Etikettarkiv: Armand

Dröm: Kaninpolare, arrangerade äktenskap och The Most Awesome People

Ibland är man ju lite dålig på att uppdatera vissa saker… både att skriva ner dem alls och förflytta de få som blir nerskrivna hit. Här är drömmar jag drömt februari-november, från dlogg.se.

19/2 Spamma Tims blogg
22/2 Att ha kaniner som vänner och att gå vilse
10/3 Mellanlandning i U-sala
14/3 Ilska, sexförväntningar och Tom Scavo
29/3 Erkänna sin prägling (Twilight)
30/3 Vampire in charge of food
8/5 Konfasånger utanför Ånestadsskolan
25/5 Vakna på fel plats med ~samma mål
27/8 The most awesome people
18/9 Utelåst
9/10 Tre mördare på flykt
15/11 Get back together och tågbiljetter
16/11 Dejtingförbud och arrangerade äktenskap
17/11 Happy Steak-Day To Me
18/11 Full på kyrklig bekostnad

Läs mer

Dröm: Monki och den ”sexige” professor Vellarvo

Drömmar från dlogg.se från juni.

27/6 Bilkrångel och underbara rumsgrannen Monki
24/6 Den sexige professor Vellarvo
17/6 Dokusåpor och sanningen om RYMDEN
13/6 Jagad av tigrar på exotisk ö – film eller verklighet?
9/6 Naken och påhoppad av Armand den elake och Sara den elake
8/6 ON eller OFF?
6/6 Dödsätare, mördare och muckning
3/6 Konstig konfirmandresa

Läs mer

Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…

Böcker och brev

Förutom allt skolarbete som jag har, från vilket jag knappast får fritid så har jag lite andra saker som jag vill klämma in, förutom den vanliga tiden framför datorn då. Som första prioritet ligger arbetet med konfirmanderna och det är enkelt att förhålla sig till. Sedan har jag även några böcker som jag vill läsa, en som till och med släpptes idag (i den engelska upplagan).

Boklista:
1. Dan Brown, The Lost Symbol
2. Douglas Adams, The Hitchhiker’s Guide to the Gallaxy

Det är de böcker som ligger på en måste-läsas-lista. Dessutom är ju Liftaren fler än en bok, så det lär nog ta sin lilla tid, speciellt som att jag i princip inte har någon tid alls just nu. Därför behöver den här listan inte utökas.

Idag fick jag ett brev från Armand som sitter och fryser mitt på ett fält ute i skogen, stackarn. Fast det var ju trevligt att få brev och nu har jag läst det två gånger, funderar på vad jag ska svara. Dessutom fattar jag inte riktigt adressen till honom, men jag får väl skicka ett sms och fråga… även om det är fusk.

Dröm: Medveten och omedveten otrohet

dlogg är tillbaka kan jag presentera maj månads drömmar här.

16/5 Armands porr och Snapes son
14/5 Två nyfödda
11/5 Otrohet och Alan Rickman
10/5 Förälskat äventyr
5/5 Slangad bensin?
4/5 170km/h: ”Gode Gud, rädda mig!”
3/5 ”Det där är min cykel”
2/5 Rullstolsrace

Läs mer

Nästan som förr

Det mysigaste och trevligaste jag har gjort på länge var när jag i fredags tillsammans med Adam och Armand gick för att se Änglar och demoner på bio. Filmen var förövrigt mycket bra även om vissa mer eller mindre viktiga detaljer hade ändrats eller saknades. Efter det tänkte vi gå och äta, men alla hade klämt i sig så mycket popcorn/snacks under bion att ingen var hungrig. Vi gick några varv på stan tills vi insåg att allt höll på och stänga sin servering och öppna barerna. Vi satte oss på Burger King och åt. Jag testade något nytt: En BBQ-macka vilken var mycket god, dock orkade jag inte allt. Vi promenerade och satte oss ett tag på LiU där vi planerade kommande event och pratade annat skräp. Sedan fortsatte vi hem till Adam för att sova. Armand somnade först och jag och Adam låg och pratade hela natten. Det var nästan som förr. Jag var så lycklig.

Efter WHPG

(12/4-09 ~kl 15)

Sitter på tåget från Karlstad och har ganska tråkigt… pratade 30min med Viktor. Varken Gunn eller Armand var särskilt pratglada och Annika fick jag inte tag på. WHPG har varit jätteroligt och det är synd att det redan är över. Mest synd då jag måste skriva på mitt PA nu. Jag vann frågesporten med endast ett fel. Frågan jag hade fel på var ”Vad heter Nicholas Flamels fru?” Jag gissade på Petronelle, men har ingen aning om vad rätt svar är. Jag vann HP-scrapbooking-bokstäver. Mitt elevhem (Gryff) vann elevhemscupen så jag fick även en HP-målarbok. Vi letade ägg, skrev fanfics med trädtårtor och lekte viskleken (Dobby snuskar sig på Harrys ensamma get). Vi myntade nya begrepp som ”bädda ngns säng”, ”Hogwartsexpressen kör in på perrong 9 3/4″, mm. Vi hittade på nya parings som Ginny/Crabbe, Draco/Pomfrey, Dobby/Dumbledore, mini-jättebläckfisken/Harry/Hermione.

