Etikettarkiv: könsnormativitet

Nu säger jag hej då till feminismen

Det där med att sätta etiketter på sig själv är kanske en grej som mer och mer försvinner nu när folk vill vara individer och inte en del av en grupp, eller så är det bara jag som sett det i min omgivning. Det är inte därför som jag bestämmer mig för att nu ta bort etiketten feminism från mig själv, och det här är inte heller ett tillfälle för alla ”kvinnan ska tillbaka till köket”-förespråkare att glatt vifta på sina flaggor. Ni kommer aldrig hitta mig i köket, jag kan fortfarande inte laga mat och är inte intresserad av att lära mig mer än det som håller mig vid liv. Jag är inte heller intresserad av att tryckas in i ett fack och förväntas bete mig på ett sätt bara för att jag är kvinna. Lika lite som jag vill ställa krav på kvinnor och män i min omgivning att vara på ett visst sätt bara för att de har ett visst kön. Det är svårt, även när man är medveten, att inte återgå till vad man indoktrinerades i samhället under sina unga år.

Anledningen till att jag säger hej då till feminismen är den artikel som Linda Skugge idag postade på Newsmill. Jag var två gånger om förvirrad när jag läste den här artikeln, eftersom jag inte tyckte att den makeade någon sense (ursäkta svengelskan). För det första så förstod jag inte om hon var ironisk, eftersom jag inte tyckte att artikeln hade någon logik (återkommer till logiken senare).  För det andra så länkades jag till den av folk som jag ansåg vara normala vettiga människor, om än något mer radikala än mig, men inte några manshatare. Det här var en artikel där jag bara rakt igenom kunde se en person som ogillar män till det extrema.

Linda Skugges logik menar att det är okej om hon gör tjejiga saker, och köper tjejlego till sin dotter, om hon kompenserar med detta genom att hata män. Drar vi det några steg längre så är det okej för mig att sminka min treåriga dotter (om jag hade en), sätta på henne en stringbikini och delta med henne i en skönhetstävling, om jag har som hobby att mörda män varannan torsdag.

Det är inte den typen av feminism som jag står för, det har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag kan inte kompensera för att jag gör något dåligt mot kvinnosidan, genom att också göra någonting dåligt/värre mot män. Jag kan inte sitta och spy galla över kvinnors utseende, och sedan säga att det gör ingenting för att jag tycker alla män är skapta av djävulen och borde brinna i helvetet. Vi är inte två sidor som arbetar emot varandra, och vi har aldrig varit det. Vi är inte kvinnor och män, vi är individer. Någonting som jag hade hoppats att individualistsamhället som råder idag skulle få folk att inse. Vi är individer som alla borde ha samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett vad för kön vi har.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker att trycka på våra barn könsroller i ung ålder, någonting de inte har bett om. Jag ser också poängen med att kompensera hemma för att jämna ut de könsroller samhället trycker på dem, men vet inte i hur stor utsträckning det är bra och hur mycket jag själv skulle göra det. Det jag mest ser poängen i, när det kommer till barn, är att lära dem att vad andra anser om deras utseende, intressen och liknande inte ska spela någon roll. Om Lisa inte tycker att Anders ska få leka med dockor för att han är kille, varför ska Anders bry sig om vad Lisa tycker? Och om Helmut inte vill att Maja ska vara med och leka för att hon har tjejbaciller, varför skulle Maja ens då vilja leka med Helmut? För den delen, om Helmut inte vill ha med Anders för att han leker med dockor, så kan vi bara konstatera att Helmut är ett svin och ingen borde vilja umgås med honom ändå så är vi over and done with it. Likaså är Lisa inte mindre svinig när hon inte vill att Maja ska vara med för att hon inte har lika fina kläder på sina dockor.

Nu märker jag att jag är lite utanför det jag pratade om från början, men vad jag vill säga till alla därute: Jag tar nu bort etiketten feminism från mig, men jag står fortfarande för precis samma saker som jag gjorde innan. Däremot vill jag inte beblandas med något manshat (eller kvinnohat för den delen), och tänker inte stå under samma fana som de som tycker att ogilla män kompenserar för att man gör andra dåliga val.

