Etikettarkiv: folket

Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…

Jag är också en man

Jag är precis som vilken man som helst. Behandla mig därefter.

Könsnormativiteten diskuteras hela tiden och man säger hela tiden att den motverkas. I det stora hela händer det saker. Kvinnor blir mer accepterade på vissa typiskt manliga yrken, tvärt om är inte lika självklart, men ändå accepterat. Problemet är att trots att vi förändrar det stora perspektivet så förändras inte detaljerna – våra egna fördomar och tankar om ”hur det ska vara”. Jag är inte bättre än någon annan, jag går själv ut med fördomar och dömer folk för deras kön innan jag lärt känna dem, men vi måste bli medvetna om att vi gör det för att kunna motarbeta det.

Jag går en väldigt mansdominerad utbildning i och med att jag pluggar till civilingenjör. Tjejerna räknas till att vara ungefär 10% av de som studerar på just mitt program. I denna mansdominerande kultur är det inte lätt att gå in och säga att man ska behandla alla likadant oavsett vilket kön de tillhör, diskussioner som hålls behandlar gärna ”kvinnans mysterium”. Att jag får frågan varför kvinnor beter sig på ett visst sätt i en viss situation beror på att jag själv råkar vara född med kvinnliga reproduktionsorgan. Att jag kan svara (om jag nu kan svara) har ingenting med dessa organ att göra utan snarare att jag alltid har tyckt att det har varit intressant i att försöka sätta mig in hur andra personer tänker i vissa situationer.

”Men det är typiskt kvinnor att vara intresserad av sådant!” får man ofta höra eller ”Så tycker du bara för att du är tjej”. Jag har inte tilltagit mig åsikter, intressen eller val i mitt liv för att jag är tjej. Däremot har vissa val jag har gjort varit mer socialt accepterade för att jag är tjej. Att som tjej idag läsa till civilingenjör är ingenting som någon reagerar på trots att det från början är ett typiskt manligt yrke. Väljer du som tjej civilingenjör förväntas du fortfarande vara en tjej, med allt vad det innebär.

Som tjej förväntas du ha olika klänningar på dig varje gång det är någon fest medan det för killen räcker att ha på sig en skjorta till jeansen. Som tjej förväntas du raka dig på benen, annars anses du äcklig, medan killar får gå hur håriga de nu vill vara – även i ansiktet. Som tjej förväntas du ha viss känsla (om inte intresse) för kläder, hår och smink.

Jag har aldrig varit en typisk tjej. Låt oss ta Barbieexemplet. Jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejkompisar var oense om vad man skulle göra med barbiedockorna. De flesta ville klä dem och fixa deras hår, medan jag tyckte det var mycket roligare att låta dem åka på semester och faktiskt få dem att göra någonting. Fick jag bestämma helt så skulle jag troligtvis byggt en rymdstation med lego. Det var en av mina favoritlekar som jag och pappa brukade göra när jag var liten.

De flesta tjejer håller sig dock till detta könsnormativa sätt hur tjejer nu ska vara. Ibland tycker jag att man kan hårddra lite och säga att många tjejer på min utbildning måste trycka på sin kvinnlighet för att visa på att det går kvinnor där. Jag går åt andra hållet. Gång på gång försöker jag få mina klasskompisar att förstå att jag inte är en tjej, utan en man precis som de. Att försöka passa in i normen är kanske att acceptera den, men det kan vara svårt att göra annat om man inte vill bli behandlad annorlunda.

Något av det jobbigaste jag var med om (rörande den här frågan), som verkligen kändes, var då några av mina klasskompisar fick träffa min pojkvän och mitt i en konversation (i vilken jag inte var delaktig, men dock närvarande) kallade mig för ”flickvännen”. Istället för att vara deras vän så blev jag min pojkväns tillhörighet, trots att de kände min pojkvän sämre än mig. Jag kan minnas få tillfällen, förutom i början då de inte lärt sig Gunnars namn, som de kallat Gunnar för ”pojkvännen”.

Mitt mål, för mig själv och för tillfället, är inte att få alla män att se alla kvinnor som män, eller tvärt om. Mitt mål är att få mina manliga klasskompisar att se mig som en man. Där man innebär en person som man kan snacka med, ta en öl med, och behandla precis som alla sina andra manliga vänner.

