Etikettarkiv: manlighet

Lästips: Från mannens sida

När jag anammade begreppet feminism om mig själv för många år sedan så betydde det för mig att det skulle bli jämställt mellan kvinnor och män. Det främsta problemet var ju ”olika löner för samma jobb” som det hette, men ganska snabbt följdes det av insikten att kvinnor också har svårare att ta sig till toppen. Jag började reflektera mer och mer över kvinnornas roller i samhället, och det var ju inte svårt, det var faktiskt ganska enkelt. Jag blev gång på gång bemött som ”kvinna” istället för person och undrade vad jag gjorde för fel för att inte folk kunde behandla mig som de skulle behandla en man i många situationer.

Det tog ganska lång tid innan jag började reflektera över den manliga könsrollen. Det var ju för mig enkelt att se mina egna nackdelar med mitt kön, men det var ganska svårt när det gällde mannens. Den första mansfrågan jag stötte på och reagerade starkt på (om jag inte minns fel) var i slutet på gymnasiet då jag snubblade över ett forum för män som hade förlorat vårdnaden om sina barn. En tvist där kvinnor vinner i en stor majoritet av fallen.

Jag vill gärna spricka hål på vissas uppfattning om att feminister bara tänker på kvinnofrågor, eller vill upprätta ett matriarkat (om vi ska gå till det extrema). För mig har ”feminism” varit en term som innebär jämställdhet, och det kan inte bli jämställt från bara en sida, eller hur? Då jag själv har svårt att sätta mig in i mansrollen och männens problem i samhället har jag svurit på att läsa mer om det. Jag vill inte att någon ska få nackdelar i livet på grund av könstillhörighet, kvinnor som män. Jag vill inte ha utstakade könsroller som vi har nu, och vill mer än gärna stötta alla män och kvinnor som går emot och vågar bryta den.

Här följer lästips på bra och läsvärda inlägg med fokus på att belysa mäns eller bådas sidor:
* Pelle Billing: Vad händer när män börjar tala? (rekommenderar Pelle Billing i allmänhet när det gäller detta)
* Tanja Suhinina: Dags för män och kvinnor att kasta sina sexuella ok?
* Lady Dahmer: ”Vad händer när män börjar tala?”

I fall där det går (som Tanjas inlägg om roller i sex) tycker jag man bör belysa båda sidor av myntet i den mån man kan. Men det viktigaste jag vill säga här är egentligen att bara för att man tar upp en kvinnofråga betyder det inte att man förkastar en mansfråga. Om jag skriver om mina erfarenheter som kvinna (och de nackdelar jag stött på med det) betyder inte det att jag förnekar nackdelar en man har i en liknande situation, utan endast att jag inte har någon erfarenhet av det. Jag uppskattar att alla sidor av ett problem blir belyst och tas upp i diskussion så länge det är relevant för frågan.

Jag tar gärna emot lästips på specifika inlägg som belyser viktiga mansfrågor eller bloggare som är duktiga på att integrera problemen från mer än ett håll.

Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…