Etikettarkiv: ångest

Kinabiljett med ångest på köpet

Det finns många saker som rör sig i min hjärna nu, både rent praktiska saker och känslomässiga. Jag har möbler jag måste bli av med, jag har väskor och flyttlådor att packa, jag måste anmäla min stulna cykel hos polisen. Det är bara några saker som jag har ångest inför, och ju närmre det kommer, ju mer panik får jag. Trots det så ökar inte takten det blir gjort i.

Det jobbigaste just nu är väl frasen som slinker ur mig så lättsamt, som om det faktiskt inte spelade någon roll alls: ”Vi ses om ett år!” Stora delar av mig arbetar aktivt med att övertyga mig om att ett år inte är speciellt lång tid. Och visst har jag rätt, ett år är absolut en överskådlig tid. Planera ett år in i framtiden är inte helt omöjligt, så länge som ingenting stort och oförutsett händer. Vad vet jag om Augusti 2012? Inte mycket egentligen. Jag kan anta att jag är hemma i Sverige med min familj, jag kan med säkerhet säga att jag kommer tala bättre kinesiska och jag kan hoppas på att jag har haft en fantastisk upplevelse det senaste året.

Vad händer med de som är kvar här hemma? När man har varit borta ett år, är det bara att plocka upp trådarna där man lämnade dem? Facebook gör det väldigt lätt för en att behålla kontakten, synd bara att man ska till ett land där censur mot sidor så som Facebook, och Youtube, råder. Jag kommer förändras, jag har redan märkt hur mycket jag förändrats bara det senaste året. Om jag fortsätter på samma väg som jag nu har påbörjat, vem kommer jag vara när jag kommer hem? Kommer jag upptäcka att jag inte längre har någonting gemensamt med någon jag känner? Kommer jag komma hem till vänner som jag kan bjuda på ett glas vin och ha småprat med, men inte djupare diskussioner än så? Jag känner att jag redan har börjat glida iväg, och även om jag formar en människa som jag känner följer mitt ideal kanske jag förlorar för mycket annat på vägen. Ett år i ett främmande land med nya, för stunden, främmande människor är menat att förändra en. Jag kommer inte komma hem som samma person som åkte, men frågan är vad skillnaden kommer vara.

Allt jag lämnar här hemma… Jag undrar varför man inte kan göra som i The Sims, att när man åker på semester någonstans så pausas hushållet där hemma och man kommer tillbaka precis samma dag som man lämnade det, fast man har varit på semester i tre obefintliga dagar. Då låter man dessutom bli att åldras, vilket måste vara en positiv bonus trots allt. Tillbaka till verkligheten: Allt jag lämnar hemma, eller snarare alla jag lämnar hemma. Många som jag inte ens hinner säga hej då till på ett vettigt sätt, om ens alls. Det gör faktiskt lite ont i bröstet att tänka på vad jag lämnar här hemma, sådant som jag kunde ha här om tiden var en annan.

I allmänhet att ta tag i sitt liv, att göra det man måste, även om det är maskerat till ett roligt äventyr, kan vara väldigt jobbigt. Jag vet att jag behöver det här året, kanske utåt sätt mest för min kinesiskutveckling och därmed även framtiden i min utbildning, men även för mig själv. För att kanske finna ett svar på frågan jag löste för många år sedan, men vars gamla lösning är utdaterad: Vem är jag?

Dröm: Medveten och omedveten otrohet

dlogg är tillbaka kan jag presentera maj månads drömmar här.

16/5 Armands porr och Snapes son
14/5 Två nyfödda
11/5 Otrohet och Alan Rickman
10/5 Förälskat äventyr
5/5 Slangad bensin?
4/5 170km/h: ”Gode Gud, rädda mig!”
3/5 ”Det där är min cykel”
2/5 Rullstolsrace

Läs mer

Konfirmandredovisningar och spanskuppsatser

Jag är seg. Har sovit hela dagen i princip. Igår var det konfirmandredovisningar och till och med den stökiga gruppen fixade det hela jättebra! Demondramat blev riktigt coolt och Hannah (min kusin) som spelade huvudrollen i den andra gruppen gjorde det helt toppen. Hennes kompis Micha sjöng Michael Jacksons låt Man in the Mirror. Hon är grymt duktig på att sjunga! Det är ju ingen lätt låt om man säger så.