Detta var aldrig någonting jag funderade på under gymnasiet. Vi var en bunt tjejer och killar som var ganska lika, men ändå olika, på sina sätt. Där spelade det aldrig roll vilket kön du var. Det enda som betydde någonting var att du var du och du fick frågor om saker för att du var du. Det var en självklarhet för mig då varför könsnormativiteten slog mig med ett hårt slag i ansiktet när jag började plugga civilingenjör i år. Jag undrar vad det var för konstig, lycklig bubbla jag levde i under gymnasiet.

Gud finns nog visst det

Via crossnet kom jag i kontakt med humanisternas sida gudfinnsnoginte.se. På sidan finns ett test där man kan fylla i olika saker om vad man tycker. Testet är sämre än nästan samtliga facebooktest som jag har gjort. Felet är att testet är fruktansvärt vinklat och antar att alla religösa är emot saker som abort, könsneutrala äktenskap och tror att kvinnan är sämre än mannen. Alla som känner mig bör veta att jag inte håller med om några av de här frågorna. I många frågor höll jag varken med de tänkta religösa svaren eller de ickereligösa. I en fråga valde jag ”Jag tycker att Gud ska få bestämma vem man ska få gifta sig med”, men då menar jag också Gud och inte kyrkan eller annan representant för Gud. Det finns folk som absolut inte bör gifta sig (arrangerade äktenskap är ett exempel), detta har självklart ingenting med homosexualitet att göra. Det är kärleken i äktenskapet som räknas. Frågan gav mig som följdfråga ifall jag tyckte att honomsexualitet borde förbjudas, vilket jag självklart svarade nej på. Mitt resultat på testet blev:

Du verkar höra till den mindre del av Sveriges befolkning som är mycket religiös. 

Trevligt att du tog dig tid att göra vårt test ändå! 
Fortsätt gärna att fundera på varför ni religiösa ska få ha så stort inflytande i Sverige, fast vi som inte tror på någon gud är mångdubbelt fler.
Det vore också spännande att ha dig med i vår debatt. Välkommen!

Har jag någonsin sagt att jag vill att religionen ska styra Sverige, nej? Jag tycker bara att man ska respektera folk som har en tro, likamycket som de som inte har en tro. Jag tycker att man ska få kritisera islam lika mycket som man får kritisera kristendom. Jag tycker inte att vi ska lagstadga kristna värderingar även om jag tror att kristna människor i många fall har en bättre moral än ickekristna.

Sedan undrar jag om de har belägg för att icketroende i Sverige är mångdubbelt fler. Ser man på mina gymnasievänner (folket) som representativ grupp för Sverige, en grupp på 18-20 personer, så har vi 6-7 troende (samtliga, i detta fall, kristna), det vill säga en tredjedel. De icketroende är alltså dubbelt så många, inte mångdubbelt fler. Jag kan dock gå med på att de som inte tycker att religionen ska påverka lagar och regler i någon större utsträckning kan mångdubbelt fler, till den gruppen hör jag.

Så, de har åtta huvudsakliga debatter de för på sin sida. Jag ska försöka komma ihåg ungefär vilka frågor på testet det var till dessa frågor och också kommentera vad jag själv tycker om samtliga.

DEBATT ETT: Religionskritik och yttrandefrihet

På testet frågade de huruvida man tyckte att man skulle få kritisera religioner eller inte. Till min förvåning berättade de även att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter hade antagit en resolution om att man inte ska få kritisera religioner. Detta tycker jag självklart är fel  (jag är ine helt insatt, någon som har en kopia av vad som står får gärna posta det). Man ska absolut inte diskriminera eller förtala människor för att de tillhör en religion, men att diskutera och kritisera religioner bör inte vara förbjudet. Liksom humanisterna tycker jag att denna resolution inskränker på yttrandefriheten. Dock bör man vara känslig när det gäller religion och det är bara onödigt att göra saker för att provosera, i stil med att publicera en bild på Mohammed med en bomb i turbanen. Ska man kritisera religion ska man också kritisera dem lika. Jag upplever det som att kristendom kritiseras flitigt i Sverige, men om någon bestämmer sig för att kritisera islam så blir man genast stämplad som invandrarfientlig. 

