Kategoriarkiv: Skapa

Dikter, noveller, texter, foton, teckningar, scrapbooking eller vad jag nu har skapat.

Skriva dystopi och utopi

Nu har jag suttit och skrivit en dystopi till tävlingen hos Trottens betraktelser. Det har varit en ganska rolig utmaning då jag aldrig har skrivit en dystopi förut (inte en utopi heller för den delen). Jag blev förvånad hur mycket annorlunda berättelsen blev från det jag tänkte mig till jag såg det färdiga resultatet. Oftast brukar tanken och resultatet komma ganska nära varandra när jag skriver. Eller så brukar jag inte ha så mycket tankar innan jag börjar som jag hade den här gången. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag är nöjd eller inte med den ännu, men jag har skickat in det till tävlingen i alla fall.

Jag satt och funderade på vad som skulle vara svårast att skriva, en dystopi eller en utopi. Eftersom jag just har skrivit en dystopi så antog jag att utopi skulle vara svårare att skriva. Jag kan även motivera det med: Vad är en utopi egentligen? Det som är idealet för mig är inte idealet för dig. Om jag skulle skriva en utopi skulle jag vara orolig för att den inte är tillräckligt utopisk. Att skriva en dystopi är inte lika svårt. Det är bara tänka i banor som krig, hat och frihetsberövning. Borde en utopi då kanske vara motsatsen; fred, kärlek och frihet? Kanske är det så att jag inte är tillräckligt optimistisk för att kunna skriva en sanningsenlig utopi, det skulle kanske kännas som att jag satt och ljög.

Nej, jag vet inte. Kanske ska testa att skriva det någon dag, men inte nu. Jag ska försöka sova lite efter att ha tagit någonting att äta… är sugen på nåt sött.

Du får, men blir resultatet bra ..?

Jag sitter och läser lite ur olika böcker om att skriva. Nyss kom jag på mig själv att leta efter ett sätt att skriva med frågan ”kan man skriva så?”. Det var nog det dummaste jag upptäck mig själv med någonsin. Konstnärlig frihet heter det. Klart som korvspad att man kan skriva på det sätt man känner för. Frågan förflyttas då istället till ”Blir det bra att skriva så?”. Vem vet? Innan man har försökt? Det beror väl på vem som skriver och vad man gör av det. Om man är säker på vad man menar med att formulera sig på ett visst sätt så kan man göra det snyggt, det är jag övertygad om. Nej nu ska jag fortsätta läsa.

Harry ställde sig kvickt upp på en stol, och mycket riktigt. Där några meter från dörren stod Ron och Luna hand i hand och försökte komma ut genom trängseln. Han kastade en blick på Hermione som såg aningen besviken ut. Harry log och sa:
”Jaha, där försvann din dejt, med min.”

- Sirius Minnen, kapitel 26

Hur skrev du förr i tiden?

Jag antar en utmaning från Skriva.net där tanken är att man ska jämföra hur man skrev förut.

Gör nedslag i historien i ditt eget skrivande. Hur skrev du för ett år sedan? För fem? Tio? Femton? Tjugo? […] Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.

Eftersom jag inte är överdrivet gammal (19) kommer jag lägga in texter för 1, 3, och 5 år sedan istället.

För ett år sen skrev jag:

Barfotafötter

Kommer du ihåg dina första trevande steg som öppnade en helt ny värld för dig, världen på två ben? Kommer du ihåg sommarlekarna då gräset kittlade under dina fötter? Kommer du ihåg då du tog av dig skorna bara för att känna fötterna mot den solvarma marken trots att dig mamma talat om för dig att det var långt ifrån sommar? Kommer du ihåg känslan av sand mellan tårna även när det är vinter? Kommer du ihåg känslan av kylande vatten mot tårna innan första sommardoppet? Kommer du ihåg det dina fötter har upplevt? Vill du minnas?
Dina fötter har en alldeles egen erfarenhet. Dina barfota hopp från sten till sten genom skogen är en konst som du inte skulle klara med någon annans fötter. De är en del av dig, lika mycket som de är egna individer ur erfarenhetssynpunkt. Den ena foten har aldrig varit med om samma sak som den andra.
(denna text blev aldrig avslutad)

För tre år sen skrev jag:

Mitt hjärta har blivit urvridet som en disktrasa

Och det känns som om du just slitit ut mitt hjärta och rivit sönder det. Min kropp blir kall och varm om vart annat och livet känns bara som om det har hamnat i botten på Vättern. För det känns inte längre, eller snarare det känns för mycket. Någon har tagit ett järngrepp om mitt bröst för att tvinga ihop lungorna och hindra mig från att andas. Och magen pirrar inte längre lika härligt som den brukar, nej ont gör det. Det finns verkligen en känsla som man kan beskriva som om man har svalt en katt, och katten klöser upp mig inifrån. Alla de nätter jag suttit här, för att vi skulle prata och för att det var vi två i världen. Bara vi, alla andras namn stod under offline-listan. Du och jag och världen. Området mellan magen och bröstet finns inte längre, det är borta för all framtid. Det bara försvann, för där känns ingen smärta. Förkylningen trycker på, men jag känner inte lika mycket av den längre. För konversationen mellan dig och mig. Det är lättare att ljuga på Internet, lättare att dölja sanningen. För sanningen att säga ser jag precis ut som den ledsna smilisen i msn messenger och jag känner mig precis som det krossade hjärtat. Och aldrig har jag känt mig så nere och ändå inte börjat gråta. För inga tårar är ens på gränsen att svämma över, även om jag kände lite av dem för några minuter sen. Och mitt hjärta har blivit urvriden som en disktrasa, så känns det. För jag skulle regera världen med dig, men de drömmarna är spruckna. Sömmarna har gått upp. Jag sydde inte tillräckligt och jag använde mig inte av den röda tråden. Nej, för någon har lossat på knutarna och långsamt spricker det upp, oförmögen att göra något ser jag på. För hur ska jag laga de spruckna sömmarna när jag tappat bort nålen?

För fem år sen skrev jag:

Årstidsdikt

I vintermörkrets kyla
I sommarnattens ro
Hör jag vargarna yla
i bergen där de bo
I vårmorgonens kvitter
I höstregnets vind
Ser jag havets glitter
och känner dig mot min kind

Ja, det var det som jag kunde bidra med till utmaningen. Jag har visserligen författat berättelser sedan jag började tänka, men de första nedtecknade sakerna hittar jag inte nu så jag har inte tillgång till dikter och noveller tidigare än mars 2002 (då jag blev medlem på sockerdricka).

Gamla gamla dikter

Jag sitter och bläddrar igenom mina gamla dikter på sockerdricka. En hittade jag i dagboken faktist och den tyckte jag var rätt så fin.

Våga skriva dåligt
skriva, (sudda), skriva
spara, minnas, (leka)
önska, hoppas, veta.
Våga skriva dåligt
spara i ett minne
önskan blir till hopp
sen kanske du vet
[2003-09-03]

En annan dikt jag hittade var lite äldre, och jag var nog lite skoltrött vid det tillfället.

Jag kan nästan inget göra
Kan bara mitt liv förstöra
Jag orkar bara inte fundera
Blir ett plus ett tre eller mera?
Jag hatar all mattematik,
Engelska, spanska och fysik
Orkar faktiskt inte tänka mer
Latmask tänker ni som detta ser
Tänk vad ni vill, Tyck vad ni vill,
Jag orkar inte bry mej en gång till…
[2002-09-08]

Den sista jag tänker skriva här kollade jag på nyss. Jag har bestämt mig för att göra ett dokument med de bästa dikterna jag har gjort de åren som jag skrev mycket dikter. Sedan ska jag skriva ut dem i skolan, bara för att det är gratis. Så här kommer den sista:

Din del
Är det du?
Är det ja’?
Som förstör
var eviga da’.
Varför finns det krig?
Varför finns det skräck?
Hur kan jag se ögon
i varje liten häck?
Varför finns rädsla?
Varför finns det hat?
Så orättvist att arbeta
När en annan ligger lat
Varför är allt orättvist?
Varför är allt fel?
Ta en bit av världen,
ta din egen del!
[2003-01-03]

Google Översätt

Följande dikt skrev Google Översätt åt mig, eller snarare översatte.

The sun may go down and turn back;
I love mi pescado in all the sun’s positions
In all the way to be
Mi pescado there, as a light when the fire fading
and is someone to cuddle and find solace in
in all my dark moments.
The sun may go down and turn back;
Te pescado both night and day.
© Rävöra, översättning Google Translate

Betydligt bättre på att översätta svenska till engelska än spanska till svenska, och då kan ni ju gissa på hur bra den var på det. Fraserna som börjar med ”the sun” ska egentligen börja med ”solar” alltså plural, men det förstod inte översättningen så jag bytte till solen. Samma rad är ganska exakt tagen från Catullus dikt ”Vivamus, mea Lesbia” där frasen lyder ”Soles occidere et redire possunt” (Solar kan gå ner och vända åter). Vi har precis haft prov på detta i latinet, antagligen därför har jag det på hjärnan. Och sen ska vi ta den på svenska också, bara för att jag skriver så vackr en-minuts-poesi:

Solar kan gå ner och vända åter;
Jag älskar mi pescado i alla solens lägen
I alla sätt att vara
Mi pescado finns där, som ett ljus när elden bleknar
och är någon att krama och hitta tröst hos
i alla mina mörka stunder.
Solar kan gå ner och vända åter;
Te pescado både natt och dag.
© Rävöra

