månadsarkiv: december 2011

Om pojkar, flickor & kläder som borde passa alla

För en dryg vecka sen bloggade Lady Dahmer om barnkläder, någonting som jag har stört mig mycket på de senaste åren trots att jag inte har barn. Det finns tre saker som stör mig mest:

1. Färgkodat för könen
2. Samma storlek är olika stor för tjejer och killar
3. Att det överhuvudtaget finns en tjej- och killavdelning

1. Flickor i ljusrosa och pojkar i mörkblått

Bland kommentarerna i Lady Dahmers blogg, skriver ”Karin 21 år”. Den här kommentaren och sätter fingret på det som får mig att vilja kräkas varje gång jag ser det:

Idag påväg till skolan såg jag en grupp dagisbarn, kanske tolv stycken med fröknar. Längst fram gick pojkarna, klädda helt i blå/svarta overaller och mössor. Bakom gick flickona i heltäckande rosa!! Blev helt ställd och bara stod o gapade. Ska det vara såhär??!

Jag kan minnas helt fel, men när jag var liten hade jag och alla mina kompisar overaller i diverse färger. Tror att min var gul, röd och grön. Jag kan gå med på att fler killar än tjejer hade mörkblå eller svarta overaller, men det var fortfarande inte den tydliga skillnaden med pojkar i svart och flickor i rosa som man ser idag.

Jag kan som sagt ha fel, min bild är ju minnen från en åttaårings ögon, en åttaåring som inte överhuvudtaget brydde sig om färgen på sin overall eller vilka kläder som mamma hade valt ut åt henne. Det faktum kvarstår att jag inte var något fan av rosa, och min mor klädde mig heller aldrig i rosa. Lillasyster däremot var en riktig ”prinsessflicka” och hade finklänningar, rosa kläder och halsband så ofta hon kunde, kläder som jag själv hatade.

Vi har ju båda samma föräldrar och fick mer eller mindre samma idéer inpräntade i oss. Vi blev fortfarande väldigt olika människor och gillade olika saker. Det viktigaste här tycker jag var att mamma respekterade att jag inte ville ha på mig rosa, medan min syster gärna fick ha det. Det som gör mig väldigt ledsen idag är att jag sällan ser barn klädda könsneutralt alls, eftersom det nästan strikt är blått och rosa överallt. Det här gäller inte bara kläder, utan leksaker också för den delen.

2. Killkläder är större än tjejkläder

Det här var ingenting jag visste någonting om innan jag läste Lady Dahmers inlägg, kanske eftersom jag inte har barn och heller då inte införskaffat barnkläder. Jag gör ett försök att streama PLUS intervju med lindex på svtplay där de tar upp just det här.

Måste ju säga att det är väldigt lustigt att pojkar och flickor ska ha olika stora kläder, när de har samma storlek. Storlekarna anges ju ändå i centilång, och då ska det ju bara vara längden som spelar roll. Speciellt då pojkars och flickors kroppar inte skiljer sig nämnvärt innan puberteten slår in. Skillnaden i storlekarna leder till två saker, (1) man måste köpa större storlekar för att flickkläderna ska passa och (2) flickor förväntas bära tajtare kläder och pojkar större. Att skillnaderna finns har ”blixa09″ en teori om (som hen kommenterar på Lady Dahmers blogg):

Om jag får göra ett tillägg så tror jag mer att det handlar om att förstärka de fysiska attribut vi tycker att män/kvinnor ska ha. Pojkar görs större, bredare och grovare med sina kläder medan flickors kläder framhäver den tunna fina lilla kroppen.

Är det här någonting vi vill mata våra barn med redan från prepubertal, spring-och-lek-ålder?

3. Varför har vi avdelningar för kön?

Som jag sa tidigare, det finns ingen nämnvärd skillnad mellan pojk- och flickkroppen innan puberteten. Något som jag är ganska säker togs upp i en ”Emma och Totte”-bok jag läste för någon av mina småsystrar för många år sedan (kan mycket väl ha varit ”Totte och Malin”).

