månadsarkiv: november 2012

Officiellt ivägskrämd av #1reasonwhy

Så idag öppnade jag min twitter och blev skrämd flera mil tillbaka, till ungefär 50-talet. Det var i alla fall så det kändes, men det blir ofta så när man stöter på diskussioner om sexism från internationellt håll. Det som fick mig att bli så skrämd idag var hashtagen #1reasonwhy på twitter där kvinnor (och män) som jobbar i spelindustrin listar allt skit som kvinnor får stå ut med. Jag rekommenderar läsning av Kotakus artikel för att få en överblick. De tweets jag stöter på får mig att vilja kräkas. Att jobba inom spelindustrin har väl inte varit mer än ett ”det skulle vara coolt” tidigare, men nu så låter det inte så jävla coolt längre. Det låter som en påse skit.

Ta exempelvis den här tjejen, som på sin blogg listar alla sina reasons why. Hon listar dem på sin blogg, för att hon inte vågar lista dem på twitter. Ni kan ju läsa hennes inlägg för att se just varför hon inte vill posta det på twitter och exakt vad hon får utstå på sitt jobb i egenskap av kvinna.

Det som skrämde mig mest var kommentarsfälten på Kotaku. Jag brukar avhålla mig från kommentarsfält för att jag vet att de är fyllda med hat, men den här gången kunde jag inte. Jag ville se om folk verkligen kunde försvara det här uppenbara diskrimineringen av kvinnor i spelindustrin. Självklart så hjälper mr Anonym till med det hela, men man får ju höra vad folk verkligen tycker. Eller kanske, hur dumma i huvudet vissa människor är. Låt mig ge några utdrag:

”Are women actually expecting respect in an industry where they are NOT THE MAJORITY CONSUMER/PRODUCER. My goodness this is hilarious. Most women back then never cared for this industry and dismissed it in every way possible. Now that they see it’s a money maker, they want their piece, but can’t handle the fact that it’s a male driven industry. So they complain about it because that’s the only thing they know how to do properly and the know it will get them what they want while devaluing the product.”
– Mr.Truth333

För att kvinnorna som var emot spel för en och en halv generation sedan är exakt samma kvinnor som idag arbetar inom industrin? Sedan när är kvinnor en grupp som står för allting som alla kvinnor har gjort någonsin i historien?

LunarRoar: ”My face twitched when I read the ”I’m almost too afraid to post this” comment”
Octagonecologyst: ”Really? Because I had a hearty laugh out of it. I mean, sheesh, this is a twitter campaign for non-existent bullshit in the game’s industry.”

Självklart har man personen som vägrar tro på att någonting finns bara för att hen inte har sett det själv, eller om de ser det inte identifierar det som mer än ”men det var ju bara en skämt”.

”Just 10 years ago women used to make fun of and condemn men that played video games. Now they’re crying sexism and trying to force their way into the video game industry. Hilarious. I wonder if it’s because they can’t stand the fact that an increasing number of men would rather play video games than deal with their bullshit.
Honestly, do we even have enough women in the world who are genuinely interested in video games and have the set of skills required to develop them to make it 50/50? It seems like for 99% of them, all they know is Skyrim, CoD, Sims, and Minecraft.”
-tbiscuit

Det är inte hela kommentaren, och den blir värre. Jag tycker det intressanta i personens kommentar är att (utan att någon har nämnt det) så får hen för sig att ”kvinnor” vill att det ska delas 50/50, när det som ”kvinnor” uppenbarligen vill är att kunna gå till jobbet och inte mötas av diskriminering och kommentarer som ”vem sög du av för att få det här jobbet” kastade i ansiktet.

Jag läser redan teknik, och jag fruktar redan den diskriminering som jag kommer att stöta på när jag börjar arbeta eftersom jag vet att jag är i en minoritetsgrupp. Jag är osäker på om jag kommer orka med den, om jag kommer orka säga ifrån. Jag känner inte att det är okej att jag ska behöva vara rädd för det här, men ändå så är jag det. Det kvarstår i alla fall att jag antagligen inte kommer söka mig till spelindustrin efter det här, för så extrem som diskrimineringen mot kvinnor är i den industrin hoppas jag inte den är någon annanstant.

Jag ger allt mitt stöd till de kvinnor som trotsar all skit de får och jobbar inom spelindustrin ändå. Jag skulle inte klara av det.