DEBATT TVÅ: Religiösa traditioner vs mänskliga rättigheter

Det som de i första hand syftar på här tror jag är omskärelse och liknande. Jag är inte helt insatt i hur mycket skada någon tar av att bli omskuren, men man bör ju aldrig utsätta någon människa för fara som han eller hon inte har någonting att säga till om. Jag kan inte direkt komma på någon kristen tradition som är direkt farlig (eller kan anses farlig), men om någon vet någon, vänligen säg det så uppdaterar jag här.

DEBATT TRE: Religiösa friskolor

Jag är emot religiösa friskolor. Man ska kunna få en relativt neutral bild av samhället där möjligheten att tro på att Gud finns eller inte är öppen. Lika lite som jag vill att främmande människor ska banka in saker om deras syn på Gud, Jesus och bibeln vill jag självklart inte att mina barn ska sitta i en skola som predikar ”Gud finns nog inte”. Frågan ska vara öppen (dvs ”Gud kanske finns”) och jag ser många religösa friskolor som ganska insnöade på mindre viktiga delar i religionen. Kristendom ser jag i första hand som ett sätt att leva i kärlek till andra människor, och inte ett sätt att rabbla lärjungar eller påtvinga folk sina tolkningar av bibeln. Om föräldrarna ska lära sina barn att leva enligt samma religion som dem så gör de det bäst hemma, varje människa har sin tolkning av religionen och om man vill vara säker på att ingen präntar in fel saker i barnet så bör man hålla trosundervisningen hemma eller kanske på söndagsskola (eller motsvarande).

DEBATT FYRA: Religiösa samfund och barn

Jag är för barndop i första hand av traditionsskäl. Det finns bättre argument för det som jag alltid lyckas glömma bort. I svenska kyrkan väljer barnet att säga ja till dopet och kristendomen i och med konfirmationen. Det är inte att tvinga på barnet en religion då barnet väljer själv när han eller hon är äldre. Att låta ett barn automatiskt bli med i exempelvis svenska kyrkan genom dop eller att föräldrarna är svenskkyrkliga är ingenting jag ser som ett problem heller. Att gå ur är inget komplicerat och man får väldigt mycket ut av att vara medlem. Jag har sjungit i kör, gått på pianolektioner och fått sånglektioner helt gratis i svenska kyrkan. Utan kyrkan hade jag fått göra någon av dessa saker. Som tack för detta kommer jag betala en liten andel skatt till kyrkan när jag börjar tjäna mina egna pengar.

DEBATT FEM: Könsneutral äktenskapslag

Självklart ska homosexuella få gifta sig i kyrkan. Varför skulle Gud ha någonting emot kärlek? Om du älskar någon och denne älskar dig tillbaka, vem är då den person som lägger sig i bara för att dagens vigsel handlar om två män istället för en man och en kvinna?

De som nu tycker att jag är en dålig kristen och slänger upp saker i ansiktet på mig som ”Inga män som ligger med andra män […] ska få ärva Guds rike” (1 Kor 6:9) låt oss då kolla på var betoningen ligger. Betoningen ligger på sexet, inte på kärleken. Om vi antar att bibeln har rätt i fråga om att sex utanför äktenskapet är fel så kan vi resonera såhär: På bibelns tid hade homosexuella inte rätt att gifta sig. Samtliga homosexuella relationer var alltså utomäktenskapliga. Betraktar vi romarriket bestod ofta en homosexuell relation av en äldre man och en yngre pojke (ofta prostituerad eller slav). I det här får vi in både prostitution och pedofili, någonting de flesta idag är emot. Homosexualitet idag definieras som en person som blir kär i människor av samma kön. Bibeln som allmänt har en ganska strikt inställning till sex fokuserar på att fördöma homosexualitet enligt den syn som fanns på bibelns tid, men säger inte mycket om kärleken mellan samkönade som ju snarare är definitionen idag.

DEBATT SEX: Religioner och sex

Man ska inte i lag bestämma vilka som får ha sex med varandra. Likaså ska man inte lagstadga att man inte får ha sex innan äktenskapet. Det är upp till varje individ att avgöra när, med vem och hur man ska ha sex (sålänge den/de andra är med på det hela). Personligen tycker jag att sex är någonting som är stark kopplat med kärlek och bör hållas i en relation mellan två personer som älskar varandra. Ett äktenskap är ett exempel på en sådan relation.