Nyss gick det förbi 2 män ~35 och nu gick de förbi igen. De verkar lagom onyktra och verkade inte veta åt vilket håll de skulle ta vägen. En av dem övertalar den andra att gå åt ett håll och säger sedan:
”Tiotals kvinnor på några kvadratmeter.”
Jag vill inte veta vad han tänkte…

(Edit innan publicering: Inlägg 400!)

Dröm: Nakenbad och trekanter

Drömmarna från februari…

28/2 Toalettkapplöpning och dansa
25/2 Ekorrarna och tönten
21/2 Katt och råtta
7/2 One girl with two guys

Läs mer

Katedral vs Ånestad

Igår gick jag till Katedral och bara satt där i en halvtimme i väntan på att biografen skulle öppna så jag kunde hämta ut mina bokade biljetter. Vilken ångest som kom över mig när jag satt där. Jag kände mig meningslös och som jag inte har åstakommit något i mitt liv sen jag slutade på Katedral. För nästan exakt ett år sedan så hade jag och Armand skrivit klart en roman (vårt projektarbete), och nu känns det inte som jag har gjort någonting konkret sen dess. Pluggat in några hundra tecken, men so what? Det känns inte tillräckligt konkret. Jag hade svårt för att låta bli att bara gråta. Jag får inte komma tillbaka där. Allting är jobbigt nu, jag vill ha mer fritid och roligare arbetsuppgifter. Allt det hade jag på Katedral och jag vill ha det tillbaka. Jag vill ha tillbaka min Fysiklärare, Victoria Rindö (spansklärare), Dennis (svenskengelsklärare) och alla andra. Sedan skulle det inte skada med att få tillbaka alla kompisar dit också. Jag kände mig så malplacerad när jag var där idag igen. Folk mer eller mindre brottades i korridoren, ettorna var jättesmå och kafedral var helt förändrat. Jag frågade mig själv varför jag går tillbaka till Katedral när jag bara påminns om allt som jag saknar, men det fanns inget bra svar på det. Katedral var mitt hem under tre år, och jag vill inte bara släppa det utan vidare. Jag undrade när jag kommer släppa Katedral och sluta gå dit… jag vet inte alls, men någon dag kommer det hända.

Jag har alltid varit avundsjuk på Gunnar. När han skulle åka till Cambridge gick han och sa hejdå till sina lärare på Katedral och även sina lärare från högstadiet på Folkunga. Det känns som att hans högstadietid ligger närmare i tid än min. Kanske för att jag försökt förtränga min, kanske för att jag önskade att jag hade gått på Folkunga istället för på Ånestad. Jag har funderat på att någon gång gå tillbaka och besöka Ånestadsskolan, men varje tanke på det fylls av ångest. Det är inte den saknadsångest som jag får när jag är på Katedral… det är mer obehag och en känsla av instängdhet. Ånestad måste ha varit ett helvete. Jag vet personal som jag skulle vilja träffa, min gamla engelsklärare bland annat. Även kuratorn, en av mina mentorer och hemkunskapsläraren. Dock är det inte tillräckligt värt att återvända till Ånestad för att säga hej till dem, skolan får mig att må för dåligt. Jag gick förbi utanför skolområdet där av någon anledning en gång under trean… jag hade lust att bara springa därifrån så snabbt jag kunde och aldrig mer se det. Varje tanke på att sätta foten där igen är plågande och jag undrar varför jag ens tvingar mig att tänka på det…

När jag tänker efter. Jag sitter hellre på Katedral mitt i en korridor, gråter och har ångest än att föreslå för mig själv på att besöka Ånestad. Jag kan inte komma på ett endra riktigt bra minne som jag hade innanför skolväggarna på Ånestad. Även om det självklart fanns bra stunder så minns jag inget speciellt ögonblick, jag har massor utav positiva ögonblick från Katedral. Av de få specifika ögonblick från Ånestad som jag minns så är en majoritet av de jag kan komma på nu negativa.

Grattis Armand!

Stort grattis till Armand som idag fyller 20 år!

Jag har fått hem Armands födelsedagspresent idag, den år jättefin och jag hoppas han blir glad över den. Kan dock inte avslöja vad det är än eftersom han inte har fått den, men jag tror han kommer uppskatta den. Vi får se, helt fel tror jag inte att den är.