Etikettarkiv: LOST

The weekend

Kan en helg med Lost-maraton bli mycket mer underlig. Jag tror jag känner någon som säger och gör olika saker, men jag vet hur det är att vara förvirrad. Det blir lätt så. Låt oss säga att jag fick tag i Armand så varken Adam eller han behövde känna sig utmobbad. Finns så mycket om idag jag skulle vilja säga, mycket som jag skulle kunna säga. Jag föredrar att inte.

Släpade i alla fall med Armand, Adam och Gunn till kyrkan… jag skulle sjunga kör. Det var konfirmationsgudtjänst. Jag fick träffa Malin och Petter, och jag har saknat dem så. Unni stod och mobbade mig underkören också, visserligen hittade vi henne och Kristin på en ledstång igårkväll då armand hamnat fel. De hakade på oss hem till mig och såg ett Lost-avsnitt.

Jag vet inte. Jag är förvirrad. Men ändå så glad, måste nämna att det här är den bästa helgen på länge faktsist. Och, jag är säker på min sak nu… öronen är min mest känsliga kroppsdel.

Imorgon

Imorgon kommer Adam och Gunn hit. Vi ska ha Lost-maraton. Jag får inte tag i många fler, men Armand kommer antagligen om jag får tag i honom, annars blir det synd om Adam, eller som Gunn sa ”vad mobbad han kommer bli då :P”. Jo kanske, men jag ska nog se till att få hit Armand så han inte behöver känna sig så mobbad. Julls, Hannicon, Kalle och Michan ska jag också fråga om jag får tag i dem. Skulle frågat Frida med om jag haft hennes nummer…
Julls kommer inte, för hon lägger sig för tidigt. Hannicon kommer inte för hon bor för långt bort. Kalle kommer inte för att hans föräldrar inte tillåter honom. Michan har ingen anledning att låta bli att komma. Dett är min hypotes på hur jag tror att det kommer bli. Fast ja… de som jag har frågat men som inte kommer är Ingrid (hos far sin), Paul (seglar)  och Karin (hade massor att göra). Men jag hoppas någon mer kommer, sen kan det bli jättemysigt.

Längtar redan.
nej, nu ska jag och Nalle gå och lägga oss. Sov Gott.

Lycklig, kanske igen.

Jag skulle vilja säga att efter att ha haft den värsta veckan i mitt liv så är jag glad igen. Lycklig kanske rent ut sagt. Jag vet inte om det beror på filmen jag just såg (I am Sam), jag gråter fortfarande efter den. Jag borde gå och snyta mig och skölja av ansiktet, för jag är så hemskt… jag vet inte. Glad igen. Filmen slutar i alla fall lyckligt. Och jag tänkte återge de senaste två dygnen.

Igår efter skolan gick jag, Julls och Ingrid till Bosses Glassbar för att köpa oss glass. Med oss kom också Armand, Adam, Tim, Kalle och Gunnar. Vi slog oss ner i domkyrkoparken för att äta glassen och där satt/låg vi och pratade, myste och umgicks allmänt. Julls stack efter ett tag och tillsist lyckades Kalle slita sig ifrån oss och han och Tim drog tydligen iväg till någon schackklubb. Jag hängde inte riktigt med just varför… jag låg ner och var inte riktigt medveten om omgivningen just då. Sen fick Ingrid för sig att hon skulle till Bokia och köpa pennskrin och släpade med sig Armand och Adam dit bort. Jag och Gunn fick alltså i uppgift att vakta väskorna som de lämnade kvar. Det kändes kanske lite stelt först tyckte jag … men det var antagligen bara jag. När Ingrid, en evighet senare, väl kom tillbaka med sina följeslagare hade vi alla bestämt oss för att våldgästa Gunnars hus. Gunn kanske inte var helt med på förslaget från början, men om man inte ger sig får man som man vill ;). Det tog ett tag att ta sig till Gunn, men väl där klinkade vi piano och sedan dess har jag haft ABBAs Waterloo på hjärnan. Det var väldigt trevligt hemma hos honom, han har tre våningar. Tre! När hans mor kom hem bjöd hon på pizza, fyra kompisar till Gunnar bara sådär utan anledning. Mycket tevligt skulle jag vilja säga, blev väldigt förvånad faktist. När vi ätit oss mätta, jag klarade i mig inte många slizes, gick vi tillbaka till Gunn igen för att se på film. Det måste vara något med min övertalningsförmåga då jag lyckades övertala fyra personer att se på Lost säsong 1. Gunnar hade hela på dvd tydligen. Eller så ville alla andra se Lost utan att erkänna det för mig utan låta mig övertala dem istället. Klockan var väl runt halv nio när vi började titta på Lost, och straxt efter klockan elva så hade Armand och Ingrid somnat i någon slags fluff på golvet. Vi (Gunnar, Adam och jag) lyckades hålla oss vakna under två volymer, dvs 4 avsnitt, innan vi stängde av TV'n. Även om Gunnar visserligen somnade de sista fem minutrarna. Det var väldigt mysigt att titta på filmen, Gunn höll på med mitt hår som vanligt. Undra just hur länge han skulle klara sig utan andras hår ;). Jag vet inte riktigt om jag vill dra till med ärlighet här eller inte, just därför jag vet att du läser Gunn. Men det kan kännas jobbigt ibland att umgås med dig och veta att det inte komer bli mer än vänskap. Nu ska vi inte bli rädda och backa undan här – jag försöker glömma känslor så gott som jag kan. Jag är lite av en expert på det, så många gånger som jag gjort det förut.

