Etikettarkiv: livet

Dröm: Bakochframvänt sex för nöjes skull

Drömmar från juni, från dlogg.se.

29/6 Båttaxi och cykling vid å
26/6 Hemlig lucka
24/6 Blivande gitarrist
22/6 Persocom, coola sängar, vin och sex till Kalle
16/6 Ösregn
12/6 Elaka föräldrar då baby inte är status

6/6 Tråkig gudstjänst och HP-hångel
2/6 Bevisa sin existens, på Italienska

1/6 Bakochframvänt sex

Läs mer

Hur skrev du förr i tiden?

Jag antar en utmaning från Skriva.net där tanken är att man ska jämföra hur man skrev förut.

Gör nedslag i historien i ditt eget skrivande. Hur skrev du för ett år sedan? För fem? Tio? Femton? Tjugo? […] Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.

Eftersom jag inte är överdrivet gammal (19) kommer jag lägga in texter för 1, 3, och 5 år sedan istället.

För ett år sen skrev jag:

Barfotafötter

Kommer du ihåg dina första trevande steg som öppnade en helt ny värld för dig, världen på två ben? Kommer du ihåg sommarlekarna då gräset kittlade under dina fötter? Kommer du ihåg då du tog av dig skorna bara för att känna fötterna mot den solvarma marken trots att dig mamma talat om för dig att det var långt ifrån sommar? Kommer du ihåg känslan av sand mellan tårna även när det är vinter? Kommer du ihåg känslan av kylande vatten mot tårna innan första sommardoppet? Kommer du ihåg det dina fötter har upplevt? Vill du minnas?
Dina fötter har en alldeles egen erfarenhet. Dina barfota hopp från sten till sten genom skogen är en konst som du inte skulle klara med någon annans fötter. De är en del av dig, lika mycket som de är egna individer ur erfarenhetssynpunkt. Den ena foten har aldrig varit med om samma sak som den andra.
(denna text blev aldrig avslutad)

För tre år sen skrev jag:

Mitt hjärta har blivit urvridet som en disktrasa

Och det känns som om du just slitit ut mitt hjärta och rivit sönder det. Min kropp blir kall och varm om vart annat och livet känns bara som om det har hamnat i botten på Vättern. För det känns inte längre, eller snarare det känns för mycket. Någon har tagit ett järngrepp om mitt bröst för att tvinga ihop lungorna och hindra mig från att andas. Och magen pirrar inte längre lika härligt som den brukar, nej ont gör det. Det finns verkligen en känsla som man kan beskriva som om man har svalt en katt, och katten klöser upp mig inifrån. Alla de nätter jag suttit här, för att vi skulle prata och för att det var vi två i världen. Bara vi, alla andras namn stod under offline-listan. Du och jag och världen. Området mellan magen och bröstet finns inte längre, det är borta för all framtid. Det bara försvann, för där känns ingen smärta. Förkylningen trycker på, men jag känner inte lika mycket av den längre. För konversationen mellan dig och mig. Det är lättare att ljuga på Internet, lättare att dölja sanningen. För sanningen att säga ser jag precis ut som den ledsna smilisen i msn messenger och jag känner mig precis som det krossade hjärtat. Och aldrig har jag känt mig så nere och ändå inte börjat gråta. För inga tårar är ens på gränsen att svämma över, även om jag kände lite av dem för några minuter sen. Och mitt hjärta har blivit urvriden som en disktrasa, så känns det. För jag skulle regera världen med dig, men de drömmarna är spruckna. Sömmarna har gått upp. Jag sydde inte tillräckligt och jag använde mig inte av den röda tråden. Nej, för någon har lossat på knutarna och långsamt spricker det upp, oförmögen att göra något ser jag på. För hur ska jag laga de spruckna sömmarna när jag tappat bort nålen?

För fem år sen skrev jag:

Årstidsdikt

I vintermörkrets kyla
I sommarnattens ro
Hör jag vargarna yla
i bergen där de bo
I vårmorgonens kvitter
I höstregnets vind
Ser jag havets glitter
och känner dig mot min kind

Ja, det var det som jag kunde bidra med till utmaningen. Jag har visserligen författat berättelser sedan jag började tänka, men de första nedtecknade sakerna hittar jag inte nu så jag har inte tillgång till dikter och noveller tidigare än mars 2002 (då jag blev medlem på sockerdricka).

