Etikettarkiv: feminism

Nu säger jag hej då till feminismen

Det där med att sätta etiketter på sig själv är kanske en grej som mer och mer försvinner nu när folk vill vara individer och inte en del av en grupp, eller så är det bara jag som sett det i min omgivning. Det är inte därför som jag bestämmer mig för att nu ta bort etiketten feminism från mig själv, och det här är inte heller ett tillfälle för alla ”kvinnan ska tillbaka till köket”-förespråkare att glatt vifta på sina flaggor. Ni kommer aldrig hitta mig i köket, jag kan fortfarande inte laga mat och är inte intresserad av att lära mig mer än det som håller mig vid liv. Jag är inte heller intresserad av att tryckas in i ett fack och förväntas bete mig på ett sätt bara för att jag är kvinna. Lika lite som jag vill ställa krav på kvinnor och män i min omgivning att vara på ett visst sätt bara för att de har ett visst kön. Det är svårt, även när man är medveten, att inte återgå till vad man indoktrinerades i samhället under sina unga år.

Anledningen till att jag säger hej då till feminismen är den artikel som Linda Skugge idag postade på Newsmill. Jag var två gånger om förvirrad när jag läste den här artikeln, eftersom jag inte tyckte att den makeade någon sense (ursäkta svengelskan). För det första så förstod jag inte om hon var ironisk, eftersom jag inte tyckte att artikeln hade någon logik (återkommer till logiken senare).  För det andra så länkades jag till den av folk som jag ansåg vara normala vettiga människor, om än något mer radikala än mig, men inte några manshatare. Det här var en artikel där jag bara rakt igenom kunde se en person som ogillar män till det extrema.

Linda Skugges logik menar att det är okej om hon gör tjejiga saker, och köper tjejlego till sin dotter, om hon kompenserar med detta genom att hata män. Drar vi det några steg längre så är det okej för mig att sminka min treåriga dotter (om jag hade en), sätta på henne en stringbikini och delta med henne i en skönhetstävling, om jag har som hobby att mörda män varannan torsdag.

Det är inte den typen av feminism som jag står för, det har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag kan inte kompensera för att jag gör något dåligt mot kvinnosidan, genom att också göra någonting dåligt/värre mot män. Jag kan inte sitta och spy galla över kvinnors utseende, och sedan säga att det gör ingenting för att jag tycker alla män är skapta av djävulen och borde brinna i helvetet. Vi är inte två sidor som arbetar emot varandra, och vi har aldrig varit det. Vi är inte kvinnor och män, vi är individer. Någonting som jag hade hoppats att individualistsamhället som råder idag skulle få folk att inse. Vi är individer som alla borde ha samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett vad för kön vi har.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker att trycka på våra barn könsroller i ung ålder, någonting de inte har bett om. Jag ser också poängen med att kompensera hemma för att jämna ut de könsroller samhället trycker på dem, men vet inte i hur stor utsträckning det är bra och hur mycket jag själv skulle göra det. Det jag mest ser poängen i, när det kommer till barn, är att lära dem att vad andra anser om deras utseende, intressen och liknande inte ska spela någon roll. Om Lisa inte tycker att Anders ska få leka med dockor för att han är kille, varför ska Anders bry sig om vad Lisa tycker? Och om Helmut inte vill att Maja ska vara med och leka för att hon har tjejbaciller, varför skulle Maja ens då vilja leka med Helmut? För den delen, om Helmut inte vill ha med Anders för att han leker med dockor, så kan vi bara konstatera att Helmut är ett svin och ingen borde vilja umgås med honom ändå så är vi over and done with it. Likaså är Lisa inte mindre svinig när hon inte vill att Maja ska vara med för att hon inte har lika fina kläder på sina dockor.

Nu märker jag att jag är lite utanför det jag pratade om från början, men vad jag vill säga till alla därute: Jag tar nu bort etiketten feminism från mig, men jag står fortfarande för precis samma saker som jag gjorde innan. Däremot vill jag inte beblandas med något manshat (eller kvinnohat för den delen), och tänker inte stå under samma fana som de som tycker att ogilla män kompenserar för att man gör andra dåliga val.

