr

I måndags, någon gång på seneftermiddagen kom det över mig. En fruktansvärd huvudvärk som jag inte hade en aning om vad den hade för ursprung. Jag började bli mindre kontaktbar eftersom jag gled iväg in i egna tankar, och orkade inte hålla uppe koncentrationen på en enkel konversation vid middagen. Jag hade ett fruktansvärt tryck över ögon och panna, även när jag låg ner. Misstänkte på grund av yrseln också att jag hade feber. Valde, som vanligt, att inte ta smärtstillande, det går över när man vilar. Innan jag gick och la mig skrev jag ett brev till lärarna jag skulle ha nästa dag, att jag var sjuk och inte kunde komma. Somnade runt halv nio på kvällen. Vaknade vid kvart i åtta och kände mig utvilad och förhållandevis bra, så jag tänkte att jag kanske kunde gå till skolan ändå. Satte mig upp och huvudvärken slog till mig som med en vedkubb i huvudet. La mig ner ganska kvickt igen och tvingade mig själv att somna om. Gick inte upp fören ett på eftermiddagen.

Huvudvärken var nästan helt borta, men trots att jag inte ätit något var jag inte hungrig. Det dröjde till kvällsmat, runt 19, innan vi (Andrea, Michael och jag) beställde McDonalds från pianorummet, där vi spelade piano och planerade att se på film, men allt vägrade streama. Jag var fortfarande seg dock, och bestämde mig för att vila en extra dag för att helt bli av med skiten. Tji fick jag, under onsdagen (igår) var jag helt okej största delen av dagen, men frammåt natten fick jag ont i halsen och när jag vaknade i morse kunde jag knappt säga ett ord. Det jag vaknade av var att min telefon ringde. Det var en av mina lärare. Hon pratade på kinesiska om sjukhus och sjukdomar, men jag förstod det som att hon sa åt mig att jag skulle gå till doktorn.

Så jag tvingade upp mig själv, gick till receptionen och försökte med min nästan icke-existerande röst fråga efter universitetets sjukhus. Då kom Michael tillbaka från sin lektion och han följde med mig dit. Jag visste inte helt vad jag gjorde där, men jag gick till receptionen och fick nåt kvitto och för det betalade jag 3 yuan. Sedan gick jag upp en våning och någon frågade mig om jag ville ha medicin, men det sa jag att jag inte ville. Svensk huskur har alltid löst mina förkylningar. Te, vila och mycket c-vitamin. Jag fick en lapp och de sa åt mig att gå ner och få en stämpel. Det gjorde jag och sedan lämnade vi sjukhuset.

Utan att få någon undersökning alls har jag nu ett sjukintyg som räknas som giltig frånvaro från skolan. Jag trodde jag gick dit för en undersökning, men om man är förvirrad och inte riktigt kan vokabulären för sjukhusgrejer så var det det här man fick. Med andra ord hade jag kunnat gå där och fakeat lite krasslig om jag bara inte hade lust att gå. Nu har jag ju verkligen varit sjuk, men känns ändå alldeles för simpelt att få sjukintyg.

Tillbaka i sovsalen nu. Michael gick till Dia och köpte vatten och c-vitamin åt mig, det var väldigt snällt. Nu har jag med andra ord kiwis och gud-vet-vad-juice. Dags att jaga ut den här bakterien!

Chaoyang Park

Igår satt Michail (holländare) i solen på gården i vårt dorm och läste. Det såg väldigt trevligt ut, och han föreslog att vi skulle åka några stycken till en park och bara slappna av och läsa och njuta. Klockan tre bar det av för honom, mig, Andrea (amerikan) och Michael (tysk) till Chaoyang Park. En park som är så stor att jag tror hela centrala Linköping får plats i den. Det var en 20-minuters bussresa med en usel busschaufför. Tack och lov hade vi sittplatser, och jag satt och kollade på reklamen största delen av tiden (alla bussar har en tv ombord med reklam och andra korta roliga klipp på). När vi kom fram stötte vi på ett problem; vi kunde inte hitta ingången till parken. Vi hittade ingången för bilar, men fotgängare fick inte gå där så vi gick tills vi kom fram till byggnader som såg väldigt västerländska ut. Det var ett shoppingcenter där jag kände att bara andas skulle kosta mig mina lunchpengar för flera dagar framöver.

Vi gick omkring lite och hamnade på en restauranggata som fick mig att tro att vi transporterats från centrala Peking till en fransk pittoresk turiststad. Michail var hungrig, men ingen annan var det så vi började leta efter öppningen till parken igen. Det gick lite fortare den här gången och inträdet var 5 kr, men eftersom vi alla är studenter betalade vi bara 2,50. Eftersom vi tydligen var i fel ände av parken hoppade vi på en ”buss” som tog oss till en del som hade bergochdalbanor, jag blev lika uppspelt som ett barn på julafton och började hoppa omkring och se vad jag ville åka först. Men allra först skulle vi lösa Michails hungerproblem.

Vi hittade en Fast Food restaurang. Den såg dock ganska nedsläckt ut, men dörrarna var öppna, så vi testade att gå in. När vi gick in så tände de ljuset och alla som jobbade där gick från att typ hänga i mörkret till att fokusera på oss. Michail och Michael beställde varsin meny, jag och Andrea hade ätit en ganska stadig brunch några timmar tidigare så vi var inte hungriga. Vi stod och skrattade lite åt att de hade stället nedsläckt när Andrea plötsligt kommenterade att de stoppade hamburgarna i micron, vilket fick oss att undra vad fan vi var på för ställe. När de fått sin mat gick vi ut och satte oss utanför. Inom fem minuter kom en av de som jobbade på restaurangen och stängde dörrarna vi gått in igenom och kedjade ihop dem. Det var en väldigt udda upplevelse som vi skrattade åt, och vi misstänkte skarpt att de skulle bli magsjuka av den där maten.

Efter maten kollade vi på olika attraktioner och upplevelser. Jag ville gå in i dinusauriehuset som var i 4D, men det kostade 25 kr, så det blev nedröstat. I slutändan gjorde vi bara en sak. Vi sprang i cylindrar som flöt på vatten, det kostade 20 kr, men var helt klart värt det. Andrea och Michial började, och det såg så kul ut att jag inte kunde sluta garva på hela tiden. Det roliga var att det var bara små barn i stoleksordningen max 7 år där, och vi. Kineserna tyckte det var väldigt roligt att se på och fota de galna utlänningarna, men det kunde jag helt klart bjuda på. Jag hade aldrig tidigare sprungit i ett hamsterhjul, och det hade inte heller Michael, så när vi hoppade in i våran hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Dock insåg jag att de där extra kilona jag har lagt på mig senaste halvåret kom väl till nytta när jag ville välta Michael. Det var fruktansvärt roligt och utmattande. Jag har ju inte direkt någon kondition att tala om så ibland låg jag ner, men det slutade alltid med ett antal kullerbyttor när Michael började springa.

Det var en härlig eftermiddag, som kanske inte hade blivit så lugn och avslappnande som vi hade planerat, men det gjorde ingenting. Vi alla åkte hem och slappnade av på våra egna sätt. Michael somnade, Michail och Andrea tog varsin dush, och jag satte mig framför datorn med en god fanfiction att läsa. Innan det på kvällen bar av mot middag och senare även Juicey’s för att fira Ritas födelsedag.