Etikettarkiv: man

Alkohol är inte farligare för kvinnor

Jag har alltid funderat över den rekommenderade mängden alkohol som finns. Skillnaden mellan män och kvinnor är ganska stor, och jag kan inte riktigt förstå hur än kvinna på 60 kg skulle löpa mer risker vid alkoholintag än en man på 60 kg. Vikt verkar ju nämligen vara det centrala i det här fallet. Nu har vi alltså fått svar på den frågan: Kvinnors gräns är felaktig.

Det som stör mig mest är att de väljer att inte ändra gränserna utan att ge vettiga förklaringar på varför. Är det den sociala bilden av att kvinnor inte bör dricka lika mycket som män som står bakom? En sådan anledning skulle vara föråldrad och dum idag. Eller är det så att rekommendationen för män egentligen sitter för högt och man inte vill sänka den för att folk skulle bli arga? Det är också en dum anledning. Tänk de män som inte tror att de dricker för mycket, men egentligen ligger på riskzonen i så fall. Även om de försökte ta reda på det skulle de aldrig få veta.

Oavsett vad så frustrerar det mig att de skiljer på någonting utan att ha vetenskaplig grund för det. Vad är det för könsnorm som man vill dölja sanningen med den här gången? Det verkar mycket rimligare att skillnaderna borde ligga i riskbeteende och vikt snarare än i kön.

Kvinnor får i dagsläget dricka 9 glas vin i veckan och mannen 14, vore det då inte rimligast att lägga en gemensam gräns? Inte för att kvinnor ska börja dricka mer bara för att de kan, för det tror jag inte kommer bli det direkta resultatet av det här, utan för att vi än en gång ska se att det faktiskt inte är någon skillnad på män och kvinnor.

Var är alla homosexuella kvinnor?

I kinesiskan hade vi nyligen ett arbete som att man skulle skriva en berättelse och sedan hålla en muntlig presentation där man sammanfattade sin berättelse. Jag skrev om Simon, en svensk kille som åkte till Kina för att lära sig kinesiska och skaffa nya vänner, och Feilong, en kines som pluggar engelska på samma skola som Simon studerar kinesiska vid. Simon och Feilong blir tillsammans. Den här berättelsen var en utökning av en berättelse jag skrev när jag var i Kina. Poängen var att få upp en diskussion om homosexualitet i min multinationella klass och få svar från min lärare på hur man såg på det i Kina. När vi skulle skrivuppgiften på kinesiskan den här perioden hade jag inga idéer och bestämde mig för att utgå från denna. Efter min redovisning ställde läraren några frågor. Den som fastnade var:
”Varför skrev du om två killar?” (istället för två tjejer)
”Jag vet inte / ingen anledning”, blev mitt svar, men det här fick mig att tänka till.

Varför, när man pratar om homosexuella, handlar det (nästan) alltid om homosexuella män?

Exempel:
* TV-serier. I vanliga amerikanska TV-serier figurerar det ofta homosexuella män med, tex Glee och Sex and the City.
* Utbildningsmaterial. När vi skulle bli faddrar genomgick vi en fadderutbildning där vi fick olika situationer att diskutera. Självklart fanns det ett exempel med en homosexuell man.

Jag har lite egna olika teorier kring varför det alltid handlar om män, men inget ordentligt genomtänkt ännu. Varför tror ni att det är så här?

(För att försöka ändra på min egen reaktion, att se två män framför mig när någon säger homosexualitet, så har jag kollat på första avsnittet av The L Word.)

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

Radikalfeminist eller radikal feminist?

Radikalfeminism

Def: Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen. (Text: Wikipedia)

Varför jag inte är radikalfeminist:

Jag tror inte att ojämlikheten mellan könen beror på att kvinnor är förtryckta av män, utan för att män och kvinnor är intvingade i sina respektive könsroller (av varandra och sig själva). Vissa trivs säkert jättebra med att vara i sin könsroll, men hur många av de som aldrig riktigt tänker på det eller känner efter trivs egentligen inte? Hur många skulle tycka att det kunde vara skönt att vara någon annan än den man ses som? Oavsett om man är man eller kvinna.