Jag har däremot inte så mycket emot etiketter, så länge folk förstår vad etiketten betyder. Jag vet om att jag är en egen individ, och mängden och kombinationen av etiketterna som jag har talar gott och väl för det. Den nya etiketten ni kan sätta på mig nu är ”ekvivalist”, en term som jag minns hade ett uppsving för sådär 8-9 år sen, när jag gick i högstadiet. Innan jag blev feminist så kallade jag mig ekvivalist ett tag, för att ordet bättre beskrev vad jag stod för. Slutade eftersom ordet dog ut totalt, i alla fall i min omgivning.

Som en summering av vad jag grundläggande tycker:

  • Jag är inte längre feminist. Om ni måste kalla mig nåt, kalla mig ekvivalist.
  • Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas och bemötas lika i alla situationer.
  • Jag, personligen, lägger större vikt på kvinnofrågor, eftersom jag i egenskap av kvinna har bättre erfarenhet av vad de dåliga sidorna med att bemötas som just kvinna är. Med detta sagt så tycker jag att mansfrågor är precis lika viktiga.
  • Jag tror inte att det finns några större sociala skillnader på män och kvinnor inprogrammerat i vår biologi, utan att det till allra största del är sociala konstruktioner och ”indoktrinering” i ung ålder.

Lästips: Från mannens sida

När jag anammade begreppet feminism om mig själv för många år sedan så betydde det för mig att det skulle bli jämställt mellan kvinnor och män. Det främsta problemet var ju ”olika löner för samma jobb” som det hette, men ganska snabbt följdes det av insikten att kvinnor också har svårare att ta sig till toppen. Jag började reflektera mer och mer över kvinnornas roller i samhället, och det var ju inte svårt, det var faktiskt ganska enkelt. Jag blev gång på gång bemött som ”kvinna” istället för person och undrade vad jag gjorde för fel för att inte folk kunde behandla mig som de skulle behandla en man i många situationer.

Det tog ganska lång tid innan jag började reflektera över den manliga könsrollen. Det var ju för mig enkelt att se mina egna nackdelar med mitt kön, men det var ganska svårt när det gällde mannens. Den första mansfrågan jag stötte på och reagerade starkt på (om jag inte minns fel) var i slutet på gymnasiet då jag snubblade över ett forum för män som hade förlorat vårdnaden om sina barn. En tvist där kvinnor vinner i en stor majoritet av fallen.

Jag vill gärna spricka hål på vissas uppfattning om att feminister bara tänker på kvinnofrågor, eller vill upprätta ett matriarkat (om vi ska gå till det extrema). För mig har ”feminism” varit en term som innebär jämställdhet, och det kan inte bli jämställt från bara en sida, eller hur? Då jag själv har svårt att sätta mig in i mansrollen och männens problem i samhället har jag svurit på att läsa mer om det. Jag vill inte att någon ska få nackdelar i livet på grund av könstillhörighet, kvinnor som män. Jag vill inte ha utstakade könsroller som vi har nu, och vill mer än gärna stötta alla män och kvinnor som går emot och vågar bryta den.

Här följer lästips på bra och läsvärda inlägg med fokus på att belysa mäns eller bådas sidor:
* Pelle Billing: Vad händer när män börjar tala? (rekommenderar Pelle Billing i allmänhet när det gäller detta)
* Tanja Suhinina: Dags för män och kvinnor att kasta sina sexuella ok?
* Lady Dahmer: ”Vad händer när män börjar tala?”