Älska och du sårar inte

Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
- Rom 13:9-10

Är det inte vackert? Älskar du din nästa kommer du inte att skada henne, älskar du henne så kan det inte gå fel. Synd att det inte är så på riktigt. Självklart försöker man att låta bli att skada den man älskar, men alla gör misstag i livet. Större sannolikhet att man låter bli att såra folk om man älskar dem förstås. Jag tycker verkligen att det här bibelordet är fint. Speciellt den allra sista meningen. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Amor anfaller!

Jag stötte på en liten bild idag när jag satt och sökte efter passande bilder till mitt tal i nationella Svenska B. Den var jättesöt och jag tyckte väldigt mycket om den. Jag hittade den på någon blogg så ni får länken till det inlägget:

”Young Girl Defending Herself Against Cupid” målad 1880 av William Bouguereau (1825 – 1905).

Notera pilen i Amors hand! Bilden är helt fantastisk! Eller så är det jag som är knäpp… jag gillade den i vilket fall.

Och på tal om Amor så sitter jag och Paul och diskuterar gammalt i livet (mest gamla crush), speciellt kommer det fram saker från ettan och lite från tvåan. Det spelar ingen roll att det är gammalt man får en bätttre insikt om vad som hände då och kan få förståelse för händelser då… kanske. Även om jag minns andras liv bättre än mitt eget känns det som. Vi har just insett att vi hade kunnat förändra historien! Det var lite roligt… fast vem har inte haft chansen att ändra sin historia?

Självförtroende ≠ Modefixering

Okej, nu ska vi ta en djupare blick i den artikel jag tipsade om inatt: Tjejer gör något vettigt istället.

Förutom att jag skarpt ogillade rubriken så var artikeln mycket bra. Om man nu skulle kalla det för artikel, det känns mer som en text sprängd med kritik mot modebloggarna. Främst rör detta Blondinbella. För er som inte vet har Blondinbella blivit anmäld för att i sin blogg ha tipsat om produkter som hon har fått betalt att tipsa om från företagen. Hon har inte sagt till sina läsare att hon är sponsrad av dem. Vi har alltså ingen aning om Blondinbella överhuvudtaget hade testat dessa produkter innan hon tipsade om dem, eller hade några andra referenser på att produkten skulle vara bra.

Artikeln tar upp kritik emot modebloggarna och säger att de hetsar unga tjejer till att tro att lycka finns i smink och svindyra modemärken. Detta håller jag hlt med om. Vad tänker en osäker tjej i fjortonårsåldern då hon läser på Blondinbellas blogg att märkeskläder är allt man behöver. Snyggt smink går att dölja ens fula ansikte. Inga problem, vi skapar lycka med materialismen! Jag tror att vi har missförstått livets mening här. För det första kommer det här inte trösta fjortonåringen om hon inte har råd att köpa den snyggaste modeväskan eller de nya jeansen för 3000kr. Hon kommer bara bli mer ledsen över att hon aldrig kan bli som alla andra. Detta stärker inte flickans självförtroende.

Blondinbella ska enligt artikeln ha sagt: ”Jag vill få upp tjejers dåliga självförtroende och självkänsla”.
Precis som författaren till artikeln tycker jag att det här är en fin vision, och precis som honom undrar jag hur hon ska lyckas med det genom att öka konsumtionspressen på dem. Tvinga unga tjejer att ta sms-lån för att få råd med en ny snygg väska är ett exempel som författaren till artikeln anger. Detta är skrämmande. Jag förstår inte varför världen ska vara så modefixerad hela tiden. Jag kan förstå att det kan vara trevligt med något snyggt plagg eller lite smink även om jag själv inte är speciellt intresserad av det, men man ska inte låta sitt liv kretsa kring det. Jag tror ingen kan få total lycka av materiella ting. Tjejer snälla var er själva, ni behöver inte gömma er bakom en massa saker för att dölja någonting. Ni som tycker att det är så himla kul med mode, hetsa inte folk att tro att det är det bästa!

Byxmyndig – den magiska gränsen

Jag läste idag ett inlägg på Johanna Sjödins blogg angående byxmyndighet. Hon tyckte att debatten var oärlig eftersom man bland annat går in med personangrepp mot folk som argumenterar för en sänkning av åldern. Jag vet inte om jag håller med eller inte huruvida ålder ska sänkas. Det är ju aldrig den som är minderårig som har gjort fel, så att straffa två 14åringar som har sex med varandra skulle vara lönlöst. När däremot den ena har fyllt 15 så får de inte ha sex längre, för då begår 15åringen ett brott. Detta är ett ganska vridet sätt att se på det. Det kanske skiljer kanske fyra månader mellan ungdomarna i ålder och den ena kan bli straffad för det. Nu verkar det ju osannolikt att någon utav dessa två ungdomar skulle vara den som anmäler, samma sak gäller alla ålderskillnader där den ena är över 15 och den andra under och båda är överrens om vad de gör. Vad ligger då problemet i att dessa två har sex med varandra? Att någon annan anmäler, tex föräldrarna eller andra anhöriga. Frågan är vad de vinner på att anmäla det hela? De kommer inte göra personen som enligt lag kallas för ”offret” lyckligare.

