Etikettarkiv: kvinna

Sexualundervisning i svenska skolan

Igår haffade Ellinor, min 15-åriga lillasyster, mig på Skype och frågade om jag räknades som vuxen. De hade nämligen fått en uppgift i svenskan om att intervjua en vuxen om hur sexualundervisningen var i skolan på deras tid. Jag har nog aldrig känt mig så gammal, då det ändå är knappt fyra år sen jag tog studenten. Jag sa dock att jag kunde svara på frågorna, men fyllde mina svar med den förakt som jag kände för den information som skolan missade. Jag tryckte lite extra på att de inte informerade hur bristande forskningen var för det kvinnliga könet, både hennes sexualitet och kön och kanske framförallt att man inte har så jävla stor koll på långtidsbiverkningarna av hormonella p-medel (som många ungdomsmottagningar med glädje skriver ut till kvinnor i 14-årsåldern).

När hon hade frågat klart så fortsatte jag dock, med att ge henne en lista på ytterligare tio punkter som de hade missat att informera om i skolan. Hon uppskattade det och tyckte att jag kunde skriva en bok om ämnet. Det var förstås väldigt smickrande, men jag tror inte att det någonsin kommer bli av. Jag tänkte dock att jag skulle dela med mig av de tio områden jag gav till min lillasyster. De står i den ordning som jag kom på dem i medan jag pratade med henne, vilket inte har någonting att göra med hur viktiga de är. Observera att det nedan inte finns någon punkt om diskussionen kring hormonella p-medel, då jag redan hade nämnt det i en annan fråga under intervjun (som kompensation för det kan jag länka ett av Johanna Sjödins inlägg om p-piller).

1. Kvinnlig ejakulation
Det faktum att mannen ejakulerar vid orgasm är allmänt vedertaget, men få vet att också kvinnor kan göra det (och vid sexualundervisningen nämns sällan att män kan få torra orgasmer). Det hade varit en sak man borde tagit upp i sexualundervisningen, kan bara tänka mig minen hos den tjej som kommer med så kallad fontänorgasm utan att veta vad det är, speciellt med tanke på att det kommer ut urinröret. Vad annat ska hon tro än att hon kissar när informationen som man kan få på ämnet är så fruktansvärt begränsad.

(Läs gärna mitt inlägg om fontänorgasmer)

2. Heteronormativ tvåsamhet
Hela sexualundervisningen utgår från heteronormativ tvåsamhet. Att killar kommer ha sex med tjejer, och att tjejer kommer ha sex med killar. Att man kommer vara i par två och två. Man tänker på de homosexuella och bisexuella idag, men det är undantag, heteronormativiteten är genomgående i undervisningen. Ett problem med det är att det idag råder en bred uppfattning om att kvinnor som har sex med kvinnor inte behöver skydda sig mot könssjukdomar, för att endast kuk-i-fittan/anus-sex är riktigt sex. Andra personer som hamnar i kläm är polyamorösa människor, sådana som inte trivs i tvåsamhetsförhållanden utan vill ha flera. Vad polyamori var tog jag reda på själv, när jag var 22. Polyamorösa har ingen chans att hitta och identifiera sig själva under dagens sexualundervisning.

(Läs gärna RFSU:s informationshäfte om polybegreppet)

3. Oskuldsbegreppet
Något som absolut borde diskuteras eftersom oskuld är något man ”förlorar”. Det borde inte spela någon roll alls huruvida man har haft sex med 100 pers eller inga alls. Det ska definitivt inte vara så stor skillnad på en person som har haft sex en gång och en som inte har det. Dessutom, när blir man av med oskulden? Första gången man har pettig? Oralsex? Eller är det bara vaginalsamlag som gäller? Blir då bögar och flator aldrig av med oskulden? Bara för att man har stoppat sin kuk i någon eller en annan har fått sin fitta slickad så har denne inte blivit en ny människa. Man blir inte vuxen för att man har haft sex, att ha sex en gång bevisar ingenting. Den hets som råder kring begreppet är absurt och det borde inte spela någon roll när eller om man har sex, med vem eller vilka.