I fall där det går (som Tanjas inlägg om roller i sex) tycker jag man bör belysa båda sidor av myntet i den mån man kan. Men det viktigaste jag vill säga här är egentligen att bara för att man tar upp en kvinnofråga betyder det inte att man förkastar en mansfråga. Om jag skriver om mina erfarenheter som kvinna (och de nackdelar jag stött på med det) betyder inte det att jag förnekar nackdelar en man har i en liknande situation, utan endast att jag inte har någon erfarenhet av det. Jag uppskattar att alla sidor av ett problem blir belyst och tas upp i diskussion så länge det är relevant för frågan.

Jag tar gärna emot lästips på specifika inlägg som belyser viktiga mansfrågor eller bloggare som är duktiga på att integrera problemen från mer än ett håll.

Nattliga funderingar

Klockan är över fyra på morgonen och jag borde kanske sova. Men bara för att jag borde göra någonting betyder det ju inte att jag gör det. Nej, efter att ha pluggat klart glosorna och gått igenom lektionstexten och sagt godnatt till Eric så fortsatte min natt via Google Reader.

Jag har de senaste veckorna lagt till många nya feministiska bloggar, och spenderade natten med att läsa nya inlägg och fundera på mina egna tankar kring saker. Jag gick igenom lite gamla inlägg på min blogg under temat, och saknar faktiskt att blogga om vissa saker. Det skulle vara kul att ta sig an olika bloggutmaningar och faktiskt skriva om någonting mer eller mindre vettigt igen. Det som ligger närmast om hjärtat just nu är att försöka mig på Vecka 6 (önskar att blogspot och wordpress inte var blockat i Kina), och eventuellt diverse andra utmaningar som kan komma upp på bloggarna jag följer. Vi får väl se vad jag hinner och orkar med, och vad jag tänker vid en vettig tid på dygnet.

Bloggar jag uppskattar mycket för tillfället:
* fitt for fight
* Johanna Sjödin
* Lady Dahmer
* One-way Communication
* Vecka 6

Många av dem uppskattas eftersom jag via dem hittar nya bloggar som jag börjar prenumerera på, vissa prenumerarar jag bara på ett litet tag och inser att det nog inte var vad jag var ute efter, andra stannar (så som de här ovan). Idag tog jag mig från One-way Communication till ”Den rabiata orakade flatfeministen Fanny”, som jag ska spana in i några dagar.

Så, innan jag går och lägger mig, skulle jag bara vilja skicka en önskning om att min proxy börjar fungera igen. Jag börjar bli väldigt less på att inte kunna läsa mitt twitterflöde.

”OMG! DID I JUST PEE ON YOU??!”

Idag var det en sån där dag där jag inte visste alls vad jag skulle göra, så av någon anledning klickade jag mig runt på internet och kom till sidan The Marrige Bed. Jag roade mig ett tag med att läsa vad för sexuella akter som räknades som synd, eftersom jag inte själv är så påläst på bibeln för att själv kunna veta säkert vad som sägs däri. Många av sakerna de skrev var väldigt intressanta, och mycket vad sådant jag inte själv visste om. Det slutade dock med att jag upptäckte att de hade en artikel om kvinnlig ejakulation, på svenska även kallat sprutorgasm eller fontänorgasm. Under läsandet av denna artikel insåg jag att jag faktiskt aldrig tidigare läst någon faktatext om just fontänorgasmer, speciellt då mycket av det de sa var helt nytt för mig.

På The Marrige Bed, såväl som svenska wikipedia, beskrivs en fontänorgasm som en utsöndrande av vätska genom urinröret under sexuell stimulering, ofta kopplat till orgasm. Den här vätskan kommer inte från urinblåsan utan från ”female prostate”, och innehåller inte något urin utan den kemiska uppsättningen är ganska lik den manliga ejakulationens.

Det intressanta här är att engelska wikipedia inte alls är lika tydlig. Till skillnad från The Marrige Bed och svenska wikipedia, som inte ifrågasätter existensen av kvinnlig ejakulation, verkar engelska wikipedia mer diskutera huruvida detta är ett påhittat fenomen eller inte. Vissa formuleringar, så som ”Seven women claiming to have ejaculations […]”, visar tydligt på att delar av artikeln är skriven utav en person som inte riktigt tror på fontänorgasmer. Mycket som jag läser i den engelska artikeln leder mig tillbaka för några år sen då man hörde diskussionerna om huruvida g-punkten var en myt eller inte (och idag säljer vi vibrerande stavar, specialdesignade för att stimulera g-punkten).