Lagen för byxmyndighet måste omformuleras. Även om jag själv är emot att man startar sitt sexliv tidigt i livet så tror jag att de flesta är mogna själv att kunna avgöra om de vill eller inte vill ha sex. Jag minns när jag själv fyllde femton och hade passerat ”den magiska gränsen”. Ingenting gjorde att jag hoppade i säng med alla jag träffade bara för att jag var laglig, jag tror inte detta skulle hända om byxmyndigheten skulle sänkas till tretton. Själv var jag inte alls mogon för sex på något sätt när jag var tretton; jag hade pojkvän då som var några månader äldre, men vi var mer som kompisar och kanske pussades någon gång.

Saken är ju den att lagen finns där för att skydda barn från sexuella övergrepp, men just den delen av lagen skulle lika gärna kunna sitta vid en gräns på 18 år. Det är egentligen ganska sjukt att en kille som våldtar en tjej på 14 år får mer straff änom hon hade varit 15. Vem säger att hon tar det mindre hårt när hon passerat ”den magiska gränsen”. Man slutar ju alltid annars vara barn när man är 18 år gammal, så varför räknas det inte som våldtäkt av barn när man är 15? Ingen säger att man tar det mindre hårtbara för att man är vuxen, men någonstans borde en gräns mellan våldtäkt och våldtäkt av barn dras. Ska den dras då barnen juridiskt sätt är barn vid allt annat, dvs 18år, eller ska den dras då man anser att barnen är tillräckligt stora för att kunna tänka för sig själva? På något sätt passr gränsen 15 in ganska bra då det är samma år som man blir straffmyndig och det finns sannolikt flera under 15 som behöver en gräns för att skyddas, men varför ska detta gå ut över de som inte behöver en gräns? De som är mogna nog att ha sex innan de ha nåt ”den magiska gränsen”?

Risken finns väl att i och med en sänkning av åldern skulle det bli ännu mer grupptryck på att ha sex så snart som möjligt och att det är status att ha haft sex osv… att det ökar i en tidigare ålder och man känner sig mer tvingad att ha sex för att passa in. Alla (de flesta) är inte starka och kan stå emot den pressen.

Min kasperteater och VH-E

Förra året vann jag VH-Es (Vitterhet och Härvt – Eranos) skrivtävling med min naturbeskrivning av en skogsglänta som ett levande väsen vi måste bevara ur miljöperspektiv, men också hur den är en lugnande plats för människan. Snart är det dags att lämna in för årets tävling. Sista inlämningsdag är i slutet av februari, jag ska självklart vara med om jag lyckas få ihop någonting. Vad jag vet VH-E är en urgammal förening på Katedralskolan som ägnar sig åt konstiga saker som ingen egentligen vet någonting om, det är väldigt hemligt.

Ikväll har jag suttit och kollat på en massa gamla grejer som jag har skrivit/ritat/sjungit. Det har varit jätteroligt, och det kommer sluta med att jag lägger ut texten ”Min kasperteater” här som jag skrev i samband med VH-E-tävlingen förra året.

___

Läs mer

Död.

Så klart. Vaknar sent, känner sig precis så värdelös som jag är. Varför lever jag? Det finns ingen som helst anledning, egentligen. Jag gör inget vettigt med mitt liv, jag bara sitter och stirrar framför mig. Jag lever för andra människor. Varför lever dem? Om alla bara skulle dö skulle det ju inte spela någon roll längre. Ingenting skulle spela roll, ingen skulle bry sig vad någon hade gjort. Livet är bara en enda stor bluff och det finns ingen som helst mening med det, egentligen.

Edit 21:40:
Om jag inte visste att den här känslan som håller på att riva mig mitt i tu kommer att gå över och att jag kommer skratta igen inom en vecka hade jag nog gett med mig och hoppat framför ett tåg eller nåt, men inte då, för jag tänker dö lycklig.