DEBATT SJU: Jämställdhet

För att stödja sin tes om att religösa människor är emot jämställdhet använder de tre citat. Ett från den kristna, ett från den muslimska och ett från den judiska heliga texten. Att lösryckta bibelcitat inte säger så mycket tycker jag människor borde lära sig och samtliga citat bör ta hänsyn till sammanhanget. Det bibliska citatet är taget från en av profetböckerna (om jag minns rätt) och hänvisar till att kvinnan är anledningen till syndafallet, något som jag tycker låter ganska absurt. Att Eva blev frestad av ormen och åt av äpplet beror ju knappast på att hon är kvinna utan snarare att hon råkade vara den som ormen pratade med. Kvinnor och män är olika, men inte mycket mer än på ett strikt fysiskt plan. Resten är resultat av hur vi uppfostrar våra barn.

DEBATT ÅTTA: Aborter

Många kristna och muslimska länder fördömer abort och gör den olaglig, det är sant. Dock så betyder detta inte, som med så mycket annat, att jag tycker att det är rätt bara för att jag är kristen. Huruvida jag själv skulle genomgå en abort i rätt (fel?) situation är omöjligt att svara på då frågan är alldeles för stor och många faktorer spelar in. Om man i och med sin tro (eller av någon annan anledning) tycker att det är fel att göra abort ska man givetvis inte göra det, men man ska heller inte hindra andra från att göra det. Alla får ha sin egen övertygelse om vad som är rätt och fel. Däremot är abort inte ett hälsosamt ingrepp och man bör göra allt man kan för att undvika detta, men det är en annan diskussion.

***

Förövrigt så tror jag att jag plockade många poäng på den del där man fick dra en spak om kopplingen mellan moral och religion samt den del där man fick bocka för en massa saker. Det sistnämnda var mer eller mindre det enda stället som jag neutralt kunde beskriva min religion. Vissa frågor var så fruktansvärt vinklade att man inte kunde svara något av det helt ärligt. Man höll med om halva svaret eller så. Ofta att man höll med om den första biten ur religös synpunkt men den sista biten på svaret gjorde alla troende till assholes.

En protestsida mot humanisternas kampanj, under namnet gudfinnsnog.nu, har startats. Jag har inte läst den, men Gunnar har kollat lite och han tyckte inte att den var så jättebra. Att humanisternas test suger kan jag dock absolut skriva upp mig på, ge mig bara en penna!

Katedral vs Ånestad

Igår gick jag till Katedral och bara satt där i en halvtimme i väntan på att biografen skulle öppna så jag kunde hämta ut mina bokade biljetter. Vilken ångest som kom över mig när jag satt där. Jag kände mig meningslös och som jag inte har åstakommit något i mitt liv sen jag slutade på Katedral. För nästan exakt ett år sedan så hade jag och Armand skrivit klart en roman (vårt projektarbete), och nu känns det inte som jag har gjort någonting konkret sen dess. Pluggat in några hundra tecken, men so what? Det känns inte tillräckligt konkret. Jag hade svårt för att låta bli att bara gråta. Jag får inte komma tillbaka där. Allting är jobbigt nu, jag vill ha mer fritid och roligare arbetsuppgifter. Allt det hade jag på Katedral och jag vill ha det tillbaka. Jag vill ha tillbaka min Fysiklärare, Victoria Rindö (spansklärare), Dennis (svenskengelsklärare) och alla andra. Sedan skulle det inte skada med att få tillbaka alla kompisar dit också. Jag kände mig så malplacerad när jag var där idag igen. Folk mer eller mindre brottades i korridoren, ettorna var jättesmå och kafedral var helt förändrat. Jag frågade mig själv varför jag går tillbaka till Katedral när jag bara påminns om allt som jag saknar, men det fanns inget bra svar på det. Katedral var mitt hem under tre år, och jag vill inte bara släppa det utan vidare. Jag undrade när jag kommer släppa Katedral och sluta gå dit… jag vet inte alls, men någon dag kommer det hända.

