Nu säger jag hej då till feminismen

Det där med att sätta etiketter på sig själv är kanske en grej som mer och mer försvinner nu när folk vill vara individer och inte en del av en grupp, eller så är det bara jag som sett det i min omgivning. Det är inte därför som jag bestämmer mig för att nu ta bort etiketten feminism från mig själv, och det här är inte heller ett tillfälle för alla ”kvinnan ska tillbaka till köket”-förespråkare att glatt vifta på sina flaggor. Ni kommer aldrig hitta mig i köket, jag kan fortfarande inte laga mat och är inte intresserad av att lära mig mer än det som håller mig vid liv. Jag är inte heller intresserad av att tryckas in i ett fack och förväntas bete mig på ett sätt bara för att jag är kvinna. Lika lite som jag vill ställa krav på kvinnor och män i min omgivning att vara på ett visst sätt bara för att de har ett visst kön. Det är svårt, även när man är medveten, att inte återgå till vad man indoktrinerades i samhället under sina unga år.

Anledningen till att jag säger hej då till feminismen är den artikel som Linda Skugge idag postade på Newsmill. Jag var två gånger om förvirrad när jag läste den här artikeln, eftersom jag inte tyckte att den makeade någon sense (ursäkta svengelskan). För det första så förstod jag inte om hon var ironisk, eftersom jag inte tyckte att artikeln hade någon logik (återkommer till logiken senare).  För det andra så länkades jag till den av folk som jag ansåg vara normala vettiga människor, om än något mer radikala än mig, men inte några manshatare. Det här var en artikel där jag bara rakt igenom kunde se en person som ogillar män till det extrema.

Linda Skugges logik menar att det är okej om hon gör tjejiga saker, och köper tjejlego till sin dotter, om hon kompenserar med detta genom att hata män. Drar vi det några steg längre så är det okej för mig att sminka min treåriga dotter (om jag hade en), sätta på henne en stringbikini och delta med henne i en skönhetstävling, om jag har som hobby att mörda män varannan torsdag.

Det är inte den typen av feminism som jag står för, det har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag kan inte kompensera för att jag gör något dåligt mot kvinnosidan, genom att också göra någonting dåligt/värre mot män. Jag kan inte sitta och spy galla över kvinnors utseende, och sedan säga att det gör ingenting för att jag tycker alla män är skapta av djävulen och borde brinna i helvetet. Vi är inte två sidor som arbetar emot varandra, och vi har aldrig varit det. Vi är inte kvinnor och män, vi är individer. Någonting som jag hade hoppats att individualistsamhället som råder idag skulle få folk att inse. Vi är individer som alla borde ha samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett vad för kön vi har.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker att trycka på våra barn könsroller i ung ålder, någonting de inte har bett om. Jag ser också poängen med att kompensera hemma för att jämna ut de könsroller samhället trycker på dem, men vet inte i hur stor utsträckning det är bra och hur mycket jag själv skulle göra det. Det jag mest ser poängen i, när det kommer till barn, är att lära dem att vad andra anser om deras utseende, intressen och liknande inte ska spela någon roll. Om Lisa inte tycker att Anders ska få leka med dockor för att han är kille, varför ska Anders bry sig om vad Lisa tycker? Och om Helmut inte vill att Maja ska vara med och leka för att hon har tjejbaciller, varför skulle Maja ens då vilja leka med Helmut? För den delen, om Helmut inte vill ha med Anders för att han leker med dockor, så kan vi bara konstatera att Helmut är ett svin och ingen borde vilja umgås med honom ändå så är vi over and done with it. Likaså är Lisa inte mindre svinig när hon inte vill att Maja ska vara med för att hon inte har lika fina kläder på sina dockor.

Nu märker jag att jag är lite utanför det jag pratade om från början, men vad jag vill säga till alla därute: Jag tar nu bort etiketten feminism från mig, men jag står fortfarande för precis samma saker som jag gjorde innan. Däremot vill jag inte beblandas med något manshat (eller kvinnohat för den delen), och tänker inte stå under samma fana som de som tycker att ogilla män kompenserar för att man gör andra dåliga val.

Jag har däremot inte så mycket emot etiketter, så länge folk förstår vad etiketten betyder. Jag vet om att jag är en egen individ, och mängden och kombinationen av etiketterna som jag har talar gott och väl för det. Den nya etiketten ni kan sätta på mig nu är ”ekvivalist”, en term som jag minns hade ett uppsving för sådär 8-9 år sen, när jag gick i högstadiet. Innan jag blev feminist så kallade jag mig ekvivalist ett tag, för att ordet bättre beskrev vad jag stod för. Slutade eftersom ordet dog ut totalt, i alla fall i min omgivning.