Jag har däremot inte så mycket emot etiketter, så länge folk förstår vad etiketten betyder. Jag vet om att jag är en egen individ, och mängden och kombinationen av etiketterna som jag har talar gott och väl för det. Den nya etiketten ni kan sätta på mig nu är ”ekvivalist”, en term som jag minns hade ett uppsving för sådär 8-9 år sen, när jag gick i högstadiet. Innan jag blev feminist så kallade jag mig ekvivalist ett tag, för att ordet bättre beskrev vad jag stod för. Slutade eftersom ordet dog ut totalt, i alla fall i min omgivning.

Som en summering av vad jag grundläggande tycker:

  • Jag är inte längre feminist. Om ni måste kalla mig nåt, kalla mig ekvivalist.
  • Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas och bemötas lika i alla situationer.
  • Jag, personligen, lägger större vikt på kvinnofrågor, eftersom jag i egenskap av kvinna har bättre erfarenhet av vad de dåliga sidorna med att bemötas som just kvinna är. Med detta sagt så tycker jag att mansfrågor är precis lika viktiga.
  • Jag tror inte att det finns några större sociala skillnader på män och kvinnor inprogrammerat i vår biologi, utan att det till allra största del är sociala konstruktioner och ”indoktrinering” i ung ålder.

Lästips: Från mannens sida

När jag anammade begreppet feminism om mig själv för många år sedan så betydde det för mig att det skulle bli jämställt mellan kvinnor och män. Det främsta problemet var ju ”olika löner för samma jobb” som det hette, men ganska snabbt följdes det av insikten att kvinnor också har svårare att ta sig till toppen. Jag började reflektera mer och mer över kvinnornas roller i samhället, och det var ju inte svårt, det var faktiskt ganska enkelt. Jag blev gång på gång bemött som ”kvinna” istället för person och undrade vad jag gjorde för fel för att inte folk kunde behandla mig som de skulle behandla en man i många situationer.

Det tog ganska lång tid innan jag började reflektera över den manliga könsrollen. Det var ju för mig enkelt att se mina egna nackdelar med mitt kön, men det var ganska svårt när det gällde mannens. Den första mansfrågan jag stötte på och reagerade starkt på (om jag inte minns fel) var i slutet på gymnasiet då jag snubblade över ett forum för män som hade förlorat vårdnaden om sina barn. En tvist där kvinnor vinner i en stor majoritet av fallen.

Jag vill gärna spricka hål på vissas uppfattning om att feminister bara tänker på kvinnofrågor, eller vill upprätta ett matriarkat (om vi ska gå till det extrema). För mig har ”feminism” varit en term som innebär jämställdhet, och det kan inte bli jämställt från bara en sida, eller hur? Då jag själv har svårt att sätta mig in i mansrollen och männens problem i samhället har jag svurit på att läsa mer om det. Jag vill inte att någon ska få nackdelar i livet på grund av könstillhörighet, kvinnor som män. Jag vill inte ha utstakade könsroller som vi har nu, och vill mer än gärna stötta alla män och kvinnor som går emot och vågar bryta den.

Här följer lästips på bra och läsvärda inlägg med fokus på att belysa mäns eller bådas sidor:
* Pelle Billing: Vad händer när män börjar tala? (rekommenderar Pelle Billing i allmänhet när det gäller detta)
* Tanja Suhinina: Dags för män och kvinnor att kasta sina sexuella ok?
* Lady Dahmer: ”Vad händer när män börjar tala?”

I fall där det går (som Tanjas inlägg om roller i sex) tycker jag man bör belysa båda sidor av myntet i den mån man kan. Men det viktigaste jag vill säga här är egentligen att bara för att man tar upp en kvinnofråga betyder det inte att man förkastar en mansfråga. Om jag skriver om mina erfarenheter som kvinna (och de nackdelar jag stött på med det) betyder inte det att jag förnekar nackdelar en man har i en liknande situation, utan endast att jag inte har någon erfarenhet av det. Jag uppskattar att alla sidor av ett problem blir belyst och tas upp i diskussion så länge det är relevant för frågan.

Jag tar gärna emot lästips på specifika inlägg som belyser viktiga mansfrågor eller bloggare som är duktiga på att integrera problemen från mer än ett håll.