(Läs gärna första frågan i det här inlägget på Rookie (engelska))

4. När avslutas sex? (varning för heteronormativitet)
Det råder en bred uppfattning om att sex avslutas när mannen har fått sin utlösning, vilket är ett sjukt dåligt begrepp och idag fortfarande leder till att tjejer inbillar sig att orgasm inte är så viktigt, eftersom de inte blir ”bortskämda” med att de ska få den varje gång. Sex behöver inte avslutas med att killen har utlösning, det kan fortsätta efter det. Det är det gamla ”sex är till för att skaffa barn” som gör det här avslutet okej, men det är i princip inga ungdomar som har sex för att skaffa barn, de har sex för att det är kul. Så varför är killens utlösning avslutet? Måste han komma i tjejen? Är inte att komma i tjejen (även vid kondomanvändning) ett onödigt risktagande om man inte vill bli gravida? Sex kan avslutas oralt, och varför avsluta sex innan båda har fått komma? Dessutom, många tjejer kan få multipla orgasmer, så varför sluta efter en? ;)

(Läs gärna Johanna Sjödins inlägg om ett problem kring med detta synsätt och ett av hennes andra inlägg om ejakulera i någon utan samtycke)

5. Fejka orgasmer
Inte helt ovanligt begrepp som förekommer främst hos tjejer som har sex med killar. Varför fejkar man en orgasm? Kan finnas olika anledningar, allt från att man är uttråkad och vill avsluta sexet till att man vill uppmuntra en person som har lagt ner mycket tid men inte riktigt lyckats. Varför bör man aldrig fejka en orgasm? För att hur ska ens partner så lära sig vad man vill? Hur skulle man själv känna om man verkligen vill få en annan person att njuta, men istället för att tala om vad man vill ha så fejkar den. Om någon vill ha sex med dig vill den antagligen att du ska ha det bra också, visa vad du tycker om!

(Läs gärna på Rookie om varför man aldrig ska fejka en orgasm (engelska))

6. Kommunicera!
Förra punkten leder mig in på det här. Kommunikation, och jag vill verkligen pressa på den här punkten. Sex kan idag anses pinsamt och tabubelagt och som ett fnissämne, speciellt under tonåren. Därför kan folk tycka att det just är jobbigt och pinsamt att kommunicera med en partner vad man gillar, och vad för typ av sex man vill ha. Det är sorgligt att det ska vara så, och att man ska behöva vara rädd för att ens partner tycker att man är dum eller konstig för att man tänker eller tycker en sak. Det enda som gäller är att inse att det inte spelar någon roll vad andra människor tycker, men det är ett stort steg att ta, och få som gör det redan under högstadiet.

(Läs gärna Johanna Sjödins inlägg som diskuterar kommunikation i sexuella sammanhang)

7. Utseende på ens kön
Kroppen är inte längre privat. Mycket pornografi har lett till att vi idag vet hur en kropp ska se ut för att vara attraktiv. Det finns många åsikter om hur man bör se ut och inte se ut, inte bara på de delar som syns, utan även intima delar. Skönhetsoperationer av fittor och kukar blir vanligare och vanligare, något som är helt absurt. Varför skulle man ens vilja ändra på nåt där, utsätta sig för risken att förstöra sexuell njutning om något går snett? Ett annat mycket vanligare fenomen är intimrakning. Vissa människor har fått för sig att det är snuskigt att INTE raka könet (speciellt på kvinnor), vilket är underligt. Håret är till för att det ska fastna damm och bakterier i det, om håret avlägsnas så gissa vart det hamnar – jo i fittan! Det finns inget som visar på att det är skadligt att raka sig, men att påstå att det är mer hygieniskt är bullshit. Man ska välja att raka sig så mycket man vill för sin egen skull. Vill man inte raka sig ska man inte. Tar man upp rakhyveln och frågar sig vem man egentligen gör det här för, eller om man svarar att man gör det för att andra inte ska skratta åt en. Tänk då efter, när du väl har sex med någon, tror du verkligen att de skulle backa undan för att du inte har rakat kön? Det tror inte jag. Om personen mot förmodan skulle fälla en äcklad kommentar så är hen ändå ingen värd att ha sex med.

