Etikettarkiv: gråta

Dröm: Besegra Voldemort i ett träsk

Drömmar från dlogg.se i Oktober och November.

4/10 Tröstaren, rökaren och dissen
6/10 Hur man besegrar Voldemort och träffar Anna i Taizé
19/10 Konstig hiss och HIV-spruta
Taizé/11 Ida i träsket
15/11 Nej, det är visst inte otrohet

Läs mer

Dröm: ∑(Triangeldrama) < Trocadero

Drömmar från dlogg.se, mars och april. Samt två bonusdrömmar från januari!

28/4 Snabbt åldrande då man missar flyg
24/4 Sjungande konfirmander och dåliga cirkusnummer
18/4 Visan om middagsmaten
17/4 Hänga i duschstråle
14/4 Tentamenskrock och triangeldrama
4/4 Hopelessly devoted to pureblood-mania
31/3 Kristins hemlighet
30/3 Kineser, mode och Trocadero
20/3 Michan och ungdomsmottagningen
18/3 ∑(Barack Obama) = ∑(1/n)^2
31/1 Samlivstrubbel
29/1 isdockan och jag

Läs mer

Katedral vs Ånestad

Igår gick jag till Katedral och bara satt där i en halvtimme i väntan på att biografen skulle öppna så jag kunde hämta ut mina bokade biljetter. Vilken ångest som kom över mig när jag satt där. Jag kände mig meningslös och som jag inte har åstakommit något i mitt liv sen jag slutade på Katedral. För nästan exakt ett år sedan så hade jag och Armand skrivit klart en roman (vårt projektarbete), och nu känns det inte som jag har gjort någonting konkret sen dess. Pluggat in några hundra tecken, men so what? Det känns inte tillräckligt konkret. Jag hade svårt för att låta bli att bara gråta. Jag får inte komma tillbaka där. Allting är jobbigt nu, jag vill ha mer fritid och roligare arbetsuppgifter. Allt det hade jag på Katedral och jag vill ha det tillbaka. Jag vill ha tillbaka min Fysiklärare, Victoria Rindö (spansklärare), Dennis (svenskengelsklärare) och alla andra. Sedan skulle det inte skada med att få tillbaka alla kompisar dit också. Jag kände mig så malplacerad när jag var där idag igen. Folk mer eller mindre brottades i korridoren, ettorna var jättesmå och kafedral var helt förändrat. Jag frågade mig själv varför jag går tillbaka till Katedral när jag bara påminns om allt som jag saknar, men det fanns inget bra svar på det. Katedral var mitt hem under tre år, och jag vill inte bara släppa det utan vidare. Jag undrade när jag kommer släppa Katedral och sluta gå dit… jag vet inte alls, men någon dag kommer det hända.

Jag har alltid varit avundsjuk på Gunnar. När han skulle åka till Cambridge gick han och sa hejdå till sina lärare på Katedral och även sina lärare från högstadiet på Folkunga. Det känns som att hans högstadietid ligger närmare i tid än min. Kanske för att jag försökt förtränga min, kanske för att jag önskade att jag hade gått på Folkunga istället för på Ånestad. Jag har funderat på att någon gång gå tillbaka och besöka Ånestadsskolan, men varje tanke på det fylls av ångest. Det är inte den saknadsångest som jag får när jag är på Katedral… det är mer obehag och en känsla av instängdhet. Ånestad måste ha varit ett helvete. Jag vet personal som jag skulle vilja träffa, min gamla engelsklärare bland annat. Även kuratorn, en av mina mentorer och hemkunskapsläraren. Dock är det inte tillräckligt värt att återvända till Ånestad för att säga hej till dem, skolan får mig att må för dåligt. Jag gick förbi utanför skolområdet där av någon anledning en gång under trean… jag hade lust att bara springa därifrån så snabbt jag kunde och aldrig mer se det. Varje tanke på att sätta foten där igen är plågande och jag undrar varför jag ens tvingar mig att tänka på det…

När jag tänker efter. Jag sitter hellre på Katedral mitt i en korridor, gråter och har ångest än att föreslå för mig själv på att besöka Ånestad. Jag kan inte komma på ett endra riktigt bra minne som jag hade innanför skolväggarna på Ånestad. Även om det självklart fanns bra stunder så minns jag inget speciellt ögonblick, jag har massor utav positiva ögonblick från Katedral. Av de få specifika ögonblick från Ånestad som jag minns så är en majoritet av de jag kan komma på nu negativa.

Döden

Idag på konfirmationen hade vi Döden som tema. Det var ett ganska tungt ämne. Dessutom var jag ända närvarande ledaren (förutom de ”vuxna” ledarna, Camilla och Lisa), det kom inga faddrar heller. Vi hade lite frågor kring döden och diskuterade vad vi trodde, tänkte och kände om det (jag hade en egen grupp som vår präst Camilla var med lite i i början). Några konfirmander började gråta då de mindes anhöriga som hade dött. Jag vet att det är nyttigt att gråta och att man mår bättre sen, men jag vet inte hur jag ska agera i situationen. Om det är en vän till mig är det inte lika svårt, men konfirmanderna känner jag inte så bra än.