Om pojkar, flickor & kläder som borde passa alla

För en dryg vecka sen bloggade Lady Dahmer om barnkläder, någonting som jag har stört mig mycket på de senaste åren trots att jag inte har barn. Det finns tre saker som stör mig mest:

1. Färgkodat för könen
2. Samma storlek är olika stor för tjejer och killar
3. Att det överhuvudtaget finns en tjej- och killavdelning

1. Flickor i ljusrosa och pojkar i mörkblått

Bland kommentarerna i Lady Dahmers blogg, skriver ”Karin 21 år”. Den här kommentaren och sätter fingret på det som får mig att vilja kräkas varje gång jag ser det:

Idag påväg till skolan såg jag en grupp dagisbarn, kanske tolv stycken med fröknar. Längst fram gick pojkarna, klädda helt i blå/svarta overaller och mössor. Bakom gick flickona i heltäckande rosa!! Blev helt ställd och bara stod o gapade. Ska det vara såhär??!

Jag kan minnas helt fel, men när jag var liten hade jag och alla mina kompisar overaller i diverse färger. Tror att min var gul, röd och grön. Jag kan gå med på att fler killar än tjejer hade mörkblå eller svarta overaller, men det var fortfarande inte den tydliga skillnaden med pojkar i svart och flickor i rosa som man ser idag.

Jag kan som sagt ha fel, min bild är ju minnen från en åttaårings ögon, en åttaåring som inte överhuvudtaget brydde sig om färgen på sin overall eller vilka kläder som mamma hade valt ut åt henne. Det faktum kvarstår att jag inte var något fan av rosa, och min mor klädde mig heller aldrig i rosa. Lillasyster däremot var en riktig ”prinsessflicka” och hade finklänningar, rosa kläder och halsband så ofta hon kunde, kläder som jag själv hatade.

Vi har ju båda samma föräldrar och fick mer eller mindre samma idéer inpräntade i oss. Vi blev fortfarande väldigt olika människor och gillade olika saker. Det viktigaste här tycker jag var att mamma respekterade att jag inte ville ha på mig rosa, medan min syster gärna fick ha det. Det som gör mig väldigt ledsen idag är att jag sällan ser barn klädda könsneutralt alls, eftersom det nästan strikt är blått och rosa överallt. Det här gäller inte bara kläder, utan leksaker också för den delen.

2. Killkläder är större än tjejkläder

Det här var ingenting jag visste någonting om innan jag läste Lady Dahmers inlägg, kanske eftersom jag inte har barn och heller då inte införskaffat barnkläder. Jag gör ett försök att streama PLUS intervju med lindex på svtplay där de tar upp just det här.

Måste ju säga att det är väldigt lustigt att pojkar och flickor ska ha olika stora kläder, när de har samma storlek. Storlekarna anges ju ändå i centilång, och då ska det ju bara vara längden som spelar roll. Speciellt då pojkars och flickors kroppar inte skiljer sig nämnvärt innan puberteten slår in. Skillnaden i storlekarna leder till två saker, (1) man måste köpa större storlekar för att flickkläderna ska passa och (2) flickor förväntas bära tajtare kläder och pojkar större. Att skillnaderna finns har ”blixa09″ en teori om (som hen kommenterar på Lady Dahmers blogg):

Om jag får göra ett tillägg så tror jag mer att det handlar om att förstärka de fysiska attribut vi tycker att män/kvinnor ska ha. Pojkar görs större, bredare och grovare med sina kläder medan flickors kläder framhäver den tunna fina lilla kroppen.

Är det här någonting vi vill mata våra barn med redan från prepubertal, spring-och-lek-ålder?

3. Varför har vi avdelningar för kön?

Som jag sa tidigare, det finns ingen nämnvärd skillnad mellan pojk- och flickkroppen innan puberteten. Något som jag är ganska säker togs upp i en ”Emma och Totte”-bok jag läste för någon av mina småsystrar för många år sedan (kan mycket väl ha varit ”Totte och Malin”).

Är det som ”blixa09″ kommenterar ovan, att vi (samhället) så desperat vill tilldela våra barn de könsattribut de tillhör. Är det så viktigt att visa omvärlden att vår dotter är en flicka och vår son är en pojke? Självklart finns det föräldrar som bryr sig och medvetet väljer könsneutrala kläder. Det finns säkert en hel bunt med föräldrar som inte bryr sig, och aldrig riktigt tänker att de går till pojkavdelningen med sin son. Problemet kommer när personalen i butiken medvetet påverkar att man valt ”fel kön” på kläderna, eller när folk i ens omgivning undrar varför man klätt sin dotter i en svart overall. Eller för den delen som ”Malin – Kalles mamma” kommenterade hos Lady Dahmer:

[…] men på ”killavdelningen” fanns det inte några roliga färger, bara grå, svart, mörkblå osv. Så jag kollade på ”Tjejavdelningen”. Där fanns det jättefina i regnbågens alla färger. […] Och när jag kommer till kassan frågar kassörskan om jag inte ska köpa ett matchande lila nagellack till linnet.