8. Pornografi
Det är viktigt att pornografi tas upp och diskuteras i skolan. Inte på ett moraliserande sätt där de vuxna säger att man inte ska kolla på det och att det är dåligt och fel, utan informerar om att vad man ser i porrfilmer inte är hur sex faktiskt kommer att vara. Att alla inte ser ut och är och agerar som i porrfilmer. Att porrfilmskukar är i det stora laget, och inte vad man kan förvänta sig hos en medelkille. Vissa har redan konsumerat pornografi ett bra tag när man påbörjar sexualundervisningen i högstadiet, och därför är det viktigt att diskutera men också att inte moralisera kring ämnet.

9. Erogena punkter/zoner
Visst, något man diskuterar litegrand när man går igenom könsorganen, men man fokuserar inte på dem. Var sitter G-punkten hos mannen respektive kvinnan? Vilka andra punkter är känsliga på kroppen? Det här är inte bara nyttig information för en när man ska ha sex med andra, utan också för en själv. Man kanske inte har tänkt på allt eller hört om allt, eller för den delen hört om något. En större öppenhet behövs i Sverige om allt som inte följer den sexuella normen. Ska heterosexuella män som gillar stimulation i anus (där deras g-punkt sitter!) känna att de inte kan prata om det för att det är bögigt (varför nu bögigt skulle vara dåligt)? Också, alla erogena punkter är inte sköna för alla, alla föredrar olika.

10. Preferenser
Alla har vi preferenser. Vissa föredrar att ligga med någon som har en helrakad fitta och andra föredrar att ligga med folk med minst 20 cm kuk. Det är helt okej, men det är skillnad mot att ha en preferens, att låta det vara ett krav, och vilja att alla ska uppfylla detta kravet. En preferens är någonting man föredrar, och om någon inte uppfyller ens preferens så är det oftast inte hela världen. Låter man preferensen övergå i ett krav är det ju sorgligt men sant, att man aldrig tillåter sig att ha sex med någon under de kraven. Inget säger ju att en kille med 14 cm kuk inte kan vara en fantastisk älskare och samma gäller för en orakad tjej. Det värsta är folk som vill tvinga på alla andra sina preferenser, som talar om för dem eller talar om dem bakom deras rygg när de inte uppfyller ens preferens. I stil med ”Annika rakar inte fittan, guuuud så äckligt alltså, skulle aldrig ligga med henne”, och jag antar att Annika inte ens är intresserad av att ligga med en person som tänker så om hennes fitta. Eller ”Men vafan du har ju skägg, är du hobo eller, killar med skägg är så jävla sunkiga”, och nej, jag tror inte den här killen med skägg har lust att dejta någon som tycker hans skägg är så motbjudande.

(Läs gärna mitt inlägg om preferenser)

Förbud & tvång – alltid bästa lösningen

I Sankt Petersburg har man just röstat igenom en lag som förbjuder folk att sprida information om homo- och bisexualitet genom skrift och tal. Det är en sån där lag som får mig att klia mig i skägget och undra: Hur tänkte de nu? Vad är de rädda för? Ja, för så är det oftast när man förbjuder någonting, man är rädd för det. Vissa saker är vettiga, som att förbjuda mord och rån och misshandel, det är vettiga saker att vara rädd för dessutom. Vad är det som skrämmer med homosexualitet, undrar man då. Det är aldrig någon som tvingar andra att bli homosexuella, man är ju vad man är. Det här skapar bara problem, folk som faktiskt är homo, men inte kan få information om det alls, inte veta varför de inte passar in i den rådande samhällsnormen. Att sprida fakta kan aldrig skada (nu talar jag om vetenskapliga fakta), det är istället bra att folk är utbildade, att de vet. Och att de har en möjlighet att själva välja.