Idag var det konfirmationsgudtjänst och de ska ta sin "första nattvard". Det är mer en tradition än något annat då man faktiskt får ta nattvard innan man är konfirmerad. De stod i vilket fall i en halvcirkel och tog emot den. Nu är det bara Gotland kvar i sommar. Jag har inte bestämt mig för om jag ska med än, men det är en himla mysig resa så jag tror att jag vill åka.

Idag när jag kom hem var jag så trött att jag gick och la mig igen och sov tills Linnéa kom ner och berättade att hon hade gjort pannkakor så jag gick upp och åt det. Hon såg på "Sweet 16" på MTV som handlar om bortskämda rika snorungar och deras överdrivna 16års-partyn. Den här handlade om en tjej som skulle ha "the biggest sweet 16 ever" som skulle bli "the party" med temat dirty south. Efter det gick jag ner och sov igen. Vaknade vid 21 och värmde en tallrik kvällsmat till mig själv och nu så sitter jag här.

Försöker att inte tänka på NOA3 vilket ger mig ångest. Vill inte vara med längre. Jag vill bara glömma det. Mitt arbete suger som bara den, men jag vill lägga det bakom mig nu. Har dock seminarium på det på torsdag och till dess ska jag läsa Lindas arbete mycket noga, men också läsa igenom Åsas och Lisas. Usch, jag panikar verkligen inför det. På onsdag ska jag hålla ett tal på kinesiska som ska vara i fem minuter och handla om varför jag läser kinesiska eller vad jag tycker är svårt med kinesiska. Jag får försöka peta in mitt livs historia i det där för att få 5 minuter eller snacka en hel massa om Gunnar. Kan ju ta min gamla spanskuppsats jag skrev i ettan om allt som är bra med Gunnar och bara översätta den till kinesiska! Sedan kan jag säga att pga Gunnar som är smart, vacker, snäll, trevlig, intelligent, rolig (…etc) så läser jag kinesiska. Den uppsatsen jag skrev i spanska rabblade mer eller mindre upp alla positiva adjektiv jag kunde.

Spanskuppsatsen (med observation för fel):

Me he enamorado en un chico muy special. Él es agradable y muy divertido, es tierno, sincero y cariñoso. Y es muy intelligente. Es mi chico ideal, pero es realidad. Es moreno, com pelo negro y ojos oscuros. No es muy alto, pero más alto de mi. Yo creo es muy bonito, y guapo. Anoche hablé con él, hablamos muchas horas. Sé que no me ama, pero me alegro de él era sincero. Buscaba muchos años de mi principe azul, pero cuando lo encontraba era muy más fantástico de mis imaginaciónes. Más fantástico para mi. Creo va a encontrar una chica muy extraordinaria un día.

Trots att jag har sovit hela dagen så är jag trött. Jag är glad att jag inte har lektioner imorgon. Ska prata lite med Gunnar, kanske kolla lite på Friends (om jag orkar… har nämligen glömt vilket avsnitt jag var på). Sedan ska jag sova och imorgon ska jag ta igen alla glosor som jag ligger efter (4 kapitel), tack vare arbetet.

Katedral vs Ånestad

Igår gick jag till Katedral och bara satt där i en halvtimme i väntan på att biografen skulle öppna så jag kunde hämta ut mina bokade biljetter. Vilken ångest som kom över mig när jag satt där. Jag kände mig meningslös och som jag inte har åstakommit något i mitt liv sen jag slutade på Katedral. För nästan exakt ett år sedan så hade jag och Armand skrivit klart en roman (vårt projektarbete), och nu känns det inte som jag har gjort någonting konkret sen dess. Pluggat in några hundra tecken, men so what? Det känns inte tillräckligt konkret. Jag hade svårt för att låta bli att bara gråta. Jag får inte komma tillbaka där. Allting är jobbigt nu, jag vill ha mer fritid och roligare arbetsuppgifter. Allt det hade jag på Katedral och jag vill ha det tillbaka. Jag vill ha tillbaka min Fysiklärare, Victoria Rindö (spansklärare), Dennis (svenskengelsklärare) och alla andra. Sedan skulle det inte skada med att få tillbaka alla kompisar dit också. Jag kände mig så malplacerad när jag var där idag igen. Folk mer eller mindre brottades i korridoren, ettorna var jättesmå och kafedral var helt förändrat. Jag frågade mig själv varför jag går tillbaka till Katedral när jag bara påminns om allt som jag saknar, men det fanns inget bra svar på det. Katedral var mitt hem under tre år, och jag vill inte bara släppa det utan vidare. Jag undrade när jag kommer släppa Katedral och sluta gå dit… jag vet inte alls, men någon dag kommer det hända.