Är det som ”blixa09″ kommenterar ovan, att vi (samhället) så desperat vill tilldela våra barn de könsattribut de tillhör. Är det så viktigt att visa omvärlden att vår dotter är en flicka och vår son är en pojke? Självklart finns det föräldrar som bryr sig och medvetet väljer könsneutrala kläder. Det finns säkert en hel bunt med föräldrar som inte bryr sig, och aldrig riktigt tänker att de går till pojkavdelningen med sin son. Problemet kommer när personalen i butiken medvetet påverkar att man valt ”fel kön” på kläderna, eller när folk i ens omgivning undrar varför man klätt sin dotter i en svart overall. Eller för den delen som ”Malin – Kalles mamma” kommenterade hos Lady Dahmer:

[…] men på ”killavdelningen” fanns det inte några roliga färger, bara grå, svart, mörkblå osv. Så jag kollade på ”Tjejavdelningen”. Där fanns det jättefina i regnbågens alla färger. […] Och när jag kommer till kassan frågar kassörskan om jag inte ska köpa ett matchande lila nagellack till linnet.

Det var också någon som skrev i kommentarerna att Lady Dahmer gör ett problem av ett ickeproblem. Om man vill ha tajtare kläder till sina söner är det ju bara att traska över till flickavdelningen, och visst skulle det kunna vara så enkelt. Det är bara svårt att bryta mönstret, att gå med sin dotter till pojkavdelningen. När jag var liten föll det aldrig min mor in att vi skulle gå och kolla kläder på killavdelningen till mig eller mina systrar (inte vad jag minns i alla fall). Inte för att min mamma brydde sig nämnvärt om att hålla oss till våra könsstereotyper, utan för att det bara blev så. Jag misstänker att hon aldrig gjorde något aktivt ställningstagande, utan att hon bara aldrig tänkte på det. När jag var liten så var det inte lika mycket rosa och puttenuttigt på flickavdelningen (på pojkavdelningen har jag ingen aning om hur det såg ut), så att jag behövde kläs i tajta och rosa kläder (som jag inte gillade) var inte ett problem då.

Det är ju precis lika enkelt att bara slå ihop flick- och pojkavdelningen till en barnavdelning, där man får handla precis hur man vill. Då fångar man också upp de föräldrar som är som min mamma som aldrig gick till avdelningen ”killar” i klädaffären för att hon hade tre döttrar och nog aldrig riktigt tänkte på att det fanns kläder för oss där med.

… och så tillsist

Jag förstår bara inte varför man måste dela in barn efter kön. Eller för den delen, varför dela in dem i grupper beroende på deras yttre attribut överhuvudtaget? Det leder bara till segregering och till tankar som ”vi och dem”.

Som sagt, jag har inga barn och har därför inte för vana att köpa barnkläder. Däremot, av vad jag har sett i butiker hemma, så verkar den affär med det mest könsneutrala utbudet vara Polarn o Pyret. Jag vet inte om de har någon pojk- och flickavdelning i butikerna, men online så har de inte det och alla kläder finns i glada färger. Jag tycker det är viktigt att vi lyfter fram fler klädkedjor som har ett könsneutralt utbud.

Vecka 6: Äckel

Det här är mitt svar till, och min debut i, vecka 6. Veckans tema är äckligt och fräscht. Äckel för människokroppen och äckel vid sex. Det här är som sagt mina tankar om det, och om någon vill vara en vänlig själ och kommentera på vecka 6-bloggen att jag skrivit detta (eftersom blogspot är blockat här i Kina), så skulle det vara snällt.

Att jag generellt sett äcklas av människroppen är nog ingen nyhet för de som känner mig. Det är väl en av de största faktorerna till att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba inom sjukvården. Det rör sig inte bara om äckel, det rör sig också om rädsla. Jag tycker om att veta hur saker fungerar, men när det kommer till människokroppen så reagerar jag med någon form av äckelskräckblandad förtjusning jag får reda på hur saker fungerar. Det är när jag ser en ultraljud av ett hjärta som jag blir rädd att det bara ska stanna. När jag var liten berättade min lekisfröken att man kunde sätta i fel strupe, den som ledde till lungorna, och man kunde dö. Min mamma fick tvångsmata mig med filmjölk i nästan en vecka för att jag var så rädd att jag skulle svälja fel.

Mitt äckel för människokroppen är som störst när det handlar om allt det där innanför, alla organ som får oss att fungera, hålla ihop och inte dö. Det är inte alls lika mycket när det kommer till utsidan av oss. Visst finns det absolut saker får mig att säga ”ew” och backa undan (har ju en mindre fotfobi trots allt), men på en annan nivå har jag lärt mig att vara accepterande. Visst tycker jag fortfarande att vissa saker är jävligt avtändande, som när det helt plötsligt dyker upp en kuk i närbild på porrfilmer. Jag tycker inte att kukar generellt sett är så jävla sexiga, och även om jag tycker fittor ser lite trevligare ut är inte heller det någonting som i sig är direkt sexigt. Det här betyder förstås inte att jag varje gång jag har sex aktivt undviker att titta på den andra personens kön, nej, i situationen så är det ju en helt annan sak. Då är det ju andra saker som gör hela situationen sexig, och då kan jag inte se mig själv finna den andres kön avtändande.

