Etikettarkiv: mål

Månadsutmaning #1 (10/2-9/3)

Det här är första månadsutmaningen för att uppfylla punkt 097 (098) ”Ha minst 6 (12) månadsutmaningar”. En månadsutmaning pågår i exakt fyra veckor och under den tiden ska jag försöka uppfylla vissa mål. Jag har tidigare endast gjort det på Svenska Hogwarts med mål som ”skriv minst 3000 ord/vecka” och ”få upp [karaktär] en årskurs”. Den här gången så tänkte jag ha det i livet överlag. Oftast försöker jag hålla det ganska tunt så det inte ska vara så svårt att lyckas, och ibland med några extrakrav (som uppfylls i mån av tid) ifall jag tror det skulle bli för lätt.

Månadsutmaningen kommer börja på måndag (10/2) och hålla på under fyra veckor (till söndag 9/3). Mina mål följer nedan:

* Söka sommarjobb
* Svara på alla SH-spel minst 1 gång/vecka
* Vara i fas med lektionsuppgifter i reglerteknik, modern fysik och mekanik 2.

I ett försök att uppfylla första punkten (samt punkt 029 på listan) så ska jag imorgon gå på CV-granskning och har därför suttit halva kvällen med att försöka författa någonting som skulle kunna se ut som ett CV. Det är precis lika svårt som jag förväntade mig. Vissa delar var väldigt lätt (typ lista min utbildning) medan andra delar känns extremt krystade, varför jag verkligen är tacksam över att jag ska få mitt försök till CV granskat imorgon.

Att läsa 2011

Gott nytt år!

Efter att ha funderat en stund så har jag trots allt kommit fram till ett nyårslöfte. Jag ska läsa mer böcker än vad jag gjorde 2010. Eftersom jag i princip inte läste någonting 2010 så kommer det inte bli så svårt. Just nu håller jag på att läsa Fem personer du möter i himlen av Mitch Albom, vilken hittills är ganska intressant.

Nedan följer de böcker som jag vill läsa, eller har lovat mig själv läsa inom en ”snar” framtid. Ordningen är baserad på vilka böcker jag vill läsa allra helst, även om den faktiska läsordningen kommer bli en annan. Kursiva böcker är sådana jag redan äger, medan alla andra måste jag få tag i på ett eller annat sätt. Jag hoppas ta mig igenom åtminstone 5 av dessa böcker under 2011, och förhoppningsvis minst 10 böcker totalt.

  1. Roma, av Steven Saylor
    Samt även gärna uppföljaren Empire.
  2. Pompeji, av Maja Lundgren
  3. The Gates of Rome, av Conn Iggulden
    Och om den gillas vill jag gärna fortsätta på resten av Emperor-serien.
  4. Roman Blood, av Steven Saylor
    Samt resten av serien Roma Sub Rosa om första boken är bra.
  5. Rome: The Emperor’s Spy, av M.C. Scott
  6. Miss Chopsticks, av Xinran
  7. Deception Point, av Dan Brown
  8. 1984, av George Orwell
    Helst vill jag läsa den på Engelska.
  9. Harry, A History, av Melissa Anneli
  10. Katedralen vid Havet, av Ildefonso Falcones
    Den här är jag av någon anledning sugen på att höra som ljudbok.
  11. Drömmar bakom röda gemak: Guldåldern, av Cao Xueqin
    Tror inte att jag lyckas ta mig igenom den den här gången heller, men den är för bra för att ges upp helt.
  12. Magyk, av Angie Sage
  13. Twilight, av Stephanie Meyer
  14. The Lightning Thief, av Rick Riordan

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.