Etikettarkiv: förändra

Kinabiljett med ångest på köpet

Det finns många saker som rör sig i min hjärna nu, både rent praktiska saker och känslomässiga. Jag har möbler jag måste bli av med, jag har väskor och flyttlådor att packa, jag måste anmäla min stulna cykel hos polisen. Det är bara några saker som jag har ångest inför, och ju närmre det kommer, ju mer panik får jag. Trots det så ökar inte takten det blir gjort i.

Det jobbigaste just nu är väl frasen som slinker ur mig så lättsamt, som om det faktiskt inte spelade någon roll alls: ”Vi ses om ett år!” Stora delar av mig arbetar aktivt med att övertyga mig om att ett år inte är speciellt lång tid. Och visst har jag rätt, ett år är absolut en överskådlig tid. Planera ett år in i framtiden är inte helt omöjligt, så länge som ingenting stort och oförutsett händer. Vad vet jag om Augusti 2012? Inte mycket egentligen. Jag kan anta att jag är hemma i Sverige med min familj, jag kan med säkerhet säga att jag kommer tala bättre kinesiska och jag kan hoppas på att jag har haft en fantastisk upplevelse det senaste året.

Vad händer med de som är kvar här hemma? När man har varit borta ett år, är det bara att plocka upp trådarna där man lämnade dem? Facebook gör det väldigt lätt för en att behålla kontakten, synd bara att man ska till ett land där censur mot sidor så som Facebook, och Youtube, råder. Jag kommer förändras, jag har redan märkt hur mycket jag förändrats bara det senaste året. Om jag fortsätter på samma väg som jag nu har påbörjat, vem kommer jag vara när jag kommer hem? Kommer jag upptäcka att jag inte längre har någonting gemensamt med någon jag känner? Kommer jag komma hem till vänner som jag kan bjuda på ett glas vin och ha småprat med, men inte djupare diskussioner än så? Jag känner att jag redan har börjat glida iväg, och även om jag formar en människa som jag känner följer mitt ideal kanske jag förlorar för mycket annat på vägen. Ett år i ett främmande land med nya, för stunden, främmande människor är menat att förändra en. Jag kommer inte komma hem som samma person som åkte, men frågan är vad skillnaden kommer vara.

Allt jag lämnar här hemma… Jag undrar varför man inte kan göra som i The Sims, att när man åker på semester någonstans så pausas hushållet där hemma och man kommer tillbaka precis samma dag som man lämnade det, fast man har varit på semester i tre obefintliga dagar. Då låter man dessutom bli att åldras, vilket måste vara en positiv bonus trots allt. Tillbaka till verkligheten: Allt jag lämnar hemma, eller snarare alla jag lämnar hemma. Många som jag inte ens hinner säga hej då till på ett vettigt sätt, om ens alls. Det gör faktiskt lite ont i bröstet att tänka på vad jag lämnar här hemma, sådant som jag kunde ha här om tiden var en annan.

I allmänhet att ta tag i sitt liv, att göra det man måste, även om det är maskerat till ett roligt äventyr, kan vara väldigt jobbigt. Jag vet att jag behöver det här året, kanske utåt sätt mest för min kinesiskutveckling och därmed även framtiden i min utbildning, men även för mig själv. För att kanske finna ett svar på frågan jag löste för många år sedan, men vars gamla lösning är utdaterad: Vem är jag?

Everything that can be invented has been invented

Citatet ovan sades av Charles H Duell. Jag tror nog de flesta är smarta nog att inte hålla med honom, speciellt eftersom han sa detta 1899. Det har hänt ganska mycket under de över 100 år som gått sedan han sa det. Däremot om alla människor hade haft den inställningen så hade nog Duell haft helt rätt. Ingen förändring kan ju ske om ingen försöker göra en förändring.