Det var också någon som skrev i kommentarerna att Lady Dahmer gör ett problem av ett ickeproblem. Om man vill ha tajtare kläder till sina söner är det ju bara att traska över till flickavdelningen, och visst skulle det kunna vara så enkelt. Det är bara svårt att bryta mönstret, att gå med sin dotter till pojkavdelningen. När jag var liten föll det aldrig min mor in att vi skulle gå och kolla kläder på killavdelningen till mig eller mina systrar (inte vad jag minns i alla fall). Inte för att min mamma brydde sig nämnvärt om att hålla oss till våra könsstereotyper, utan för att det bara blev så. Jag misstänker att hon aldrig gjorde något aktivt ställningstagande, utan att hon bara aldrig tänkte på det. När jag var liten så var det inte lika mycket rosa och puttenuttigt på flickavdelningen (på pojkavdelningen har jag ingen aning om hur det såg ut), så att jag behövde kläs i tajta och rosa kläder (som jag inte gillade) var inte ett problem då.

Det är ju precis lika enkelt att bara slå ihop flick- och pojkavdelningen till en barnavdelning, där man får handla precis hur man vill. Då fångar man också upp de föräldrar som är som min mamma som aldrig gick till avdelningen ”killar” i klädaffären för att hon hade tre döttrar och nog aldrig riktigt tänkte på att det fanns kläder för oss där med.

… och så tillsist

Jag förstår bara inte varför man måste dela in barn efter kön. Eller för den delen, varför dela in dem i grupper beroende på deras yttre attribut överhuvudtaget? Det leder bara till segregering och till tankar som ”vi och dem”.

Som sagt, jag har inga barn och har därför inte för vana att köpa barnkläder. Däremot, av vad jag har sett i butiker hemma, så verkar den affär med det mest könsneutrala utbudet vara Polarn o Pyret. Jag vet inte om de har någon pojk- och flickavdelning i butikerna, men online så har de inte det och alla kläder finns i glada färger. Jag tycker det är viktigt att vi lyfter fram fler klädkedjor som har ett könsneutralt utbud.

Alkohol är inte farligare för kvinnor

Jag har alltid funderat över den rekommenderade mängden alkohol som finns. Skillnaden mellan män och kvinnor är ganska stor, och jag kan inte riktigt förstå hur än kvinna på 60 kg skulle löpa mer risker vid alkoholintag än en man på 60 kg. Vikt verkar ju nämligen vara det centrala i det här fallet. Nu har vi alltså fått svar på den frågan: Kvinnors gräns är felaktig.

Det som stör mig mest är att de väljer att inte ändra gränserna utan att ge vettiga förklaringar på varför. Är det den sociala bilden av att kvinnor inte bör dricka lika mycket som män som står bakom? En sådan anledning skulle vara föråldrad och dum idag. Eller är det så att rekommendationen för män egentligen sitter för högt och man inte vill sänka den för att folk skulle bli arga? Det är också en dum anledning. Tänk de män som inte tror att de dricker för mycket, men egentligen ligger på riskzonen i så fall. Även om de försökte ta reda på det skulle de aldrig få veta.

Oavsett vad så frustrerar det mig att de skiljer på någonting utan att ha vetenskaplig grund för det. Vad är det för könsnorm som man vill dölja sanningen med den här gången? Det verkar mycket rimligare att skillnaderna borde ligga i riskbeteende och vikt snarare än i kön.

Kvinnor får i dagsläget dricka 9 glas vin i veckan och mannen 14, vore det då inte rimligast att lägga en gemensam gräns? Inte för att kvinnor ska börja dricka mer bara för att de kan, för det tror jag inte kommer bli det direkta resultatet av det här, utan för att vi än en gång ska se att det faktiskt inte är någon skillnad på män och kvinnor.

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

Radikalfeminist eller radikal feminist?

Radikalfeminism

Def: Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen. (Text: Wikipedia)

Varför jag inte är radikalfeminist:

Jag tror inte att ojämlikheten mellan könen beror på att kvinnor är förtryckta av män, utan för att män och kvinnor är intvingade i sina respektive könsroller (av varandra och sig själva). Vissa trivs säkert jättebra med att vara i sin könsroll, men hur många av de som aldrig riktigt tänker på det eller känner efter trivs egentligen inte? Hur många skulle tycka att det kunde vara skönt att vara någon annan än den man ses som? Oavsett om man är man eller kvinna.