En sak som jag tycker är ganska äckligt när det kommer till kritan (jag har aldrig hamnat i situationen så jag vet inte hur jag skulle reagera om jag kom dit) är helrakade kön. Generellt så tycker jag att naturligt ska få vara naturligt, varför ändra på saker som finns där av en anledning? Men det som jag tror äcklar mig mest med helrakat (speciellt på kvinnor) är att det helt plötsligt ser så prepubertalt ut. Det känns helt plötsligt mycket mer onaturligt än en person som bara ansar bikinilinjen. Jag måste väl ändå säga att det nog inte är någonting för mig helt enkelt.

Utöver det här så finns det ingenting som direkt äcklar mig med människokroppen. Jag anser mig ha en ganska hög toleranströskel när det kommer till saker som är ”naturligt” med sex och människokroppen; må det vara sperma, mensblod, fittsafter eller svett. Det är liksom sånt där som man får räkna med är en del av hela paketet.

Ja se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt hurra!

Den här morgonen var jag trött som få, men när Andrea sms:ade mig ”It’s snowing” blev det lite mer fart på mig. Visserligen var det enda jag gjorde att ta mig till lektionen genom snöandet, men efter lektionerna så blev det lite hederligt snöbollskastande i äkta svensk anda. Det är sånt här som får mig att känna att jag kanske kan klara mig utan Sverige ett tag till. De flesta har sagt att snö inte är någonting som stannar speciellt länge här i Beijing, men jag tänker inte ge upp hoppet. Jag ska vänta någon vecka, och visar det sig hålla i sig kommer jag införskaffa termobyxor, eller än hellre, en overall!

Jag kan ju bara skriva om den härliga snön utanför fönstret, eller så kan jag väl skriva lite på temat kulturkrockar, och sånt där som man inte riktigt hänger med på. Idag hängde jag inte med så mycket alls. Natten till igår sov jag väldigt lite, och inatt kom jag inte i säng så tidigt heller, eftersom Andrea fick mig att fastna på 9gag efter lunch och jag inte fick ändan ur vagnen att göra läxan förens halv tolv. Jag kom ju i alla fall iväg till lektionen och kunde redovisa min läxa, men efter det så började ögonlocken falla igen på mig. Det var en intressant lektion (口语) och jag försökte verkligen hålla uppe intresset, men jag kunde inte. Olyckligtvis råkade jag nicka till precis innan det var min tur att svara på en fråga och jag fick fråga vilken mening det var jag skulle läsa. Min lärare, som såg att jag hade svårt att hålla mig vaken ställde följdfrågan ”Vad är innebörden av den här meningen?”, konstruktionen var typ ”A är inte lika (bra) som B”, men eftersom min hjärna sov så kunde jag knappt förstå någonting av det. Läraren förklarade vad det var och gav mig en exempelmening:
”Matildas skor är inte lika fina som lärarens skor.”
Hon stirrade ganska intensivt på mina skor när hon sa det, och jag undrade om hon försökte säga att mina biege-blåa ”Nike”-gympaskor jag köpt på fejkmarknaden inte var nåt att ha.

Det var förstås inget farligt i sig, det var inte som den gången som min grammatiklärare rubbade hela min svenska själ och jag satt chockad i flera minuter. Ni vet den där svenska själen ni har inom er, som säger att ”du vet väl om att du är värdefull” och ”just du är viktig människa”. Jag har aldrig ifrågasatt den värdegrunden, och tycker att varje människa är unik. Mentaliteten i Kina är inte riktigt likadan påmindes jag när vi hade ordet ”vanlig” och läraren gav exemplet:
”Alla vi här inne är vanliga människor, ingen är speciell.”
På nåt sätt så kramade det åt mitt hjärta lite och den där hopplösheten man känner när man inser att man nog kanske inte tillför världen något speciellt sköljde över mig. Hur orkar man som kines leva med mentaliteten att man inte är speciell utan precis som alla andra? Jag skulle inte klara det.

Nej, nu ska jag ta en eftermiddagslur för att orka med att plugga grammatik och glosor (综合) hela helgen. Och ja, jag ska verkligen försöka att ta tag i att plugga grammatik HELA helgen, så att jag bara behöver repetera när jag har slutproven, eftersom det dessvärre krockar med att Eric kommer hit.