Jag har alltid varit avundsjuk på Gunnar. När han skulle åka till Cambridge gick han och sa hejdå till sina lärare på Katedral och även sina lärare från högstadiet på Folkunga. Det känns som att hans högstadietid ligger närmare i tid än min. Kanske för att jag försökt förtränga min, kanske för att jag önskade att jag hade gått på Folkunga istället för på Ånestad. Jag har funderat på att någon gång gå tillbaka och besöka Ånestadsskolan, men varje tanke på det fylls av ångest. Det är inte den saknadsångest som jag får när jag är på Katedral… det är mer obehag och en känsla av instängdhet. Ånestad måste ha varit ett helvete. Jag vet personal som jag skulle vilja träffa, min gamla engelsklärare bland annat. Även kuratorn, en av mina mentorer och hemkunskapsläraren. Dock är det inte tillräckligt värt att återvända till Ånestad för att säga hej till dem, skolan får mig att må för dåligt. Jag gick förbi utanför skolområdet där av någon anledning en gång under trean… jag hade lust att bara springa därifrån så snabbt jag kunde och aldrig mer se det. Varje tanke på att sätta foten där igen är plågande och jag undrar varför jag ens tvingar mig att tänka på det…

När jag tänker efter. Jag sitter hellre på Katedral mitt i en korridor, gråter och har ångest än att föreslå för mig själv på att besöka Ånestad. Jag kan inte komma på ett endra riktigt bra minne som jag hade innanför skolväggarna på Ånestad. Även om det självklart fanns bra stunder så minns jag inget speciellt ögonblick, jag har massor utav positiva ögonblick från Katedral. Av de få specifika ögonblick från Ånestad som jag minns så är en majoritet av de jag kan komma på nu negativa.

Dröm: Kalles favoritlek – kompissex

Drömmar från november direkt från vårt älskade dlogg.se.

29/11 Emzi och Dracos rumpa
27/11 Hygien och gamla kalendrar
25/11 Kalles favoritlek, Anns bröllop och min död
22/11 Katter och kompissex
15/11 Nära, men ändå så avlägsen
13/11 Ingrid
12/11 Ska ni gifta er snart?
4/11 Halka och jul på SH
2/11 Packa pappas balskor!?

Läs mer

Det var också ett sätt…

Jag har hört om konstiga bönesvar, men nattens tar nog rekordet…

För att berätta historien till fullo: Jag fick en plötslig ångest då jag insåg hur lång tid det faktiskt är innan jag får se Gunnar igen. Sedan blev det självklart inte bättre då jag kom på att såhär kommer det se ut i 3 år och jag har inte ens klarat en vecka. Efter de här 3 åren kommer det dessutom bli värre då jag ska vara ett år i Kina och bara träffa honom kanske en gång under det året. I mitt upprörda tillstånd sa jag åt mig själv att be för saken. Jag vet ju att inget kommer ändras, men jag ville be om styrka för att orka med det. Så knäppte jag händerna, men i samma stund började jag gråta hysteriskt. Jag kunde inte få fram ett ord, det kändes bara hopplöst. Tillsist lyckades jag samla mig och började be. Främst bad jag om styrka att klara av att vara så långt ifrån Gunnar, men även ork att klara av att sätta mig ner och plugga under dagarna. Plötsligt mitt under alltihop hör jag ett plong då något studsar på gardinstången och sedan ett dovt ljud då detta något landar på kudden. Jag sätter mig upp lite irreterad att jag blivit avbrute, men likväl nyfiken. En stor läskig spindel kommer krypandes över kudden och jag kvider förskräckt till.

Efter att jag gjort mig av med spindeln ärjag på ett helt annat humör. Jag måste medge att Gud har konstig humor. Tror du inte på Gud så var det iaf ett intressant sammanträffande som gjorde att jag tack och lov fick annat att tänka på.