Jag har alltid varit avundsjuk på Gunnar. När han skulle åka till Cambridge gick han och sa hejdå till sina lärare på Katedral och även sina lärare från högstadiet på Folkunga. Det känns som att hans högstadietid ligger närmare i tid än min. Kanske för att jag försökt förtränga min, kanske för att jag önskade att jag hade gått på Folkunga istället för på Ånestad. Jag har funderat på att någon gång gå tillbaka och besöka Ånestadsskolan, men varje tanke på det fylls av ångest. Det är inte den saknadsångest som jag får när jag är på Katedral… det är mer obehag och en känsla av instängdhet. Ånestad måste ha varit ett helvete. Jag vet personal som jag skulle vilja träffa, min gamla engelsklärare bland annat. Även kuratorn, en av mina mentorer och hemkunskapsläraren. Dock är det inte tillräckligt värt att återvända till Ånestad för att säga hej till dem, skolan får mig att må för dåligt. Jag gick förbi utanför skolområdet där av någon anledning en gång under trean… jag hade lust att bara springa därifrån så snabbt jag kunde och aldrig mer se det. Varje tanke på att sätta foten där igen är plågande och jag undrar varför jag ens tvingar mig att tänka på det…

När jag tänker efter. Jag sitter hellre på Katedral mitt i en korridor, gråter och har ångest än att föreslå för mig själv på att besöka Ånestad. Jag kan inte komma på ett endra riktigt bra minne som jag hade innanför skolväggarna på Ånestad. Även om det självklart fanns bra stunder så minns jag inget speciellt ögonblick, jag har massor utav positiva ögonblick från Katedral. Av de få specifika ögonblick från Ånestad som jag minns så är en majoritet av de jag kan komma på nu negativa.

生日快乐!

Ja må jag leva! Idag fyller jag 20 och jag har massor att göra. Jag har bjudit in folket till party med HP-tema, men det kommer mest vara utklädningen som visar på temat. Jag har inte haft så mycket tid till att göra dekorationer. Dock ska jag försöka göra en stjärnhimmel i taket över köksbordet. Våran gillestuga är redan lik ett sällskapsrum, det enda som behövs är at inreda det med elevhemsfärger, vilket kan vara svårt nog att hitta. Jag får se om jag hinner hitta på nåt. Nu ska jag gå upp och baka smörgåstårtor med mamma.

Snabb uppdatering

Jag är hemma från Cambridge. Kom hem vid halv ett natten till tisdagen. Jag hade en jätteskön helg och det var mysigt och trevligt och jag åt massor majonnäs! Jag köpte presenter till mina småsystrar. Linnéa fick boken Angus, Thongs and Perfect Snogging av Louise Rennison, och Ellinor fick en film om två tigerungar.

Just nu sitter jag och försöker koncentrera mig på att plugga glosor vilket uppenbarligen inte går speciellt bra. Alls. På lördag är den hemska dagen då jag fyller 20 år och jag har bjudit in folket för att göra en kul grej av den hemska dagen. Nu ska jag väl försöka återvända till kinesglosorna… har dugga imorgon.

Dröm: Bröllopsvals

Januaris drömmar från dlogg.se.

28/1 Hassans korvar
25/1 Bröllopsvals med orm
17/1 Födelsedag och Beckas bröllop
16/1 Berömd
15/1 Annorlunda husdjur
13/1 Gott nytt…?
12/1 Cykla med bebis till stuga som står i ljusan låga
11/1 Motorbåt
6/1 Fladdermöss, Gunnar och dubbel-Kalle

Läs mer

Sammanfattning av nu

Gunnar är hemma och det gör mig jätteglad.

Tentorna närmar sig och jag måste plugga ordentligt:

Planerar julfesten för folket. Usch vad jag saknar alla. Det är så konstigt att inte träffa dem varje dag i korridoren.

Jag måste skriva en önskelista också… kan någon tala om för mig vad jag önskar mig? Och vad ska jag köpa till familjen?

我现在要睡觉。

Tolkning av dröm

Jag satt just och läste lite gamla drömmar som jag har haft och stötte på ”Fiskkärlek” som jag drömde natten till 1 juli. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på en förklaring till var alla delar från drömmen kommer ifrån.

