Etikettarkiv: döden

Dröm: Semlor, chips, glass och pizza

Drömmar från dlogg.se i September.

19/9 Semla och vinägerchips
27/9 Det är coolt att döda
28/9 Toalettkrig med Voldemort
29/9 Glass och snabbpizza
30/9 Tält och studentkorridorer

Läs mer

Farfar med biljett till himmelen

22:05 Farfar
22:06 Min buss avgår från Gunnar mot resecentrum
22:33 Bussen mot sturefors avgår, mamma ringer och berättar att farfar har gått bort
22:40 Kliver av i tinnerbäcksbadet och går upp till sjukhuset
22:55 Bestämmer mig för att åka upp till farfar innan de andra i familjen kommer

Farväl farfar. Jag tror och hoppas att din sista tid var smärtfri. Jag är glad för att du var vid medvetande igår så att vi kunde prata lite med dig och vara hos dig och det kunde kännas meningsfullt. Jag hoppas att du kommer till en plats nu, där du trivs och träffar människor som du har saknat. Trots att du började bli blek och dina händer kalla, så var du ändå varm och slät i ansiktet. Rofylld, lugn och yngre. Känns orealistiskt att du är borta, som att du kommer trolla fram dig själv ur en brinnande bok eller bara vakna och vara tillbaka igen. Du kändes så levande trots allt. När allt kommer ikapp mig, och jag inser att du inte längre är med oss, då hoppas jag att jag minns de bra stunderna och att dina sista dagar var fyllda med viljestyrka att bevisa att du trots ditt dåliga tillstånd ändå kunde sätta dig upp och konversera litegrand. Jag hoppas du får det bra i himmelen och att resan dit inte är lång.

Requiescat in pacem.

Michael Jackson död?

Enligt CNN, som verkar vara den sista större nyhetsbasen att använda ordet död, så är nu Michael Jackson död. Även om de själva säger att de inte har bekräftat dödsrapporten än. Det är väl bara en tidsfråga eller finns det ännu hopp kvar?

Edit 01:30: Nu har både CNN och BBC bekräftat nyheten. Hoppet är släckt. The King is dead.

Dröm: Magiska stenar i apoteketpåse

Drömmar i mars från dlogg.se!

30/1 Griffeltavlan Victoria
23/3 Apoteketpåsens mystiska försvinnande

17/3 Magi och Friends
8/3 Jagad av Snape på Kolmården
7/3 Bortglömda purjolökar
6/3 Expecto Patronum – Klädbad!
4/3 Flytta ihop
2/3 ABBA och äktenskapsproblemet

Läs mer

Förlåta

Jag klickade mig fram till Oprah Winfrey på TV:n häromdagen. Jag vet inte vilken dag det var mest eftersom att jag har varit sjuk. Dagens tema var då den unge mannen som hade planerat och genomfört mordet på sin familj. Han lyckades döda sin mamma och bror, men inte sin pappa. Pappan var med i showen och det var även en intervju med sonen (Bart eller nåt sånt tror jag han hette). Sonen sitter i nuläget (eller showen visades i USA iaf) och väntade på sitt dödsstraff. Pappan berättade att han fortfarande hade svårt att förstå att det var hans älskade son som hade begått det här dådet, vilket självklart är förståeligt. Pappan sa dock att han hade förlåtit sonen, hur svårt det än hade varit. En psykolog som var med i showen berättade hur viktigt det var att kunna förlåta för att själv kunna gå vidare. Hur mycket dåligare man mår om man inte förlåter.

Jag kunde inte hålla med mer. Jag tycker själv att det är jättejobbigt att vara arg på någon och vill gärna förlåta för att kunna gå vidare. Det känns näst intill omöjligt att kunna gå vidare innan man har förlåtit och ibland även onödigt att inte förlåta. För oftast rör det ju sig om smågrejer som inte spelar någon större roll, och om de spelar roll så handlar det ju aldrig om att någon går och mördar de man älskar.

Jag har svårt att förstå hur man kan förlåta en så stor grej. Pappan sa själv att sonen hade tagit ifrån honom hela hans liv. Han älskade sin fru och ville åldras med henne och ingen annan. Han angav att det var Gud som hade hjälpt honom att förlåta, att hans vilja att förlåta var starkare eftersom Gud vill att man ska vara förlåtande. Psykologen sa också att tro (inte nödvändigtvis på en Gud) spelar en stor roll när man ska förlåta så stora händelser som den här.

Efter att ha sett det här programmet och funderat lite mer kring förlåtelse vill jag uppmana de som har någon de inte har förlåtit att förlåta! Vad kan det ha gjort som är så hemskt egentligen? Att svägerskan inte kom på senaste bjudningen. Eller att kompisen berättade din hemlighet. Jag tror inte det är många som har mord att förlåta. Värre saker än så finns ju (nästan) inte.

Dröm: Bröllopsvals

Januaris drömmar från dlogg.se.

28/1 Hassans korvar
25/1 Bröllopsvals med orm
17/1 Födelsedag och Beckas bröllop
16/1 Berömd
15/1 Annorlunda husdjur
13/1 Gott nytt…?
12/1 Cykla med bebis till stuga som står i ljusan låga
11/1 Motorbåt
6/1 Fladdermöss, Gunnar och dubbel-Kalle

Läs mer

Dröm: Kalles favoritlek – kompissex

Drömmar från november direkt från vårt älskade dlogg.se.