Radikal feminist

Def. ”radikal”: Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som vill upphäva alla normer, även de mest grundläggande, och orsaka en omfattande samhällsförändring. Begreppet radikalism används ibland närmast som en synonym till extremism. (Text: Wikipedia)

Def. ”feminism”: En rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet. (Text: NE.se)

Varför radikal feminist är ett mer passande bergrepp:

Kombinationen av orden radikal och feminism är för det första bredare än det föregående sammansatta begreppet som redan har ett eget koncept. Definitionen på feminism tar inte upp min specifika syn på det hela, men jag håller helt klart med om att min egen uppfattning definitivt har del av att upphäva diskriminering på grund av kön. Det jag vill säga är ju att jag vill upphäva definition och fördomar på grund av kön. Detta är någonting som är svårt att förändras och som går starkt emot samhällsnormen. Det är här ordet radikal kommer in. Att ta bort så grundläggande begrepp som man och kvinna är garanterat att upphäva en mängd normer.

Du och ditt kön

Vart du än går så kommer du bli mött och behandlad utifrån ditt kön. Oftast syns det vilket kön du tillhör. Inte bara på kläder och frisyr, utan även för att kvinnor oftast har mjukare drag i så väl kropp som ansikte liksom männen oftast ser lite kantigare ut. Har du någon gång undrat över hur du skulle bli bemött om du var det andra könet? Jag har, och jag skulle väldigt gärna vilja veta. Hur skulle folk behandla mig första gången vi träffas om jag på mitt sätt att klä mig, gå, prata och vara hade uppfattats som man? Jag menar att jag självklart skulle vara samma person inuti, utan bara ha den utstrålningen som får folk att tro att jag är en man. Jag är övertygad om att jag hade blivit bemött annorlunda, men frågan är hur mycket? Skulle jag tjänat på om folk trodde jag var det andra könet i olika situationer?

Bebisens kön

Redan från din första sparkdräkt förväntas du bete dig som ditt kön. Extra tydligt kan man se på barn idag vilket kön de tillhör, när småflickorna kommer i knallrosa kjolar och småpojkarna i mörkblå hängselbyxor. Vad har vi för behov av att skilja på två personer just efter kön? Speciellt är det här en befogad fråga när det handlar om så små barn som man inte ens kan se vilket kön det tillhör utan att faktiskt kolla efter. Kan vi inte dela in barnen efter något annat mått, som barn med svenskt utseende och barn med utländskt utseende? Varför låter det här så absurt, men inte att dela in barnen efter kön? Jag har inte ens sagt att den ena gruppen kommer få mer fördelar än den andra.

Om det ena är rätt kan inte det andra vara fel

Det är svårt att inte döma folk efter kön. Det finns nog ingen som egentligen klarar av att låta bli. Instinkten säger åt mig att reagera på ett visst sätt när jag pratar med en man för första gången och ett annat sätt om det är en kvinna. Hur arg jag än blir på mig själv när jag gör det, så är det fortfarande gjort och jag har bidragit med lite av det dåliga till den värld som jag så gärna vill förändra till det bättre. Vi måste vara överrens och vi måste lära våra barn från början att de är sig själva och inte något kön. Det ska inte vara synd om en flicka som gråter när det samtidigt är mesigt när en pojke gråter för samma sak. Det ska inte anses slampigt och felaktigt när en flicka att ha flera förhållanden samtidigt medan en pojke blir hyllad om han gör detsamma. Det ska inte vara äckligt när två män har sex med varandra trots att det anses hett att två kvinnor gör samma sak.

Han producerar spermier, kan kissa stående, pratar med basröst och har lättare att få muskler.
Hon kan föda barn, har bröst som producerar mjölk, blöder en gång i månaden och har rundare former.
Förutom det, vad är egentligen skillnaden?

Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…

Jag är också en man

Jag är precis som vilken man som helst. Behandla mig därefter.