Jag var en fisk, fast jag var en hanne som hette Remus. Jag bodde i saltvatten. En dag skulle jag ta hissen ner till sötvattenssjön och jag var tvungen att hålla andan hela vägen eftersom hissen gick i luften. I sjön träffade jag en söt rosafärgad fiskhona som jag blev kär i. Jag bad henne följa med upp till min saltvattenssjö, men hon var orolig att hon skulle vara känslig mot saltvattnet. Jag sa att om hon tog det lugnt och försiktigt så skulle det inte vara några problem. Vi åkte upp till min sjö. Hon simmade ner i den och fick genast lite saltkorn som fastnade på “näsan”. Hon var en jättesöt fisk. Tyvärr började alla jaga henne eftersom att hon hade blivit mörkare i saltvattnet och såg blå ut. De trodde att det var Ingrid. Jag blev arg och skrek att det där minsann inte var Ingrid, det var min flickvän. Jag hjälpte henne att fly genom att hoppa från barriären ner i sin egen sjö. Hon råkade landa på en sten och studsade ner i vattnet, men hon klarade sig oskadd. Sedan lutade mig över barriären och skrek ner till Ingrid i sjön under.
“Om du aldrig hade gjort som du hade gjort så hade hon aldrig blivit jagad!”
Ingrid svarade inte.

Alla som känner mig vet att jag är inbiten Harry Potter-fantast, att fisken som är jag har ett namn från Harry Potter är därför förståeligt. Då det är en kärleksberättelse så är det inte konstigt att Remus är just det namnet som är valt. Vissa kanske tycker det är konstigt då jag är Snape-galen, men för mig är Snape en lite mystisk dold person som visserligen är väldigt het och han bryr sig egentligen innerst inne. Remus har jag mer föreställt mig som en person som är väldigt vänlig utåt och har djupa känslor, är rädd för att bli sårad och som i ett kärleksförhållande är väldigt omtänksam.

Varför är vi fiskar nu då? Det har inte alls en speciellt svår förklaring. Alla i folket borde veta vad denna är, men för er som inte vet så ska jag förklara. Jag och Gunnar kallar varandra för ”pescados” vilket är fisk på spanska. Vi brukar måla fiskar till varandra och så. Eftersom att det rör sig om kärlek så är fiskar väldigt passande just för mig.

Varför trodde de att fisken var Ingrid? Här är ytterligare en sak som folket borde känna till. I folket har vi olika färger, alla är varsin färg. Att fisken som är ”min flickvän” är rosa är inte konstigt då Gunnars färg är rosa, att de sedan tror att fisken är Ingrid när hon hamnar i saltvattnen är för att hon färgas blå. Ingrid är mörkblå.

Jag måste väl också kommentera att jag borde ha varit arg på Ingrid av en eller annan anledning just det här datumet med tanke på att alla jagar efter det de tror är Ingrid och jag skriker som jag gör till Ingrid.

Att det rör sig om söt- och saltvatten tyder på något sätt om motsatser eller svårigheter skulle jag gissa. Nu vet väl de flesta att en sötvatensfisk i saltvatten och tvärtom inte alls fungerar, men här gör det ju det (det är ju en dröm). Dock påverkas ”min flickvän” av att vara i saltvatten genom en färgförändring vilket leder till något negativt. Kanske tyder det på att det finns olikheter i paret som bör ses över, eller kanske att våra bakgrunder (och så även tanke och sätt) skiljer sig mycket från varandra vilket kan göra det svårare.

”Min flickvän” studsar på stenen innan hon landar i vattnet. Hon klarar sig bra, men det borde ha gjort ont. Kanske syftar det här på någonting i stil med att det blir fel även när man försöker göra rätt, men det är ingen som dör av det. Jag skulle kunna tänka mig att det gör det i mitt fall. Trots att min avsikt var god landade hon fel, hon överlevde och kan fortsätta simma, men hon har nog ändå fått ett sår.

Förövrigt så tycker jag om näsor och kanske är det därför saltkornen på fiskens ”näsa” får mig att tycka att hon är extra söt.