29/11 Emzi och Dracos rumpa
27/11 Hygien och gamla kalendrar
25/11 Kalles favoritlek, Anns bröllop och min död
22/11 Katter och kompissex
15/11 Nära, men ändå så avlägsen
13/11 Ingrid
12/11 Ska ni gifta er snart?
4/11 Halka och jul på SH
2/11 Packa pappas balskor!?

Läs mer

Döden

Idag på konfirmationen hade vi Döden som tema. Det var ett ganska tungt ämne. Dessutom var jag ända närvarande ledaren (förutom de ”vuxna” ledarna, Camilla och Lisa), det kom inga faddrar heller. Vi hade lite frågor kring döden och diskuterade vad vi trodde, tänkte och kände om det (jag hade en egen grupp som vår präst Camilla var med lite i i början). Några konfirmander började gråta då de mindes anhöriga som hade dött. Jag vet att det är nyttigt att gråta och att man mår bättre sen, men jag vet inte hur jag ska agera i situationen. Om det är en vän till mig är det inte lika svårt, men konfirmanderna känner jag inte så bra än.

Det är underligt att man vändigt sällan pratar om döden. Den enda (som jag kan komma på) officiella platsen man pratar om det på är kyrkan. Varför? Alla kommer vi någon gång att drabbas av det, då kanske det kan vara bra att reflektera över det hela. Visst är man rädd för döden, det tror jag de flesta är (oavsett om det är att dö själv eller att anhöriga ska dö), men jag tror att man mår bra av att prata om det och reflektera kring det. Visst grät flera komfirmander idag, men det var inte så att de mådde sämre när de gick hem än när de kom. Sorgen finns ju där ändå, man tänker inte på den ibland. När konfirmanderna gick hem sen var alla relativt glada. Jag vet i alla fall att jag mår bättre av att gråta när det gör ont (även när det inte gäller sorg).

Innan konfirmanderna gick hem fick de, om de ville, tända ett ljus för en nära anhörig som var död eller någon som hade det svårt. Ljuset i förgrunden på bilden är mitt ljus.

Död.

Så klart. Vaknar sent, känner sig precis så värdelös som jag är. Varför lever jag? Det finns ingen som helst anledning, egentligen. Jag gör inget vettigt med mitt liv, jag bara sitter och stirrar framför mig. Jag lever för andra människor. Varför lever dem? Om alla bara skulle dö skulle det ju inte spela någon roll längre. Ingenting skulle spela roll, ingen skulle bry sig vad någon hade gjort. Livet är bara en enda stor bluff och det finns ingen som helst mening med det, egentligen.

Edit 21:40:
Om jag inte visste att den här känslan som håller på att riva mig mitt i tu kommer att gå över och att jag kommer skratta igen inom en vecka hade jag nog gett med mig och hoppat framför ett tåg eller nåt, men inte då, för jag tänker dö lycklig.

Dröm: Om Döden

Dröm drömd mellan den 10/9 och den 11/9 2006
Jag var på någonting med skolan, eller något läger. Vi hade en uppgift att blunda och gå igenom en skog, och vi fick inte tjuvkika. Jag blundade och jag gick. Det var ganska glest med träd och de glesnade allt med (jag tjuvkikade), sedan kom jag fram till en klippavsatts och jag slutade tjuvkika. Detta resulterade i att jag trillade ner för klippavsatsen och ramlade ner i vattnet. Amanda som satt på en lägre klippa drog upp mig, och pekade på min kropp som låg på en ännu lägre klippa.
”Är jag död?” frågade jag.
”Ja”, svarade Amanda.
”Är du död?” frågade jag.
”Ja”, svarade hon.
Så kom det sig att Amanda plötsligt förvandlades till Griselda Goldhawk (bitr. rektor på SH) och gick med mig för att visa och påminna mig hur mitt liv hade varit. Hon visade min familj, jag hade en mamma och en pappa och inga syskon, och jag hette Linnea. Sedan visade professor Goldhawk mig till platsen där jag skulle skickas iväg till den riktiga döden. Innan mig var en fet festprisse i 40års åldern och han fick se sin egen begravning, det var ett stort partaj. En tjej som hade supit ner sig totalt dansade omkring naken, men fick snabbt på sig kläderna då hon såg att hennes pappa kom för att hämta henne. Detta tyckte ‘festprissen’ var riktigt roligt och dansade omkring som en galning bland folket även om ingen kunde se honom. Så kom vi tillbaka från inblicken i begravningen, och han skickades iväg i en kista längst en flod. Så var det min tur. Jag fick en snabblick till mitt hem, såg min sörjande pappa. Sedan fick jag tre alternativ av vad som hade hänt sista dagen i mitt liv. I ett av alternativen hade pappa örfilat mig, i det andra hade han tänkt göra det och i det tredje hade han varit rent rasande på mig. Jag valde det andra alternativet. Sedan lade jag mig i min kista ochgungade iväg längst floden. Jag vaggades till en fridfull sömn och sen existerade jag inte mer.
Efter detta såg jag (inta jag som i död, utan allmänt) en överblick över mina föräldrar då de städade köket. Min pappa, som var helt förkrossad över min död, hittade den stora ”skålen” med delar av mig i. Däri fanns också två olika skålar med någon form av vätska i. Min pappa tar skålarna och häller över lite från den ena till den andra och plötsligt är han på det stället där jag skickades iväg längst floden och där är också jag.
”Pappa, var inte ledsen”, sa jag. ”Jag förlåter dig.”
Vi kramade om varandra och så åkte jag än en gång iväg på floden och vaggades till sömn och ickeexistens.