På (!) språkpoliser

Det här är någon diktaktig grej som kom till när jag skulle skriva till VH-E, men den vågade jag aldrig lämna in. Jag tänkte på Ingrid medan jag skrev den, för jag mindes hennes min senast vi pratade om mina användningsområden för prepositioner…

 

På (!) språkpoliser
Jag tycker om på dig.
Hör hur alla språkpoliser skriker, hör hur de skriker om felanvändning av preposition.
Det spelar ingen roll hur de skriker.
Jag har inte kommit för att säga ”Jag tycker om dig”.
Det är något speciellt, något mer än bara det.
Jag tycker om på dig.
Det säger mer än det tidigare, och betyder mer (för mig).
De slår på mitt huvud och ropar:
”SLUTA VÅLDTA SVENSKA SPRÅKET!”
Som Knatten, i Knappnytt (utan den groteska bilden).
Du förstår att inte betyder någonting speciellt i sig själv,
det betyder ingenting mer än det som står i Svenska Akademins ordlista.
När det hamnar i en känsloladdad mening,
som att tycka om någon,
så höjs dess värde och meningen får en djupare innebörd
Är det ingen mer än jag som hör skillnaden?
Jag tycker om dig
Jag tycker om på dig
Jag vill krama dig
Jag vill krama på dig
Hör hur ”på dig” låter nästan som ett enda ord vid rätt betoning.
Språkpoliserna förstår inte.
De fortsätter skrika, de fortsätter gorma.
Snälla, lyssna på mig.
Var glad för att jag inte särskriver!

Lupa, nattfjäril och andra horsynonymer

Jag sitter och skriver på mitt projektarbete just nu och har försökt hitta synonymer till ”hora”. Genom att använda mig av Words synonymordlista fick jag upp de vanliga; luder, fnask och prostituerad. Dessa kändes fel på något sätt och jag var snarare ute efter en djursynonym, och då erbjöd Word ordet nattfjäril. Detta ord har jag aldrig tidigare hört som en synonym på ordet hora, men uppenbarligen så hade Word det. I slutändan valde jag i alla fall det latinska ordet Lupa, som betyder varginna och användes för att benämna den lägsta klassen av prostituerade i Rom.

Igår var jag hos Gunnar och vi såg på film och sedan på melodifestivalen. De som vi hejade på gick vidare, Rongedal eller vad de hette. Dock lät deras låt som en sammansättning av två andra låtar, men jag kunde inte komma på vad dessa hette. Rongedal hade i vilket fall bäst scenframträdande av alla deltagare. Jag vill också tillägga att jag är glad över att Carola inte gick vidare på sitt namn den här gången som hon gjorde för två år sen, jag kräks på den där evigheten hon sjöng om då.

Jag har aldrig varit så mätt som jag var igårkväll. Jag åt lax inlindad i bacon, det var inte ens speciellt gott, men jag lyckades ändå äta mig proppmätt. Jag hade visserligen ätit en bakelse också vid halv fem eller så.

Min kasperteater och VH-E

Förra året vann jag VH-Es (Vitterhet och Härvt – Eranos) skrivtävling med min naturbeskrivning av en skogsglänta som ett levande väsen vi måste bevara ur miljöperspektiv, men också hur den är en lugnande plats för människan. Snart är det dags att lämna in för årets tävling. Sista inlämningsdag är i slutet av februari, jag ska självklart vara med om jag lyckas få ihop någonting. Vad jag vet VH-E är en urgammal förening på Katedralskolan som ägnar sig åt konstiga saker som ingen egentligen vet någonting om, det är väldigt hemligt.

Ikväll har jag suttit och kollat på en massa gamla grejer som jag har skrivit/ritat/sjungit. Det har varit jätteroligt, och det kommer sluta med att jag lägger ut texten ”Min kasperteater” här som jag skrev i samband med VH-E-tävlingen förra året.

___

Läs mer

Spiculum Amoris Lutam icat.

Nu är det projektarbete som gäller. Luta och Odilia utvecklas i en rasande fart. Medan Odilia ska till att segla iväg med en äcklig gubbe har Luta istället blivit träffad av Amors pilar. Det är faktist ganska kul att skriva på just nu, och därför kommer det här inlägget inte att bli så långt. Jag vill ju inte tappa suget nu när jag har kommit igång.

Hennes fötter verkade sväva över marken och varje steg kändes som ett jubelrop. Bakom ett hörn tycktes hon skymta ett litet vingbeklätt barn med en pilbåge, och hon visste direkt vem han var.

Det verkar gå väldigt bra för Armand, han är halvvägs nu (15sidor), jag är uppe i 10.

Önska mig lycka till!