Intressant vidareläsning:
* Kotaku: And Here’s Why Women In The Games Business Put Up With So Much Crap
* The Penny Arcade: Games with exclusively female heroes don’t sell
* 1reasonwhy.net

Kinesiska sjukhus och lite annat

Nu har det gått några veckor som har varit kantade av missade föreläsningar på grund av sjukdom. Det började en måndag för tre veckor sen som jag råkade på en ordentlig matförgiftning, och sedan direkt efter det fick en ordentlig förkylning som jag ännu inte är helt av med. När jag började bli bättre, för en vecka sen ungefär, så åkte jag på urinvägsinfektion. Det bar av till sjukhuset direkt för att bekräfta det och skaffa antibiotika. Jag har fått gå på lektioner sporadiskt under tiden, men inte missat så mycket av samma kurs förutom Digital signalbehandling (den kurs som antagligen har det svåraste innehållet den här terminen eftersom jag inte läst förkunskapskursen än). Så i fredags när jag tillsist kom iväg till en föreläsning så pratade jag också med läraren, som genast var mycket förstående. Hon sa att vi skulle se till att jag åtminstone kunde få godkänt i kursen. Det här betyder att jag antagligen kan få lite hjälp med läxorna och att hon också säger att jag inte behöver stressa med att lämna in dem, jag förstod det också som att hon ska sitta med mig vid ett tillfälle i slutet av kursen och tala om vad jag borde fokusera på inför tentan. Det känns bra att hon förstår att det är mycket svårare för mig att hänga med än för den gemene kinesen, så förhoppningsvis kan jag slappna av lite med stressen (som definitivt blivit värre under sjukdomsperioden).

På tal om sjukhus så tänkte jag delge lite vad jag gick igenom när jag gjorde ett besök på Haidian Hospital för min urinvägsinfektion. Först hade jag symptomen, och kontaktade 1177 (sjukvårdsupplysningen) hemma i Sverige för att höra vad de trodde det var och om jag borde gå och kolla upp det, vilket de tyckte att jag skulle göra. På Haidian Hospital var allting väldigt mekaniskt och opersonligt. Först skulle man gå till en kassa och få ett kort, sedan skulle man gå till en annan kassa och få en remiss till en läkare, i den kassa sa jag vad jag misstänkte att jag hade eftersom jag inte visste hur sjukhuset fungerade. Sedan var det upp till rätt våning och hitta rätt dörr att köa utanför för att möta en läkare. Till läkaren sa jag igen mina symptom och vad jag trodde det var, och han skickade mig med en lapp till en annan våning. Det visade sig (efter översättning) vara att jag skulle göra ett urinprov. Jag fick själv hämta ett rör, sedan göra provet och ställa den på en bänk tillsammans med läkarens lapp. Jag hade ett litet kvitto som jag skulle blippa i en maskin efter en stund för att få ut resultatet på urinprovet, det tog ca 15 minuter för mig att vänta, men de sa att det vanligen tog upp till 30 minuter. Sedan var det upp till läkaren igen som kollade på resultatet och skrev ut medicin. Återigen ner på bottenvåningen för att betala medicinen och hämta ut den. Totalt gick det på drygt 50 kuai utan antibiotikan som han skrev ut, medicinen gjorde tyvärr det hela betydligt dyrare. Hela upplevelsen kändes lite stel eftersom den var så opersonlig, men ändå var det skönt att jag gjorde mycket själv och inte konstant behövde förlita mig på att jag skulle förstå var läkare och sjuksyrror sa.

Erfarenhet med sjukhus ska man väl också ha, annars har man inte ordentligt levt i ett annat land antar jag. Nu är jag drygt halvvägs genom höstterminen, förra veckan var sista veckan för min kurs i digitala kommunikationsnät och den här veckan börjar istället kursen i datornätsteknik. Jag hoppas att den kommande kursen inte ligger på högre svårighetsgrad än den tidigare, eftersom att jag då tror att jag kommer ha problem med att klara den.

Nu säger jag hej då till feminismen

Det där med att sätta etiketter på sig själv är kanske en grej som mer och mer försvinner nu när folk vill vara individer och inte en del av en grupp, eller så är det bara jag som sett det i min omgivning. Det är inte därför som jag bestämmer mig för att nu ta bort etiketten feminism från mig själv, och det här är inte heller ett tillfälle för alla ”kvinnan ska tillbaka till köket”-förespråkare att glatt vifta på sina flaggor. Ni kommer aldrig hitta mig i köket, jag kan fortfarande inte laga mat och är inte intresserad av att lära mig mer än det som håller mig vid liv. Jag är inte heller intresserad av att tryckas in i ett fack och förväntas bete mig på ett sätt bara för att jag är kvinna. Lika lite som jag vill ställa krav på kvinnor och män i min omgivning att vara på ett visst sätt bara för att de har ett visst kön. Det är svårt, även när man är medveten, att inte återgå till vad man indoktrinerades i samhället under sina unga år.