Det är underligt att man vändigt sällan pratar om döden. Den enda (som jag kan komma på) officiella platsen man pratar om det på är kyrkan. Varför? Alla kommer vi någon gång att drabbas av det, då kanske det kan vara bra att reflektera över det hela. Visst är man rädd för döden, det tror jag de flesta är (oavsett om det är att dö själv eller att anhöriga ska dö), men jag tror att man mår bra av att prata om det och reflektera kring det. Visst grät flera komfirmander idag, men det var inte så att de mådde sämre när de gick hem än när de kom. Sorgen finns ju där ändå, man tänker inte på den ibland. När konfirmanderna gick hem sen var alla relativt glada. Jag vet i alla fall att jag mår bättre av att gråta när det gör ont (även när det inte gäller sorg).

Innan konfirmanderna gick hem fick de, om de ville, tända ett ljus för en nära anhörig som var död eller någon som hade det svårt. Ljuset i förgrunden på bilden är mitt ljus.

Dröm: Morddrama och bröllopsplaner

Oktober månads drömmar från dlogg.se

28/10 Hjalmars flickor
26/10 Gay-bönder
25/10 Will och morotsbussen
21/10 Bröllopsplaner
20/10 Pippi Långstrump på semester
17/10 Badande kuddar och Rederiet
16/10 Ringen
15/10 Godisar och argumentationer
13/10 Grannens glass
12/10 Ingrids stora rosa hus
11/10 Ingrids last
10/10 Felskrivet årtal
9/10 Instängda
8/10 Stänger på vandring
7/10 Morddrama och boende i England
5/10 Björnbär på resa med katt till flygplats

Läs mer

Det som har varit är inte nu

Jag slutade klockan 12 idag, sedan hade jag dans vid 18. Jag orkade inte åka hem emellan och efter att jag hade ätit min lunch och skrivit in min dröm på dlogg så åkte jag till Katedral. Där satte jag mig i tysta läsesalen för att läsa några sidor historia. Jag fick en hel del läst även om jag vilade ögonen någon gång emellanåt. En gång lämnade jag salen för att se om jag kunde hitta Ruben, men ingen Ruben kom ut ur salen där han borde ha haft lektion. Sedan återvände jag till läsesalen.

När jag kom in i tysta läsesalen första gången var den i stort sett full, när jag nästan tre timmar senare lämnade den var den tom. Då var klockan närmare halv fem. Jag satte mig vid en bänk där jag tidigare hade haft mitt skåp. Spelade lite spel på min handdator en stund. Funderade ett tag och kom bara fram till ledsna saker som fick mig att gråta. Mina tre år på katedralskolan var de bästa i mitt liv och nu är de över. Jag kan inte sitta på en bänk och förvänta mig att Ingrid och Michan kommer förbi efter ett tråkigt prov i något tråkigt samämne, eller att Julls kommer skuttande genom korridoren. Inte heller kan jag sätta mig utanför en sal och vänta på att Gunnar snart ska sluta sin svensklektion som han har där inne. Det finns inte längre kvar och jag kan inte spola tillbaka tiden. Om jag ska vänta på Gunnar måste jag sitta mer än två månader på Skavsta – ingen bra idé. All den lyckliga tid som jag har haft slinker nu mellan fingrarna på mig och börjar sakta blekna bort från fotografiet som är min verklighet. Jag kan likagärna gå högstadiet en gång till. Fast då visste jag inte hur lycklig man kunde vara…

Det var också ett sätt…

Jag har hört om konstiga bönesvar, men nattens tar nog rekordet…

För att berätta historien till fullo: Jag fick en plötslig ångest då jag insåg hur lång tid det faktiskt är innan jag får se Gunnar igen. Sedan blev det självklart inte bättre då jag kom på att såhär kommer det se ut i 3 år och jag har inte ens klarat en vecka. Efter de här 3 åren kommer det dessutom bli värre då jag ska vara ett år i Kina och bara träffa honom kanske en gång under det året. I mitt upprörda tillstånd sa jag åt mig själv att be för saken. Jag vet ju att inget kommer ändras, men jag ville be om styrka för att orka med det. Så knäppte jag händerna, men i samma stund började jag gråta hysteriskt. Jag kunde inte få fram ett ord, det kändes bara hopplöst. Tillsist lyckades jag samla mig och började be. Främst bad jag om styrka att klara av att vara så långt ifrån Gunnar, men även ork att klara av att sätta mig ner och plugga under dagarna. Plötsligt mitt under alltihop hör jag ett plong då något studsar på gardinstången och sedan ett dovt ljud då detta något landar på kudden. Jag sätter mig upp lite irreterad att jag blivit avbrute, men likväl nyfiken. En stor läskig spindel kommer krypandes över kudden och jag kvider förskräckt till.

Efter att jag gjort mig av med spindeln ärjag på ett helt annat humör. Jag måste medge att Gud har konstig humor. Tror du inte på Gud så var det iaf ett intressant sammanträffande som gjorde att jag tack och lov fick annat att tänka på.