En av de mer intressanta sakerna som jag stötte på på den engelska wikipediaartikeln var grupper av feminister som väljer att inte erkänna existensen av fontänorgasmer. Jag såg två olika anledningar till detta, den ena skulle vara för att det skulle vara någon manlig hittepågrej inom pornografin, och det andra skulle vara att man inte erkände det eftersom kvinnlig ejakulation och kvinnlig prostata skulle vara att försöka kartlägga kvinnokroppen efter en manskropp. Jag måste säga att det här var det mest löjliga jag har hört från folk som kallar sin feminister. Att ignorera de kvinnor som säger sig ha upplevt en fontänorgasm, att tysta en upplevelse i kvinnlig sexualitet, hur kan det på någon sätt hjälpa kvinnor i framtiden? Sedan har kvinno- och manskroppen faktiskt samma ursprung, enda anledningen till att män bli män är att de får en dos testosteron när de ligger i livmodern, att våra kroppar invärtes har liknande delar är väl ändå inget konstigt?

Ytterligare en intressant rad på engelska wikipedia, som helt motsätter faktan från The Marrige Bed och svenska wikipedia är följande: ”The best evidence indicates that most fluid expelled during female orgasm is urine.”
Alla kvinnor som någonsin upplevt en fontänorgasm misstänker jag kan skriva under på att det här inte är sant. Då urin har en väldigt speciell lukt så är det väldigt svårt att missta vätskan från en fontänorgasm med just urin. Sedan att, enligt engelska wikipedia, många kvinnor upplever att det kan kännas något som att de kissar tror jag bara beror på att det kommer ur just urinröret. Och, om man aldrig har hört talats om att kvinnor kan ejakulera, vad annat än ”Did I just pee on my partner?” ska man tro när det händer?

När jag har diskuterat ämnet med svenskar, även om det inte varit många, så har jag aldrig stött på någon som inte har trott på fenomenet. Däremot folk utanför Sverige verkar inte vara lika öppna för dess existens, bara artikeln på engelska wikipedia är en indikation på detta. Genom tiderna har det kopplats till psykiska eller fysiska ”dysfunktionaliteter” som urininkontinens, hysteri och homosexualitet. Freud är självklart en av de personer som bidragit till en sådan bild.

Enligt The Marrige Bed så kan inte alla kvinnor få fontänorgasm, eftersom inte alla har en (tillräckligt stor) ”kvinnlig prostata” för att producera den (mängd) vätska som behövs för en kvinnlig ejakulation (upp till 500 ml!). Jag är fortfarande osäker på stor del av alla kvinnor det är som faktiskt kan få en fontänorgasm, men jag tror att det är många som aldrig försökt eller håller tillbaka eftersom de tror att de ska kissa på sig. Med det menar jag inte att alla borde konvertera till religionen om fontänorgasmer eller att det skulle vara sämre med torra orgasmer, utan att alla borde testa sig fram, inte vara rädda för det och veta att man faktiskt inte kissar på sin partner.

Intressant vidareläsning:
* The Marrige Bed: Female Ejaculation
* I slutet av denna intervju på fittforfight följer en rolig anekdot om ”Altercation”s första fontänorgasm, som hon inte visste vad det var.

Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

Radikalfeminist eller radikal feminist?

Radikalfeminism

Def: Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen. (Text: Wikipedia)

Varför jag inte är radikalfeminist:

Jag tror inte att ojämlikheten mellan könen beror på att kvinnor är förtryckta av män, utan för att män och kvinnor är intvingade i sina respektive könsroller (av varandra och sig själva). Vissa trivs säkert jättebra med att vara i sin könsroll, men hur många av de som aldrig riktigt tänker på det eller känner efter trivs egentligen inte? Hur många skulle tycka att det kunde vara skönt att vara någon annan än den man ses som? Oavsett om man är man eller kvinna.

