månadsarkiv: mars 2012

Dewey’s Read-a-Thon

This blog post, and all posts related to this read-a-thon, will follow in English.

Now it’s time for me to sign up for the event of the spring semester, the Dewey’s Read-a-Thon. I was going to do it in October already, but forgot about it, so this time I put the blog in my Google Reader feed. It’s time for signup, and a month from now this epic event will take place.

The Read-a-Thon is 24 hours of just reading books. It starts April 21 at 12pm GMT (which is 14:00 in Sweden, and 20:00 here in Beijing). The plan is to just read and read and read during this time, and you can choose how much you will participate. Also, during this time you can write updates on your blog telling the other readers how you’re doing. You can read more, and sign up, here.

Unfortunally, this happens to be the same week as my dad will be here, and I still don’t know if he’s going home Saturday or Sunday. Will he go home on Saturday my plan is to join for the full 24 hours, but will he go home on Sunday, I’ll have to sleep during the night. I’ll update here when I know how much I can participate.

This is my first time participating, but if any of my friends wants to join, I’ll try answering your questions. And if any old participants have some tips, I’d really appriciate those!

Edit 2012-03-25: So my dad just told me he has do go home already on Friday. That means I’ll participate for the full 24 hours. Also just signed up for cheerleading for the 9th and 17th hour, which for me would be 4 am and 12 pm.

Orakat – en fråga om preferenser

Idag har jag fått ta mig en funderare på varför människor anser sig ha rätten att vräka ur sig åsikter om andra människors utseenden. Detta med anledning av kvinnan som dök upp på SVT med orakad armhåla under melodifestivalen, och sedan fick en uppsjö av kränkande kommentarer angående att hon hade valt att inte raka sig. Man kan läsa mer om den här händelsen på Hanna Fridéns blogg.

Jag skulle vilja önska två saker. Eller en sak, som förhoppningsvis leder till den andra. Jag önskar att det skulle vara så mycket lättare att inte ta åt sig av vad andra tycker och tänker om ens utseende, speciellt när det kommer till främmande människor som verkligen inte borde ha någon åsikt i frågan. Jag önskar också att detta skulle få de som skriker och gapar högt om vad de tycker är äckligt att inse att deras åsikt faktiskt inte är relevant.

Jag rakar inte benen. Armhålorna väldigt sällan. Varför? För att provocera min omgivning? Nej, jag rakar mig inte därför att det tar tid som jag inte ser att jag vinner någonting som helst av. Jag har ingen anledning till att raka mig, och att Kalle Karlsson tycker att det är äckligt att jag inte rakar mig spelar mig ingen roll. Det spelar ingen roll oavsett om han är en internetanvändare i andra änden av Sverige, eller någon som går på min skola, eller för den delen en person som jag umgås mycket med. Det faktum att han känner ett behov av att låta mig eller andra veta hur äcklig han tycker jag är, skulle förstås vara någonting som direkt skulle klippa bort honom från min umgängeskrets. För jag tvingar honom inte att titta på min kropp och jag tvingar honom inte att ha sex med mig. Att hur jag väljer att se ut stör honom kan enkelt lösas från hans sida – sluta titta!

Den enda åsikt jag lyssnar på, när det gäller hur jag väljer att se ut, är mig själv. Jag är den enda som spelar roll i den frågan, och sedan anser jag att personer som inte kan vara i min närhet på grund av att jag inte ser ut på ett sätt som behagar dem är personer jag antagligen inte kommer sakna. För mig är det viktigt att jag får välja att se ut hur jag vill, och jag unnar alla andra samma rätt.

Att folk får se ut hur de vill betyder förstås inte att man slutar ha preferenser. Det kommer alltid finnas folk som föredrar rakade armhålor framför orakade. Jag, personligen, har redan sagt att helrakade fittor äcklar mig (angående vecka 6 tema på äckligt och fräscht), men det betyder inte att jag publicerar bilder på kvinnor med helrakade fittor och talar om för resten av världen hur äckliga de är. Det betyder inte heller att jag anser att alla kvinnor i min omgivning borde sluta raka fittan, för att jag har en åsikt. Det betyder absolut inte att jag skulle sluta umgås med en person för att hon skulle raka sin fitta. Det enda det betyder är, att jag i de flesta fall inte skulle välja att ha sex med en kvinna som renrakar fittan. Och detta betyder inte ens att jag skulle sluta ha sex med en person om hon visade sig vara rakad när vi kom till det stadiet (jag menar, anledningen att jag har sex med en person hänger ju väldigt lite på deras könshår).