Så om ni har något att tillägga, tycker min tolkning är helt fel eller tycker att jag har glömt någonting så säg det. Det blev lite längre än jag hade tänkt mig, men det får duga.

Katedralskolan, del 1

Eftersom jag tyckte så fruktansvärt mycket om Katedralskolan har jag bestämt mig för att göra en serie inlägg om personer jag mötte där, både lärare och kompisar som har inspirerat mig, funnits där för mig eller någonting annat mer eller mindre omotiverat. Om skolan och i slutänden vill jag försöka förklara hur fantastisk skolan var på alla sätt och vis (även om den hade sina dåliga sidor med vilka jag har förträngt).

Platsen: Biblioteket (地方: 图书馆)

Biblioteket ligger på trehundraplan och består av 4 olika rum (5 om man räknar precis där man kommer in som ett rum). Det är ett rum med datorer, tidsskrifter och uppslagsverk samt två runda bord. Ett huvudrum med bibliotekets faktaböcker och ett långbord. Innanför detta rum finns ett litet grupprum där bibliotekets skönlitterära böcker finns och innanför detta rum finns en tyst läsesal.
Varför jag väljer att skriva om biblioteket är eftersom att de allra trevligaste stunderna på skolan spenderades där. Oftast satt vi i rummet med datorerna kring ett av de runda borden och pratade eller spelade spel eller bara försökte plugga. Sedan hade vi ju underbart snälla bibliotekarier också som lät oss sitta kvar efter stängning och alltid var trevliga. Jag har varit och hälsat på två gånger i höst!

Läraren: Ruben (老师: Ruben)

Min fantastiska latinlärare! Jag valde att läsa Filosofi A bara för att få ha Ruben i ytterligare 50 poäng. Sammanlagt hade jag Ruben i 200 poäng latin (A+B), 50 poäng filosofi samt som handledare i 100 poäng projektarbete. Att diskutera med Ruben (vad det än rör sig om) är både intressant och frustrerande. Han kan ta en helt ovettig åsikt och vinna diskussionen och han har fått mig att tänka på massor med saker som jag aldrig tidigare reflekterat över. T.ex. Det är fel att stjäla. Då kan man inte plötsligt säga att någon har rätt att stjäla bara för att [rimligt argument som att deras familj svälter]. Jag kan säga att jag inte har kommit fram till något bra själv än, men det har blivit många frågeställningar tack vare(?) Ruben.
Han är dessutom rolig och har en skön attityd, något som speciellt upplevdes på Rom-resan. Hans utseende har jag stulit till en av mina blivande rollspelskaraktärer på Svenska Hogwarts: Tahir Eisenhower (som dock är 10-20 äldre än Ruben).

Kompis #1: Cissi (朋友一号: Cissi)

Cissi gick i min klass (nvxc) och hon är en härlig människa. Hon är glad och framåt och ärlig. Hon bryr sig inte gärna om vad folk tycker och tänker och har en stark personlighet. Jag har haft väldigt roligt med Cissi även om vi inte umgicks så mycket efter skoltid. En och annan fysiklektion är ju inte svårt att prata bort. Underbar flummänniska helt enkelt (för att uttrycka mig som Julls), vet inte vad annat jag ska säga.

Kompis #2: Annika (朋友二号: Annika)

Annika var en av de första kompisarna jag fick på Katedral. Hon har stärkt både mig och min tro otroligt mycket och det är jag evigt tacksam för. Hon är rolig och lite klumpig av sig. Det är underbart att höra henne diskutera, speciellt när hon blir frustrerad och viftar med diverse grönsaker (som oftast hamnar i andra änden av rummet mycket snart). Jag skulle ibland vilja vara mer som Annika. Hon är alltid glad, hon vet sin framtid på ett plan där jag skulle vilja veta mer om min och hennes tro är så mycket starkare än min. Någonting som jag alltid har gillat att diskutera med Annika är homosexualitet eftersom att det är intressant att ta upp massor olika perspektiv att se på saken (vilket vi brukar göra). Däremot har jag varken ork eller argument nog att diskutera politik eller abort med henne. Jag har senaste två veckorna några gånger funderat på att ringa Annika bara för att säga att jag älskar henne, men det har inte blivit av än…

Det var del ett. Får se när jag har tid, ork och lust att skriva en del två.