Radikal feminist

Def. ”radikal”: Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som vill upphäva alla normer, även de mest grundläggande, och orsaka en omfattande samhällsförändring. Begreppet radikalism används ibland närmast som en synonym till extremism. (Text: Wikipedia)

Def. ”feminism”: En rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet. (Text: NE.se)

Varför radikal feminist är ett mer passande bergrepp:

Kombinationen av orden radikal och feminism är för det första bredare än det föregående sammansatta begreppet som redan har ett eget koncept. Definitionen på feminism tar inte upp min specifika syn på det hela, men jag håller helt klart med om att min egen uppfattning definitivt har del av att upphäva diskriminering på grund av kön. Det jag vill säga är ju att jag vill upphäva definition och fördomar på grund av kön. Detta är någonting som är svårt att förändras och som går starkt emot samhällsnormen. Det är här ordet radikal kommer in. Att ta bort så grundläggande begrepp som man och kvinna är garanterat att upphäva en mängd normer.

Du och ditt kön

Vart du än går så kommer du bli mött och behandlad utifrån ditt kön. Oftast syns det vilket kön du tillhör. Inte bara på kläder och frisyr, utan även för att kvinnor oftast har mjukare drag i så väl kropp som ansikte liksom männen oftast ser lite kantigare ut. Har du någon gång undrat över hur du skulle bli bemött om du var det andra könet? Jag har, och jag skulle väldigt gärna vilja veta. Hur skulle folk behandla mig första gången vi träffas om jag på mitt sätt att klä mig, gå, prata och vara hade uppfattats som man? Jag menar att jag självklart skulle vara samma person inuti, utan bara ha den utstrålningen som får folk att tro att jag är en man. Jag är övertygad om att jag hade blivit bemött annorlunda, men frågan är hur mycket? Skulle jag tjänat på om folk trodde jag var det andra könet i olika situationer?

Bebisens kön

Redan från din första sparkdräkt förväntas du bete dig som ditt kön. Extra tydligt kan man se på barn idag vilket kön de tillhör, när småflickorna kommer i knallrosa kjolar och småpojkarna i mörkblå hängselbyxor. Vad har vi för behov av att skilja på två personer just efter kön? Speciellt är det här en befogad fråga när det handlar om så små barn som man inte ens kan se vilket kön det tillhör utan att faktiskt kolla efter. Kan vi inte dela in barnen efter något annat mått, som barn med svenskt utseende och barn med utländskt utseende? Varför låter det här så absurt, men inte att dela in barnen efter kön? Jag har inte ens sagt att den ena gruppen kommer få mer fördelar än den andra.

Om det ena är rätt kan inte det andra vara fel

Det är svårt att inte döma folk efter kön. Det finns nog ingen som egentligen klarar av att låta bli. Instinkten säger åt mig att reagera på ett visst sätt när jag pratar med en man för första gången och ett annat sätt om det är en kvinna. Hur arg jag än blir på mig själv när jag gör det, så är det fortfarande gjort och jag har bidragit med lite av det dåliga till den värld som jag så gärna vill förändra till det bättre. Vi måste vara överrens och vi måste lära våra barn från början att de är sig själva och inte något kön. Det ska inte vara synd om en flicka som gråter när det samtidigt är mesigt när en pojke gråter för samma sak. Det ska inte anses slampigt och felaktigt när en flicka att ha flera förhållanden samtidigt medan en pojke blir hyllad om han gör detsamma. Det ska inte vara äckligt när två män har sex med varandra trots att det anses hett att två kvinnor gör samma sak.

Han producerar spermier, kan kissa stående, pratar med basröst och har lättare att få muskler.
Hon kan föda barn, har bröst som producerar mjölk, blöder en gång i månaden och har rundare former.
Förutom det, vad är egentligen skillnaden?

Jag är också en man

Jag är precis som vilken man som helst. Behandla mig därefter.

Könsnormativiteten diskuteras hela tiden och man säger hela tiden att den motverkas. I det stora hela händer det saker. Kvinnor blir mer accepterade på vissa typiskt manliga yrken, tvärt om är inte lika självklart, men ändå accepterat. Problemet är att trots att vi förändrar det stora perspektivet så förändras inte detaljerna – våra egna fördomar och tankar om ”hur det ska vara”. Jag är inte bättre än någon annan, jag går själv ut med fördomar och dömer folk för deras kön innan jag lärt känna dem, men vi måste bli medvetna om att vi gör det för att kunna motarbeta det.