Vad som fick mig att tänka på det här citatet var en debattartikel i Corren som diskuterar huruvida skolan bör vara en sexuell normpolis, som jag blev tipsad om från en tweet av Johanna Sjödin. Nu handlar ju detta inte om teknik, men precis som teknik utvecklas samhället ständigt. En förändring sker endast om det är någon ser till att ändra folks värderingar. Följande i artikeln beskrev precis den inställning hos en person som inte kommer att utveckla samhället:

”Debattelitens sexuella värdegrund slår fast att allt är naturligt, all sex är bra sex. Det har varit viktigt historiskt, i kampen för kvinnors och sexuella minoriteters frigörelse, att markera att det inte är onaturligt med kvinnlig sexdrift eller homosexuella relationer. Men efter de segrarna har ”allt är naturligt”-rörelsen rusat vidare…”

Finns det verkligen ingen mer seger att vinna här? Är du helt säker? Först vill jag bara fråga om du är helt säker att kvinnors sexualitet är så frigjord. Lever vi inte fortfarande i en värld där kvinnor tycker det är jobbigt att ta för sig av sex för att det anses slampigt? Där kvinnor inte kan ta initiativ och vill få känslan av att det bara hände för att inte känna sig slampiga? (Okej, det här var inte poängen med det här inlägget, men om du tycker det är intressant så läs gärna Johanna Sjödins inlägg ”Passivitet som självbevarelsedrift!” om kvinnors och mäns inställning till sex)

Åter till den röda tråden, artikeln i Corren. Det jag reagerade mest på i hela artikeln och som gjorde mig ortentligt upprörd var följande rader:

”Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur. I dag finns i Sverige ingen sådan ”konsensusnorm” kring sexualitet.”

I grunden tycker jag inte att skolan ska försöka inpränta värderingar i eleverna överhuvudtaget, men artikelförfattaren tycker uppenbarligen att det är okej att pränta in normer i dem? Hur ska vi nu förändra världen? Eller tycker författaren redan att världen är perfekt? När det kommer till idéer så ska skolan ge flera olika synsätt på det hela, för att låta eleverna själva ta ställning. En samhällskunskapslärare som bara prisade Miljöpartiet skulle vara ganska dålig, eftersom hen borde ge en objektiv bild av alla stora partier. En religionslärare som spenderade hela Religion A med att låta eleverna meditera buddhistiskt skulle inte heller vara speciellt bra på sitt jobb. Att integrera sex och samlevnad i samhällskunskapen är en mycket god idé, eftersom sex inte bara handlar om att skaffa barn och undvika könssjukdomar (vilket trots allt ofta fokusen ligger på i biologin). Sex har stora betydelser för relationer och därmed även samhället i stort.

Om man skulle börja undervisa normens sex och samlevnad i samhällskunskapen tror jag att det skulle bli ganska jobbigt för alla elever som bara fick höra vad normföräldern tycker; vänta med sex tills du är mentalt mogen (läs: vilket ingen vuxen tycker du är förens du fyllt åtminstone 20), ha bara sex med någon du älskar (för man kan inte tala om vad man gillar för andra människor, det är ju pinsamt!), flickor ha inte som mål att ha sex med många män (och om du råkar ha sex med många, visa det inte utåt!). Det skulle förstärka normen och göra annorlunda personer mindre accepterade av massan.

Att diskutera sex och samlevnad i samhällskunskapen skulle däremot öppna många fler portar för eleverna. Där de kan få lära sig med om olika sexuella livsstilar som inte ges något utrymme i dagens undervisning, exempelvis polyamori. Alla är så inbitna på att man ska vara tillsammans med en partner av motsatt kön, och även om homosexualitet är accepterat så är det inte förväntat. Och frågor som ”Har du pojkvän?” som en undran om det är okej att stöta på dig kommer aldrig upphöra innan folk inser att det finns folk som kan ha ha en partner som är okej med att man har sex med andra.

Vad jag vill säga till artikelförfattaren är följande: När man ändrade normen från att vara emot homosexualitet till för homosexualitet, så utgick man inte från en redan etablerad norm. Man utgick från att krossa en etablerad norm. Idag så skulle vi säga att den gamla normen om homosexualitet är felaktig, men i den tiden så kändes den naturlig och rätt för många, annars hade den ju inte varit norm. Det är mycket idag som kan kännas naturligt och rätt, men jag lovar dig, om vi öppnar oss för mer diskussioner om och utveckling av vår sexualitet så kommer vi passera flera av dagens normer som idiotiska om 10 år.

För samhället kommer alltid att behöva förändras, och det finns inte ett ändligt antal uppfinningar.