Med det sistnämnda vill jag ge en pik mot USA, eller två. Landet tom kallar sig för FRIHET, men som inte lever upp till det här alls. Ett exempel är Texas som nyligen har genomfört en lag att en kvinna som ska göra abort tvingas se ultraljudet av fostret. Så åter igen frågan: Hur tänkte ni här? Klart att kvinnan ska få se ultraljudet om hon vill, men tvingas se på det? Varför ska en kvinna skuldbeläggas för att hon gör abort? Vad är det för fel hon egentligen gör? Det gör mig upprörd och frustrerad att folk stegvis tar bort andra människors fria val, och rätt att besluta om sina egna kroppar.

Då har jag inte ens börjat prata om den pågående diskussionen om preventivmedel de har i USA. Där en bunt män i övre medelåldern tycker att de har relevanta åsikter om vad andra ska få göra med sina kroppar. Det är Obama som ligger bakom förslaget att alla sjukförsäkringar ska erbjuda abort gratis utifall kvinnans sjukhus inte erbjuder denna tjänst. Med andra ord att alla ska ha rätt till det. Uppenbarligen så är det ett brott mot religionsfriheten att erbjuda p-piller och abort till folk som själva tar det beslutet. Man kanske kan tycka att de här personerna katolska sjukhusen inte behöver erbjudas sådant eftersom endast katoliker går dit i alla fall. Fast vad händer då med ”Olivia 17 år” när hennes föräldrar har skrivit henne vid ett katolskt sjukhus, föräldrar som vill kontrollera hennes sexualitet så att hon är ”ren” till sitt bröllop? Vad händer om hon och hennes pojkvän har frekvent sex och de har svårt att få tag i skydd? Vad händer om hon blir gravid och vill göra en abort? Vad kan hon göra om hon är skriven vid ett sjukhus som inte erbjuder möjlighet till varken aborter eller p-medel?

Jag behövde bara skriva av mig lite. Om ni vill läsa mer om det här följ länkarna nedan:
* RFSU: Sankt Petersburg inför lag som förbjuder all information om homo- och bisexualitet
* RFSU: Kvinnors rättigheter under allvarligt hot i USA
* fittforfight: USA wazzup, where is your pussy power?!
* NYTimes: Both Sides Eager to Take Birth Control Coverage Issue to Voters

Och sedan så vill jag bara avsluta med lite relaterade roligheter. Det första är en video som gör en parodi av män i övre medelåldern som finner att de borde ha stort inflytande om vad kvinnor gör med sina kroppar:
* Funny or Die: Women’s Health Experts Speak Out

Det andra är från fittforfight, som upplyste mig om att John Gray, författaren till ”Män är från Mars, … kvinnor är från Venus” har gästat i skandinavisk TV. Av förklarliga skäl (ibland är jag stolt över Sverige) så var det få som höll med honom:
* fittforfight: Mars-mannen: Passionen är död (i Sverige)!

Och så till något som är både roligt och informativt, även om jag själv har svårigheter att streama den härifrån Kina:
* Jon Stewart: The Vagina Ideologues

Alkohol är inte farligare för kvinnor

Jag har alltid funderat över den rekommenderade mängden alkohol som finns. Skillnaden mellan män och kvinnor är ganska stor, och jag kan inte riktigt förstå hur än kvinna på 60 kg skulle löpa mer risker vid alkoholintag än en man på 60 kg. Vikt verkar ju nämligen vara det centrala i det här fallet. Nu har vi alltså fått svar på den frågan: Kvinnors gräns är felaktig.

Det som stör mig mest är att de väljer att inte ändra gränserna utan att ge vettiga förklaringar på varför. Är det den sociala bilden av att kvinnor inte bör dricka lika mycket som män som står bakom? En sådan anledning skulle vara föråldrad och dum idag. Eller är det så att rekommendationen för män egentligen sitter för högt och man inte vill sänka den för att folk skulle bli arga? Det är också en dum anledning. Tänk de män som inte tror att de dricker för mycket, men egentligen ligger på riskzonen i så fall. Även om de försökte ta reda på det skulle de aldrig få veta.

