Etikettarkiv: hår

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…