Alla har preferenser. Det jag tycker är trist är folk som har krav istället för preferenser, och speciellt folk som försöker tvinga alla andra att hålla med om eller uppfylla dessa krav. Armhåledebatten är ett sådant krav som vi har sett, att det inte är okej att vara orakad. Det är mycket trevligare med personer som säger ”jag föredrar rakat, men det är ju bara jag”, eller för all del vara tydlig med att det är en preferens och inte ett krav: ”jag tycker rakat är snyggast, men lite hår har ju aldrig skadat nån”. Sedan är en kommentar om vad man tycker och har för preferenser ganska onödig i allmänhet om ingen frågat om det.

Jag är för att folk ska få se ut precis som de vill. Rakade eller orakade. Blonda, brunhåriga, rosahåriga eller svarthåriga. Piercade eller inte. Tatuerade eller inte. Sminkade eller inte. Hotpants, studentoverall eller jeans. Korthårig, långhårig eller flint. Hur man ser ut ger självklart folk ett första intryck, detsamma gäller de första orden en person yttrar och vilket kroppsspråk hen har. Hur man nu väljer att se ut ska vara upp till en själv, och vad andra försöker ställa för krav på människor i sin omgivning ska inte spela någon roll.

Här är en lista av intressanta citat och länkar som antingen har inspirerat det här blogginlägget eller relaterar till händelsen med kvinnan i publiken på melodifestivalen:

* The Pervocracy (via sex is not the enemy):

For a woman to change her appearance for the sole purpose of looking “more like a woman” ought to be as silly as dressing your dog up as a dog.

* Angående den mobbingkultur som uppstår på facebook såg jag att någon i kommentarsfältet hos Hanna Fridén hade länkat en föreläsning med Philip Zimbardo om varför man utför onda handlingar, mycket intressant. Se den här.

* Hairy Pits Club lägger upp bilder på kvinnor med håriga armhålor (och man kan skicka in sin egen).

PS. Av erfarenhet kan jag säga att som kvinna gå med orakade armhålor, utan smink och i vanliga jeans och linne på en klubb i Beijing inte minskar mängden folk som vill dansa eller ta med en hem.

思念家人

Om någon skulle fråga mig, sådär generellt, hur ofta jag tänker på min familj och om jag saknar dem, så skulle jag tänka efter och svara att jag inte tänker på dem så jätteofta och även om jag saknar dem litegrand så klarar jag mig bra ändå. Det är vad jag skulle komma fram till och jag skulle inte ens vara medveten om att jag ljög. Jag tänker på min familj varje dag, men inte sådär plågsamt och smärtsamt som innan jag ska sova eller när jag känner mig ensam. Jag tänker på dem varje gång jag går ut och äter, speciellt på mina favoritrestauranger.

Jag kom på mig själv att det var precis det jag gjorde igår när jag åt min vanliga kycklingburgare med pommes på Fed Up. Jag kollar igenom vad för saker som finns på menyn, kollar vad jag skulle vilja att mina föräldrar och småsystrar testar på menyn. Just på Fed Up igår så tänkte jag på Linnéa och Ellinor, och vilka av grillspetten som jag skulle beställa in till dem. I köttväg äter de bara fisk och kyckling, så det skulle bli till att beställa in en bunt aubergine-spett, och sen funderade jag på huruvida de skulle våga sig på kycklinghjärtan eller inte, men jag tror i alla fall att Ellinor inte skulle klara av det.

En annan favoritrestaurang är ”The Red Place” som vi brukar kalla det. Där skulle jag tvångsmata familjen med spicy aubergine-vitlök-röra, friterad kyckling i sötsur sås, tomat och ägg-röra, shredded meat i pekingsås …

Saknar min familj gör jag nog. Speciellt när jag äter mat, eller gör andra sådana där grejer som bara får mig att tänka ”Det här ska jag visa pappa när han kommer hit!” eller ”Hit vill jag åka med mamma!” eller ”Linnéa skulle älska det här stället!” eller ”Oh, det här måste Ellis få se!”. De finns med mig överallt, och nog saknar jag dem alltid. Mer än vad jag själv tror.

Skrivpuff: Utmaning 2012-03-04: En suck

Bestämde mig att ta mig an dagens utmaning på Skrivpuff eftersom text bara började ramla ur mitt huvud när jag läste utmaningen. Kunde inte stoppa mig själv.

Skriv om en suck.