Oavsett vad så frustrerar det mig att de skiljer på någonting utan att ha vetenskaplig grund för det. Vad är det för könsnorm som man vill dölja sanningen med den här gången? Det verkar mycket rimligare att skillnaderna borde ligga i riskbeteende och vikt snarare än i kön.

Kvinnor får i dagsläget dricka 9 glas vin i veckan och mannen 14, vore det då inte rimligast att lägga en gemensam gräns? Inte för att kvinnor ska börja dricka mer bara för att de kan, för det tror jag inte kommer bli det direkta resultatet av det här, utan för att vi än en gång ska se att det faktiskt inte är någon skillnad på män och kvinnor.

Var är alla homosexuella kvinnor?

I kinesiskan hade vi nyligen ett arbete som att man skulle skriva en berättelse och sedan hålla en muntlig presentation där man sammanfattade sin berättelse. Jag skrev om Simon, en svensk kille som åkte till Kina för att lära sig kinesiska och skaffa nya vänner, och Feilong, en kines som pluggar engelska på samma skola som Simon studerar kinesiska vid. Simon och Feilong blir tillsammans. Den här berättelsen var en utökning av en berättelse jag skrev när jag var i Kina. Poängen var att få upp en diskussion om homosexualitet i min multinationella klass och få svar från min lärare på hur man såg på det i Kina. När vi skulle skrivuppgiften på kinesiskan den här perioden hade jag inga idéer och bestämde mig för att utgå från denna. Efter min redovisning ställde läraren några frågor. Den som fastnade var:
”Varför skrev du om två killar?” (istället för två tjejer)
”Jag vet inte / ingen anledning”, blev mitt svar, men det här fick mig att tänka till.

Varför, när man pratar om homosexuella, handlar det (nästan) alltid om homosexuella män?

Exempel:
* TV-serier. I vanliga amerikanska TV-serier figurerar det ofta homosexuella män med, tex Glee och Sex and the City.
* Utbildningsmaterial. När vi skulle bli faddrar genomgick vi en fadderutbildning där vi fick olika situationer att diskutera. Självklart fanns det ett exempel med en homosexuell man.

Jag har lite egna olika teorier kring varför det alltid handlar om män, men inget ordentligt genomtänkt ännu. Varför tror ni att det är så här?

(För att försöka ändra på min egen reaktion, att se två män framför mig när någon säger homosexualitet, så har jag kollat på första avsnittet av The L Word.)

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

Radikalfeminist eller radikal feminist?

Radikalfeminism

Def: Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen. (Text: Wikipedia)

Varför jag inte är radikalfeminist:

Jag tror inte att ojämlikheten mellan könen beror på att kvinnor är förtryckta av män, utan för att män och kvinnor är intvingade i sina respektive könsroller (av varandra och sig själva). Vissa trivs säkert jättebra med att vara i sin könsroll, men hur många av de som aldrig riktigt tänker på det eller känner efter trivs egentligen inte? Hur många skulle tycka att det kunde vara skönt att vara någon annan än den man ses som? Oavsett om man är man eller kvinna.

Radikal feminist

Def. ”radikal”: Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som vill upphäva alla normer, även de mest grundläggande, och orsaka en omfattande samhällsförändring. Begreppet radikalism används ibland närmast som en synonym till extremism. (Text: Wikipedia)

Def. ”feminism”: En rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet. (Text: NE.se)

Varför radikal feminist är ett mer passande bergrepp:

Kombinationen av orden radikal och feminism är för det första bredare än det föregående sammansatta begreppet som redan har ett eget koncept. Definitionen på feminism tar inte upp min specifika syn på det hela, men jag håller helt klart med om att min egen uppfattning definitivt har del av att upphäva diskriminering på grund av kön. Det jag vill säga är ju att jag vill upphäva definition och fördomar på grund av kön. Detta är någonting som är svårt att förändras och som går starkt emot samhällsnormen. Det är här ordet radikal kommer in. Att ta bort så grundläggande begrepp som man och kvinna är garanterat att upphäva en mängd normer.