Anledningen till att jag säger hej då till feminismen är den artikel som Linda Skugge idag postade på Newsmill. Jag var två gånger om förvirrad när jag läste den här artikeln, eftersom jag inte tyckte att den makeade någon sense (ursäkta svengelskan). För det första så förstod jag inte om hon var ironisk, eftersom jag inte tyckte att artikeln hade någon logik (återkommer till logiken senare).  För det andra så länkades jag till den av folk som jag ansåg vara normala vettiga människor, om än något mer radikala än mig, men inte några manshatare. Det här var en artikel där jag bara rakt igenom kunde se en person som ogillar män till det extrema.

Linda Skugges logik menar att det är okej om hon gör tjejiga saker, och köper tjejlego till sin dotter, om hon kompenserar med detta genom att hata män. Drar vi det några steg längre så är det okej för mig att sminka min treåriga dotter (om jag hade en), sätta på henne en stringbikini och delta med henne i en skönhetstävling, om jag har som hobby att mörda män varannan torsdag.

Det är inte den typen av feminism som jag står för, det har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag kan inte kompensera för att jag gör något dåligt mot kvinnosidan, genom att också göra någonting dåligt/värre mot män. Jag kan inte sitta och spy galla över kvinnors utseende, och sedan säga att det gör ingenting för att jag tycker alla män är skapta av djävulen och borde brinna i helvetet. Vi är inte två sidor som arbetar emot varandra, och vi har aldrig varit det. Vi är inte kvinnor och män, vi är individer. Någonting som jag hade hoppats att individualistsamhället som råder idag skulle få folk att inse. Vi är individer som alla borde ha samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett vad för kön vi har.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker att trycka på våra barn könsroller i ung ålder, någonting de inte har bett om. Jag ser också poängen med att kompensera hemma för att jämna ut de könsroller samhället trycker på dem, men vet inte i hur stor utsträckning det är bra och hur mycket jag själv skulle göra det. Det jag mest ser poängen i, när det kommer till barn, är att lära dem att vad andra anser om deras utseende, intressen och liknande inte ska spela någon roll. Om Lisa inte tycker att Anders ska få leka med dockor för att han är kille, varför ska Anders bry sig om vad Lisa tycker? Och om Helmut inte vill att Maja ska vara med och leka för att hon har tjejbaciller, varför skulle Maja ens då vilja leka med Helmut? För den delen, om Helmut inte vill ha med Anders för att han leker med dockor, så kan vi bara konstatera att Helmut är ett svin och ingen borde vilja umgås med honom ändå så är vi over and done with it. Likaså är Lisa inte mindre svinig när hon inte vill att Maja ska vara med för att hon inte har lika fina kläder på sina dockor.

Nu märker jag att jag är lite utanför det jag pratade om från början, men vad jag vill säga till alla därute: Jag tar nu bort etiketten feminism från mig, men jag står fortfarande för precis samma saker som jag gjorde innan. Däremot vill jag inte beblandas med något manshat (eller kvinnohat för den delen), och tänker inte stå under samma fana som de som tycker att ogilla män kompenserar för att man gör andra dåliga val.

Jag har däremot inte så mycket emot etiketter, så länge folk förstår vad etiketten betyder. Jag vet om att jag är en egen individ, och mängden och kombinationen av etiketterna som jag har talar gott och väl för det. Den nya etiketten ni kan sätta på mig nu är ”ekvivalist”, en term som jag minns hade ett uppsving för sådär 8-9 år sen, när jag gick i högstadiet. Innan jag blev feminist så kallade jag mig ekvivalist ett tag, för att ordet bättre beskrev vad jag stod för. Slutade eftersom ordet dog ut totalt, i alla fall i min omgivning.

Som en summering av vad jag grundläggande tycker:

  • Jag är inte längre feminist. Om ni måste kalla mig nåt, kalla mig ekvivalist.
  • Jag tycker att män och kvinnor ska behandlas och bemötas lika i alla situationer.
  • Jag, personligen, lägger större vikt på kvinnofrågor, eftersom jag i egenskap av kvinna har bättre erfarenhet av vad de dåliga sidorna med att bemötas som just kvinna är. Med detta sagt så tycker jag att mansfrågor är precis lika viktiga.
  • Jag tror inte att det finns några större sociala skillnader på män och kvinnor inprogrammerat i vår biologi, utan att det till allra största del är sociala konstruktioner och ”indoktrinering” i ung ålder.