Vad som ryms i en suck
Jag suckar uppgivet och kollar bort från datorn. Det är någon sekunds fördröjning, men snart hör jag honom fråga:
”Vad är det?”
Mina ögon söker sig tillbaka till skärmen, och bilden av honom i Skype-fönstret. Där någon annanstans. Någonstans som inte är här.
”Det är bara att jag önskar du var här”, svarar jag.
Det är en förenkling, det är så mycket mer komplicerat än så, men jag behöver inte förklara. Han förstår, han känner likadant. Jag betraktar hans vackra ansikte och ser hur samma suck som just lämnat mina läppar, lämnar hans.
”Jag med”, säger han.
Det gör ont och det är jobbigt. Jag vill kunna säga att ingenting annat spelar någon roll än att kunna vara med honom, men det är en lögn. Det är så mycket som spelar roll, så mycket som måste göras, avslutas, fixas, innan vi kan åka hem. Vi får vänta, han och jag, får vänta till framtiden. En tid där allt det där som måste göras är gjort. Månader, kanske år, av väntan. Och rädslan. Kommer jag orka vänta? Kommer han orka vänta? Kommer det vara värt det i slutändan? För just nu är det allt jag vill, att få vara där han är. Om det inte vore för saker som är så mycket viktigare, saker som spelar roll. Jag sluter ögonen och håller tillbaka känslorna, de som gör så ont. Alla de känslorna som ryms i den lilla suck som ibland tvingar sig fram, när det blir för mycket att hålla inom sig.

Förbud & tvång – alltid bästa lösningen

I Sankt Petersburg har man just röstat igenom en lag som förbjuder folk att sprida information om homo- och bisexualitet genom skrift och tal. Det är en sån där lag som får mig att klia mig i skägget och undra: Hur tänkte de nu? Vad är de rädda för? Ja, för så är det oftast när man förbjuder någonting, man är rädd för det. Vissa saker är vettiga, som att förbjuda mord och rån och misshandel, det är vettiga saker att vara rädd för dessutom. Vad är det som skrämmer med homosexualitet, undrar man då. Det är aldrig någon som tvingar andra att bli homosexuella, man är ju vad man är. Det här skapar bara problem, folk som faktiskt är homo, men inte kan få information om det alls, inte veta varför de inte passar in i den rådande samhällsnormen. Att sprida fakta kan aldrig skada (nu talar jag om vetenskapliga fakta), det är istället bra att folk är utbildade, att de vet. Och att de har en möjlighet att själva välja.

Med det sistnämnda vill jag ge en pik mot USA, eller två. Landet tom kallar sig för FRIHET, men som inte lever upp till det här alls. Ett exempel är Texas som nyligen har genomfört en lag att en kvinna som ska göra abort tvingas se ultraljudet av fostret. Så åter igen frågan: Hur tänkte ni här? Klart att kvinnan ska få se ultraljudet om hon vill, men tvingas se på det? Varför ska en kvinna skuldbeläggas för att hon gör abort? Vad är det för fel hon egentligen gör? Det gör mig upprörd och frustrerad att folk stegvis tar bort andra människors fria val, och rätt att besluta om sina egna kroppar.

Då har jag inte ens börjat prata om den pågående diskussionen om preventivmedel de har i USA. Där en bunt män i övre medelåldern tycker att de har relevanta åsikter om vad andra ska få göra med sina kroppar. Det är Obama som ligger bakom förslaget att alla sjukförsäkringar ska erbjuda abort gratis utifall kvinnans sjukhus inte erbjuder denna tjänst. Med andra ord att alla ska ha rätt till det. Uppenbarligen så är det ett brott mot religionsfriheten att erbjuda p-piller och abort till folk som själva tar det beslutet. Man kanske kan tycka att de här personerna katolska sjukhusen inte behöver erbjudas sådant eftersom endast katoliker går dit i alla fall. Fast vad händer då med ”Olivia 17 år” när hennes föräldrar har skrivit henne vid ett katolskt sjukhus, föräldrar som vill kontrollera hennes sexualitet så att hon är ”ren” till sitt bröllop? Vad händer om hon och hennes pojkvän har frekvent sex och de har svårt att få tag i skydd? Vad händer om hon blir gravid och vill göra en abort? Vad kan hon göra om hon är skriven vid ett sjukhus som inte erbjuder möjlighet till varken aborter eller p-medel?

Jag behövde bara skriva av mig lite. Om ni vill läsa mer om det här följ länkarna nedan:
* RFSU: Sankt Petersburg inför lag som förbjuder all information om homo- och bisexualitet
* RFSU: Kvinnors rättigheter under allvarligt hot i USA
* fittforfight: USA wazzup, where is your pussy power?!
* NYTimes: Both Sides Eager to Take Birth Control Coverage Issue to Voters

Och sedan så vill jag bara avsluta med lite relaterade roligheter. Det första är en video som gör en parodi av män i övre medelåldern som finner att de borde ha stort inflytande om vad kvinnor gör med sina kroppar:
* Funny or Die: Women’s Health Experts Speak Out

Det andra är från fittforfight, som upplyste mig om att John Gray, författaren till ”Män är från Mars, … kvinnor är från Venus” har gästat i skandinavisk TV. Av förklarliga skäl (ibland är jag stolt över Sverige) så var det få som höll med honom:
* fittforfight: Mars-mannen: Passionen är död (i Sverige)!

Och så till något som är både roligt och informativt, även om jag själv har svårigheter att streama den härifrån Kina:
* Jon Stewart: The Vagina Ideologues