Som en summering av vad jag grundläggande tycker:

  • Jag är inte längre feminist. Om ni måste kalla mig nåt, kalla mig ekvivalist.
  • Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas och bemötas lika i alla situationer.
  • Jag, personligen, lägger större vikt på kvinnofrågor, eftersom jag i egenskap av kvinna har bättre erfarenhet av vad de dåliga sidorna med att bemötas som just kvinna är. Med detta sagt så tycker jag att mansfrågor är precis lika viktiga.
  • Jag tror inte att det finns några större sociala skillnader på män och kvinnor inprogrammerat i vår biologi, utan att det till allra största del är sociala konstruktioner och ”indoktrinering” i ung ålder.

4 reaktion på “Nu säger jag hej då till feminismen

  1. Annika Wilzén

    Jag har just läst ut Caitlin Morans ”How to be a woman” där jag absolut inte håller med om allt, men lärt mig att säga till mig själv i spegeln ”Jag är en (ung.) skrikig feminist”. Hon skriver med stor värme och humor på ett sätt som visat att feminism absolut inte handlar om manshat.

    Förutom henne finns det en rad andra feminister som står som förebilder för mig. Som har utkämpat en kamp för jämlikhet och har drivit samhället framåt, till fördel för oss alla.

    Jag tänker inte lägga av mig titeln för att Linda Skugge skriver ett konstigt inlägg om manshat. Jag är feminist och jag skriver under på samma saker som du (typ). Men jag vill stå i den feministiska traditionen och se mig som en del av den. Inte köpa allt som alla feminister sagt såklart, men inrymmas i den floran, som gett så mycket gott.

  2. Rävöra Inläggsförfattare

    Ska jag vara helt ärlig så är det här någonting som jag har funderat på ett tag. Skugges artikel var mer den där knuffen som jag behövde för att ta steget. Jag har ofta tröttnat på att folk antar att jag är en viss typ av människa bara för att jag är feminist, precis som att jag tröttnat på att folk tror att jag är på ett visst sätt för att jag är kristen. Den ena av dessa två titlar har jag möjlighet att avsäga mig, och fortfarande kunna stå för samma saker.

    Jag kommer inte sluta läsa feministiska bloggar, eller sluta kämpa sida vid sida med många av de som fortfarande kallar sig feminister i frågor som jag håller med om. Däremot så tänker jag inte vara sida vid sida med folk som inte accepterar att man kan ha en annan åsikt eller tanke. Jag har fått så sjukt mycket vänsterpropaganda på twitter på senaste tiden som är mestadels aggressiv och från folk som uppenbarligen inte vill ha en diskussion utan bara hata den andra sidan. När jag ser detta om män/kvinnor också, där manshat hyllas av folk som jag trodde var vettigt folk, då klarar jag inte av att vara kvar med dem.

    Jag kommer inte hata feminister, jag har inte planerat att hata någon. Jag kommer ha fortsatt respekt för de som väljet att stå kvar under flaggen och kämpa emot att feminism ska betyda manshat, för det är någonting som jag utifrån också vill kämpa emot. Däremot så orkar jag inte vara kvar med dem, för många av dessa manshatare tror att jag är på deras sida bara för att jag kallar mig feminist. Jag vill inte att de ska tro att de har mitt stöd.

  3. Jo

    Mycket tack för denna bloggpost. Inte för att du slutat kalla dig för feminist, men för hur du skriver om Skugges newsmillartikel. Det första kraftfulla avståndstagandet jag stött på från en feminist (du var det när du började läsa den i alla fall), trots att jag kommenterat och länkat till den vid upprepade tillfällen på någorlunda feministtäta forum på nätet. Funderade även själv på om det var ironi, men de andra uttalanden av henne jag kunde hitta på nätet talade för raka motsatsen.

  4. Rävöra Inläggsförfattare

    Tack för kommentaren! Jag måste säga att jag blev chockad över hur få det var som tog avstånd från artikelns innehåll. Som sagt var det hela så främmande för mig att det kändes närmre att tro att det var ironi snarare än att tro på att någon faktiskt kunde ansé att det är vettigt att kompensera lathet i sin barnuppfostran genom att hata en specifik grupp människor. :/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>