Du och ditt kön

Vart du än går så kommer du bli mött och behandlad utifrån ditt kön. Oftast syns det vilket kön du tillhör. Inte bara på kläder och frisyr, utan även för att kvinnor oftast har mjukare drag i så väl kropp som ansikte liksom männen oftast ser lite kantigare ut. Har du någon gång undrat över hur du skulle bli bemött om du var det andra könet? Jag har, och jag skulle väldigt gärna vilja veta. Hur skulle folk behandla mig första gången vi träffas om jag på mitt sätt att klä mig, gå, prata och vara hade uppfattats som man? Jag menar att jag självklart skulle vara samma person inuti, utan bara ha den utstrålningen som får folk att tro att jag är en man. Jag är övertygad om att jag hade blivit bemött annorlunda, men frågan är hur mycket? Skulle jag tjänat på om folk trodde jag var det andra könet i olika situationer?

Bebisens kön

Redan från din första sparkdräkt förväntas du bete dig som ditt kön. Extra tydligt kan man se på barn idag vilket kön de tillhör, när småflickorna kommer i knallrosa kjolar och småpojkarna i mörkblå hängselbyxor. Vad har vi för behov av att skilja på två personer just efter kön? Speciellt är det här en befogad fråga när det handlar om så små barn som man inte ens kan se vilket kön det tillhör utan att faktiskt kolla efter. Kan vi inte dela in barnen efter något annat mått, som barn med svenskt utseende och barn med utländskt utseende? Varför låter det här så absurt, men inte att dela in barnen efter kön? Jag har inte ens sagt att den ena gruppen kommer få mer fördelar än den andra.

Om det ena är rätt kan inte det andra vara fel

Det är svårt att inte döma folk efter kön. Det finns nog ingen som egentligen klarar av att låta bli. Instinkten säger åt mig att reagera på ett visst sätt när jag pratar med en man för första gången och ett annat sätt om det är en kvinna. Hur arg jag än blir på mig själv när jag gör det, så är det fortfarande gjort och jag har bidragit med lite av det dåliga till den värld som jag så gärna vill förändra till det bättre. Vi måste vara överrens och vi måste lära våra barn från början att de är sig själva och inte något kön. Det ska inte vara synd om en flicka som gråter när det samtidigt är mesigt när en pojke gråter för samma sak. Det ska inte anses slampigt och felaktigt när en flicka att ha flera förhållanden samtidigt medan en pojke blir hyllad om han gör detsamma. Det ska inte vara äckligt när två män har sex med varandra trots att det anses hett att två kvinnor gör samma sak.

Han producerar spermier, kan kissa stående, pratar med basröst och har lättare att få muskler.
Hon kan föda barn, har bröst som producerar mjölk, blöder en gång i månaden och har rundare former.
Förutom det, vad är egentligen skillnaden?

Jag är också en man

Jag är precis som vilken man som helst. Behandla mig därefter.

Könsnormativiteten diskuteras hela tiden och man säger hela tiden att den motverkas. I det stora hela händer det saker. Kvinnor blir mer accepterade på vissa typiskt manliga yrken, tvärt om är inte lika självklart, men ändå accepterat. Problemet är att trots att vi förändrar det stora perspektivet så förändras inte detaljerna – våra egna fördomar och tankar om ”hur det ska vara”. Jag är inte bättre än någon annan, jag går själv ut med fördomar och dömer folk för deras kön innan jag lärt känna dem, men vi måste bli medvetna om att vi gör det för att kunna motarbeta det.