Könsnormativiteten diskuteras hela tiden och man säger hela tiden att den motverkas. I det stora hela händer det saker. Kvinnor blir mer accepterade på vissa typiskt manliga yrken, tvärt om är inte lika självklart, men ändå accepterat. Problemet är att trots att vi förändrar det stora perspektivet så förändras inte detaljerna – våra egna fördomar och tankar om ”hur det ska vara”. Jag är inte bättre än någon annan, jag går själv ut med fördomar och dömer folk för deras kön innan jag lärt känna dem, men vi måste bli medvetna om att vi gör det för att kunna motarbeta det.

Jag går en väldigt mansdominerad utbildning i och med att jag pluggar till civilingenjör. Tjejerna räknas till att vara ungefär 10% av de som studerar på just mitt program. I denna mansdominerande kultur är det inte lätt att gå in och säga att man ska behandla alla likadant oavsett vilket kön de tillhör, diskussioner som hålls behandlar gärna ”kvinnans mysterium”. Att jag får frågan varför kvinnor beter sig på ett visst sätt i en viss situation beror på att jag själv råkar vara född med kvinnliga reproduktionsorgan. Att jag kan svara (om jag nu kan svara) har ingenting med dessa organ att göra utan snarare att jag alltid har tyckt att det har varit intressant i att försöka sätta mig in hur andra personer tänker i vissa situationer.

”Men det är typiskt kvinnor att vara intresserad av sådant!” får man ofta höra eller ”Så tycker du bara för att du är tjej”. Jag har inte tilltagit mig åsikter, intressen eller val i mitt liv för att jag är tjej. Däremot har vissa val jag har gjort varit mer socialt accepterade för att jag är tjej. Att som tjej idag läsa till civilingenjör är ingenting som någon reagerar på trots att det från början är ett typiskt manligt yrke. Väljer du som tjej civilingenjör förväntas du fortfarande vara en tjej, med allt vad det innebär.

Som tjej förväntas du ha olika klänningar på dig varje gång det är någon fest medan det för killen räcker att ha på sig en skjorta till jeansen. Som tjej förväntas du raka dig på benen, annars anses du äcklig, medan killar får gå hur håriga de nu vill vara – även i ansiktet. Som tjej förväntas du ha viss känsla (om inte intresse) för kläder, hår och smink.

Jag har aldrig varit en typisk tjej. Låt oss ta Barbieexemplet. Jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejkompisar var oense om vad man skulle göra med barbiedockorna. De flesta ville klä dem och fixa deras hår, medan jag tyckte det var mycket roligare att låta dem åka på semester och faktiskt få dem att göra någonting. Fick jag bestämma helt så skulle jag troligtvis byggt en rymdstation med lego. Det var en av mina favoritlekar som jag och pappa brukade göra när jag var liten.

De flesta tjejer håller sig dock till detta könsnormativa sätt hur tjejer nu ska vara. Ibland tycker jag att man kan hårddra lite och säga att många tjejer på min utbildning måste trycka på sin kvinnlighet för att visa på att det går kvinnor där. Jag går åt andra hållet. Gång på gång försöker jag få mina klasskompisar att förstå att jag inte är en tjej, utan en man precis som de. Att försöka passa in i normen är kanske att acceptera den, men det kan vara svårt att göra annat om man inte vill bli behandlad annorlunda.

Något av det jobbigaste jag var med om (rörande den här frågan), som verkligen kändes, var då några av mina klasskompisar fick träffa min pojkvän och mitt i en konversation (i vilken jag inte var delaktig, men dock närvarande) kallade mig för ”flickvännen”. Istället för att vara deras vän så blev jag min pojkväns tillhörighet, trots att de kände min pojkvän sämre än mig. Jag kan minnas få tillfällen, förutom i början då de inte lärt sig Gunnars namn, som de kallat Gunnar för ”pojkvännen”.

Mitt mål, för mig själv och för tillfället, är inte att få alla män att se alla kvinnor som män, eller tvärt om. Mitt mål är att få mina manliga klasskompisar att se mig som en man. Där man innebär en person som man kan snacka med, ta en öl med, och behandla precis som alla sina andra manliga vänner.

Detta var aldrig någonting jag funderade på under gymnasiet. Vi var en bunt tjejer och killar som var ganska lika, men ändå olika, på sina sätt. Där spelade det aldrig roll vilket kön du var. Det enda som betydde någonting var att du var du och du fick frågor om saker för att du var du. Det var en självklarhet för mig då varför könsnormativiteten slog mig med ett hårt slag i ansiktet när jag började plugga civilingenjör i år. Jag undrar vad det var för konstig, lycklig bubbla jag levde i under gymnasiet.