Bör läggas till att jag missade sista bussen hem. Mamma var inte speciellt glad på mig när jag ringde klockan halv tio i morse och erkände att jag missat sista bussen hem. Hon tyckte det varit bättre om jag ringt klockan två på natten, men jag ville inte väcka dem då. I alla fall fick jag mamma att kolla min mobil som jag så paktist dagen till ära hade glömt hemma. Där fick jag tag i Alex mobilnummer och kunde ringa till honom. Ja, för idag var det vi skulle spela in våran skiva. Jag skulle infinna mig i Lambohovs kyrka klockan 10 för inspelning fick jag veta av honom. Jag hade tjugo minuter på mig att ta mig dit. Det var ganska kört, men vi kollade bussar och Gunnar skjutsade mig på cykel till busshållplatsen som låg en bit bort. Självklart hade jag tittat fel på busstulistan, men som tur var hade jag kollat på två stationer i förväg istället. Så vi fick bara vänta på bussen lite längre.
Vid busshållplatsen i Lambohov blev jag mött av Alex och vi började öva. Då hade jag druckit en klunk apelsinjuice och ätit en stor vindruva hos Gunn till frukost. Lite senare var alla i ”Duckies” överens om att ära lite brunch så jag köpte mig en panpizza. Eller snarare köpte Alex mig en panpizza. Det måste jag komma ihåg för det inebär att jag är skylldig honom 13 kr. När vi spelat in det mesta var klockan två och det var dags att ta sig hem. För mig var det ingen chans att kunna ta mig till resecentrum på en halvtimme (då min buss gick) så jag började vandra in mot stan. Bussen från Lambohov skulle jag fått vänta på i tjugo minuter. Efter att ha kommit till en rondell som jag kände igen insåg jag att jag kunde hem. Så jag gick hem. Sammanlagt ända från Lambohov tog det tre timmar, och då borträknar jag när jag köpte Coca Cola och knöt skorna. Dessutom fick jag skjuts på en tjejs (som Hanna) cykel. Men jag kom hem samtidigt som jag skule gjort om jag tagit nästa buss.

Mamma var kanske inte överlycklig, men hotet hon gett mig på morgonen om utegångsförbud verkade hon ha glömt bort. Eller så tyckte de att jag staffat mig själv tillräckligt genom att promenera i tre timmar. De tvingade mig i vilket fall att äta en banan och dricka vatten. Det hade jag inget emot. Sen kvällsmaten var lite jobbig att få i sig för någon som mått konstant illa i nästan en vecka. Mamma hotade med att jag kommer bli annorexiabarn om jag fortsätter med att inte äta. Jag äter ju, bara inte fullt så mycket som jag brukar. Jag tycker inte det känns så trevligt att nästan hålla på och spy upp maten igen… Så nu har jag som sagt tittat på film, imorgon på morgonen måste jag duscha … och jag vill se en till film nu.

Tro, Hopp och Kärlek
Jag kan vara kär, men jag hoppas för mycket och tror för lite.