Jag går en väldigt mansdominerad utbildning i och med att jag pluggar till civilingenjör. Tjejerna räknas till att vara ungefär 10% av de som studerar på just mitt program. I denna mansdominerande kultur är det inte lätt att gå in och säga att man ska behandla alla likadant oavsett vilket kön de tillhör, diskussioner som hålls behandlar gärna ”kvinnans mysterium”. Att jag får frågan varför kvinnor beter sig på ett visst sätt i en viss situation beror på att jag själv råkar vara född med kvinnliga reproduktionsorgan. Att jag kan svara (om jag nu kan svara) har ingenting med dessa organ att göra utan snarare att jag alltid har tyckt att det har varit intressant i att försöka sätta mig in hur andra personer tänker i vissa situationer.

”Men det är typiskt kvinnor att vara intresserad av sådant!” får man ofta höra eller ”Så tycker du bara för att du är tjej”. Jag har inte tilltagit mig åsikter, intressen eller val i mitt liv för att jag är tjej. Däremot har vissa val jag har gjort varit mer socialt accepterade för att jag är tjej. Att som tjej idag läsa till civilingenjör är ingenting som någon reagerar på trots att det från början är ett typiskt manligt yrke. Väljer du som tjej civilingenjör förväntas du fortfarande vara en tjej, med allt vad det innebär.

Som tjej förväntas du ha olika klänningar på dig varje gång det är någon fest medan det för killen räcker att ha på sig en skjorta till jeansen. Som tjej förväntas du raka dig på benen, annars anses du äcklig, medan killar får gå hur håriga de nu vill vara – även i ansiktet. Som tjej förväntas du ha viss känsla (om inte intresse) för kläder, hår och smink.

Jag har aldrig varit en typisk tjej. Låt oss ta Barbieexemplet. Jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejkompisar var oense om vad man skulle göra med barbiedockorna. De flesta ville klä dem och fixa deras hår, medan jag tyckte det var mycket roligare att låta dem åka på semester och faktiskt få dem att göra någonting. Fick jag bestämma helt så skulle jag troligtvis byggt en rymdstation med lego. Det var en av mina favoritlekar som jag och pappa brukade göra när jag var liten.

De flesta tjejer håller sig dock till detta könsnormativa sätt hur tjejer nu ska vara. Ibland tycker jag att man kan hårddra lite och säga att många tjejer på min utbildning måste trycka på sin kvinnlighet för att visa på att det går kvinnor där. Jag går åt andra hållet. Gång på gång försöker jag få mina klasskompisar att förstå att jag inte är en tjej, utan en man precis som de. Att försöka passa in i normen är kanske att acceptera den, men det kan vara svårt att göra annat om man inte vill bli behandlad annorlunda.

Något av det jobbigaste jag var med om (rörande den här frågan), som verkligen kändes, var då några av mina klasskompisar fick träffa min pojkvän och mitt i en konversation (i vilken jag inte var delaktig, men dock närvarande) kallade mig för ”flickvännen”. Istället för att vara deras vän så blev jag min pojkväns tillhörighet, trots att de kände min pojkvän sämre än mig. Jag kan minnas få tillfällen, förutom i början då de inte lärt sig Gunnars namn, som de kallat Gunnar för ”pojkvännen”.

Mitt mål, för mig själv och för tillfället, är inte att få alla män att se alla kvinnor som män, eller tvärt om. Mitt mål är att få mina manliga klasskompisar att se mig som en man. Där man innebär en person som man kan snacka med, ta en öl med, och behandla precis som alla sina andra manliga vänner.

Detta var aldrig någonting jag funderade på under gymnasiet. Vi var en bunt tjejer och killar som var ganska lika, men ändå olika, på sina sätt. Där spelade det aldrig roll vilket kön du var. Det enda som betydde någonting var att du var du och du fick frågor om saker för att du var du. Det var en självklarhet för mig då varför könsnormativiteten slog mig med ett hårt slag i ansiktet när jag började plugga civilingenjör i år. Jag undrar vad det var för konstig, lycklig bubbla jag levde i under gymnasiet.