Radikal feminist

Def. ”radikal”: Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som vill upphäva alla normer, även de mest grundläggande, och orsaka en omfattande samhällsförändring. Begreppet radikalism används ibland närmast som en synonym till extremism. (Text: Wikipedia)

Def. ”feminism”: En rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet. (Text: NE.se)

Varför radikal feminist är ett mer passande bergrepp:

Kombinationen av orden radikal och feminism är för det första bredare än det föregående sammansatta begreppet som redan har ett eget koncept. Definitionen på feminism tar inte upp min specifika syn på det hela, men jag håller helt klart med om att min egen uppfattning definitivt har del av att upphäva diskriminering på grund av kön. Det jag vill säga är ju att jag vill upphäva definition och fördomar på grund av kön. Detta är någonting som är svårt att förändras och som går starkt emot samhällsnormen. Det är här ordet radikal kommer in. Att ta bort så grundläggande begrepp som man och kvinna är garanterat att upphäva en mängd normer.

Du och ditt kön

Vart du än går så kommer du bli mött och behandlad utifrån ditt kön. Oftast syns det vilket kön du tillhör. Inte bara på kläder och frisyr, utan även för att kvinnor oftast har mjukare drag i så väl kropp som ansikte liksom männen oftast ser lite kantigare ut. Har du någon gång undrat över hur du skulle bli bemött om du var det andra könet? Jag har, och jag skulle väldigt gärna vilja veta. Hur skulle folk behandla mig första gången vi träffas om jag på mitt sätt att klä mig, gå, prata och vara hade uppfattats som man? Jag menar att jag självklart skulle vara samma person inuti, utan bara ha den utstrålningen som får folk att tro att jag är en man. Jag är övertygad om att jag hade blivit bemött annorlunda, men frågan är hur mycket? Skulle jag tjänat på om folk trodde jag var det andra könet i olika situationer?

Bebisens kön

Redan från din första sparkdräkt förväntas du bete dig som ditt kön. Extra tydligt kan man se på barn idag vilket kön de tillhör, när småflickorna kommer i knallrosa kjolar och småpojkarna i mörkblå hängselbyxor. Vad har vi för behov av att skilja på två personer just efter kön? Speciellt är det här en befogad fråga när det handlar om så små barn som man inte ens kan se vilket kön det tillhör utan att faktiskt kolla efter. Kan vi inte dela in barnen efter något annat mått, som barn med svenskt utseende och barn med utländskt utseende? Varför låter det här så absurt, men inte att dela in barnen efter kön? Jag har inte ens sagt att den ena gruppen kommer få mer fördelar än den andra.

Om det ena är rätt kan inte det andra vara fel

Det är svårt att inte döma folk efter kön. Det finns nog ingen som egentligen klarar av att låta bli. Instinkten säger åt mig att reagera på ett visst sätt när jag pratar med en man för första gången och ett annat sätt om det är en kvinna. Hur arg jag än blir på mig själv när jag gör det, så är det fortfarande gjort och jag har bidragit med lite av det dåliga till den värld som jag så gärna vill förändra till det bättre. Vi måste vara överrens och vi måste lära våra barn från början att de är sig själva och inte något kön. Det ska inte vara synd om en flicka som gråter när det samtidigt är mesigt när en pojke gråter för samma sak. Det ska inte anses slampigt och felaktigt när en flicka att ha flera förhållanden samtidigt medan en pojke blir hyllad om han gör detsamma. Det ska inte vara äckligt när två män har sex med varandra trots att det anses hett att två kvinnor gör samma sak.

Han producerar spermier, kan kissa stående, pratar med basröst och har lättare att få muskler.
Hon kan föda barn, har bröst som producerar mjölk, blöder en gång i månaden och har rundare former.
Förutom det, vad är egentligen skillnaden?