Jag går en väldigt mansdominerad utbildning i och med att jag pluggar till civilingenjör. Tjejerna räknas till att vara ungefär 10% av de som studerar på just mitt program. I denna mansdominerande kultur är det inte lätt att gå in och säga att man ska behandla alla likadant oavsett vilket kön de tillhör, diskussioner som hålls behandlar gärna ”kvinnans mysterium”. Att jag får frågan varför kvinnor beter sig på ett visst sätt i en viss situation beror på att jag själv råkar vara född med kvinnliga reproduktionsorgan. Att jag kan svara (om jag nu kan svara) har ingenting med dessa organ att göra utan snarare att jag alltid har tyckt att det har varit intressant i att försöka sätta mig in hur andra personer tänker i vissa situationer.

”Men det är typiskt kvinnor att vara intresserad av sådant!” får man ofta höra eller ”Så tycker du bara för att du är tjej”. Jag har inte tilltagit mig åsikter, intressen eller val i mitt liv för att jag är tjej. Däremot har vissa val jag har gjort varit mer socialt accepterade för att jag är tjej. Att som tjej idag läsa till civilingenjör är ingenting som någon reagerar på trots att det från början är ett typiskt manligt yrke. Väljer du som tjej civilingenjör förväntas du fortfarande vara en tjej, med allt vad det innebär.

Som tjej förväntas du ha olika klänningar på dig varje gång det är någon fest medan det för killen räcker att ha på sig en skjorta till jeansen. Som tjej förväntas du raka dig på benen, annars anses du äcklig, medan killar får gå hur håriga de nu vill vara – även i ansiktet. Som tjej förväntas du ha viss känsla (om inte intresse) för kläder, hår och smink.

Jag har aldrig varit en typisk tjej. Låt oss ta Barbieexemplet. Jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejkompisar var oense om vad man skulle göra med barbiedockorna. De flesta ville klä dem och fixa deras hår, medan jag tyckte det var mycket roligare att låta dem åka på semester och faktiskt få dem att göra någonting. Fick jag bestämma helt så skulle jag troligtvis byggt en rymdstation med lego. Det var en av mina favoritlekar som jag och pappa brukade göra när jag var liten.

De flesta tjejer håller sig dock till detta könsnormativa sätt hur tjejer nu ska vara. Ibland tycker jag att man kan hårddra lite och säga att många tjejer på min utbildning måste trycka på sin kvinnlighet för att visa på att det går kvinnor där. Jag går åt andra hållet. Gång på gång försöker jag få mina klasskompisar att förstå att jag inte är en tjej, utan en man precis som de. Att försöka passa in i normen är kanske att acceptera den, men det kan vara svårt att göra annat om man inte vill bli behandlad annorlunda.

Något av det jobbigaste jag var med om (rörande den här frågan), som verkligen kändes, var då några av mina klasskompisar fick träffa min pojkvän och mitt i en konversation (i vilken jag inte var delaktig, men dock närvarande) kallade mig för ”flickvännen”. Istället för att vara deras vän så blev jag min pojkväns tillhörighet, trots att de kände min pojkvän sämre än mig. Jag kan minnas få tillfällen, förutom i början då de inte lärt sig Gunnars namn, som de kallat Gunnar för ”pojkvännen”.

Mitt mål, för mig själv och för tillfället, är inte att få alla män att se alla kvinnor som män, eller tvärt om. Mitt mål är att få mina manliga klasskompisar att se mig som en man. Där man innebär en person som man kan snacka med, ta en öl med, och behandla precis som alla sina andra manliga vänner.

Detta var aldrig någonting jag funderade på under gymnasiet. Vi var en bunt tjejer och killar som var ganska lika, men ändå olika, på sina sätt. Där spelade det aldrig roll vilket kön du var. Det enda som betydde någonting var att du var du och du fick frågor om saker för att du var du. Det var en självklarhet för mig då varför könsnormativiteten slog mig med ett hårt slag i ansiktet när jag började plugga civilingenjör i år. Jag undrar vad det var för konstig, lycklig bubbla jag levde i under gymnasiet.