Kinesiska sjukhus och lite annat

Nu har det gått några veckor som har varit kantade av missade föreläsningar på grund av sjukdom. Det började en måndag för tre veckor sen som jag råkade på en ordentlig matförgiftning, och sedan direkt efter det fick en ordentlig förkylning som jag ännu inte är helt av med. När jag började bli bättre, för en vecka sen ungefär, så åkte jag på urinvägsinfektion. Det bar av till sjukhuset direkt för att bekräfta det och skaffa antibiotika. Jag har fått gå på lektioner sporadiskt under tiden, men inte missat så mycket av samma kurs förutom Digital signalbehandling (den kurs som antagligen har det svåraste innehållet den här terminen eftersom jag inte läst förkunskapskursen än). Så i fredags när jag tillsist kom iväg till en föreläsning så pratade jag också med läraren, som genast var mycket förstående. Hon sa att vi skulle se till att jag åtminstone kunde få godkänt i kursen. Det här betyder att jag antagligen kan få lite hjälp med läxorna och att hon också säger att jag inte behöver stressa med att lämna in dem, jag förstod det också som att hon ska sitta med mig vid ett tillfälle i slutet av kursen och tala om vad jag borde fokusera på inför tentan. Det känns bra att hon förstår att det är mycket svårare för mig att hänga med än för den gemene kinesen, så förhoppningsvis kan jag slappna av lite med stressen (som definitivt blivit värre under sjukdomsperioden).

På tal om sjukhus så tänkte jag delge lite vad jag gick igenom när jag gjorde ett besök på Haidian Hospital för min urinvägsinfektion. Först hade jag symptomen, och kontaktade 1177 (sjukvårdsupplysningen) hemma i Sverige för att höra vad de trodde det var och om jag borde gå och kolla upp det, vilket de tyckte att jag skulle göra. På Haidian Hospital var allting väldigt mekaniskt och opersonligt. Först skulle man gå till en kassa och få ett kort, sedan skulle man gå till en annan kassa och få en remiss till en läkare, i den kassa sa jag vad jag misstänkte att jag hade eftersom jag inte visste hur sjukhuset fungerade. Sedan var det upp till rätt våning och hitta rätt dörr att köa utanför för att möta en läkare. Till läkaren sa jag igen mina symptom och vad jag trodde det var, och han skickade mig med en lapp till en annan våning. Det visade sig (efter översättning) vara att jag skulle göra ett urinprov. Jag fick själv hämta ett rör, sedan göra provet och ställa den på en bänk tillsammans med läkarens lapp. Jag hade ett litet kvitto som jag skulle blippa i en maskin efter en stund för att få ut resultatet på urinprovet, det tog ca 15 minuter för mig att vänta, men de sa att det vanligen tog upp till 30 minuter. Sedan var det upp till läkaren igen som kollade på resultatet och skrev ut medicin. Återigen ner på bottenvåningen för att betala medicinen och hämta ut den. Totalt gick det på drygt 50 kuai utan antibiotikan som han skrev ut, medicinen gjorde tyvärr det hela betydligt dyrare. Hela upplevelsen kändes lite stel eftersom den var så opersonlig, men ändå var det skönt att jag gjorde mycket själv och inte konstant behövde förlita mig på att jag skulle förstå var läkare och sjuksyrror sa.

Erfarenhet med sjukhus ska man väl också ha, annars har man inte ordentligt levt i ett annat land antar jag. Nu är jag drygt halvvägs genom höstterminen, förra veckan var sista veckan för min kurs i digitala kommunikationsnät och den här veckan börjar istället kursen i datornätsteknik. Jag hoppas att den kommande kursen inte ligger på högre svårighetsgrad än den tidigare, eftersom att jag då tror att jag kommer ha problem med att klara den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>