Hatet mot normen

”… och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ”, skriver Johanna Sjödin i ett inlägg och har rätt som vanligt.

Jag reagerade på den här meningen extra starkt eftersom det är någonting jag har gått och tänkt på den senaste tiden. När jag hör ordet norm tänker jag på heterosexualitet, familjer med 2 barn, flickor i rosa overaller och en press från omgivningen att trycka in mig i mallen de har hittat på för ”Kvinna, 21, studerande”. En mall som jag inte alls tycker att jag passar in i. När någon menar att jag passar in på en viss sak i den här mallen, speciellt saker relaterat till mitt kön, så är det någonting jag vill ändra på. Jag vill inte att folk ska se på mig och tänka ”där går en kvinna” utan ”där går en person”.

Jag klippte mig korthårig i slutet på oktober. Jag har funderat på den några gånger fram och tillbaka i flera år, men de två veckorna innan jag faktiskt klippte mig hade jag stora inre argumentationer med mig själv. Den delen av mig som sa att jag tyckte om mitt långa hår och att jag nog inte vågade klippa av mig håret trots allt blev genast attackerad av en annan del som sa ”du menar att du vill bli behandlad som en man, för att du inte är traditionellt kvinnlig, och trots det vågar du inte ens bryta hårnormen!” Nu är jag korthårig så ni förstår vilken sida som vann. Sedan fanns det ju andra bra argument, som att det inte krävs lika mycket schampoo, eller att det inte ser ofräscht ut lika snabbt. Missförstå mig inte nu, jag är jättenöjd med mitt korta hår, men det som faktiskt fick mig att klippa mig i slutändan var min vilja att bryta mot kvinno-normen.

Allt sådant som får mig att gå ifrån det som definierar kvinnlighet i dagens samhälle är sådant jag vill komma ifrån. Sminka mig slutade jag göra i årskurs sju, för att jag inte hade tid och inte tyckte det var värt det. Jag började plugga till civilingenjör för att jag kände att det var ett passande yrke för mig, matematik och fysik har alltid varit mina ämnen. Efter gymnasiet började jag känna mig utpekad av normen, speciellt när jag började på den här mansdominerade utbildningen för ett år sedan. Det var någon gång där som mitt hat för normen började utvecklas. Jag ville bevisa för mina manliga studiekamrater att jag inte alls var någon kvinna som gick upp en timme tidigare för alla andra för att sminka sig, hade en känsla för mode och falla för en viss typ av män (eller bara män). Jag ville bevisa att jag var precis lika kapabel som dem att axla mansrollen (varför den skulle vara bättre vet jag inte, men samhället har en tendens att tycka det). Kvinno-normen blev min fiende.

Det är först nu som jag har börjat tänka efter i vilken rasande fart jag har utvecklats och hur jag har förändrat mitt tänkande på bara några år. Egentligen har jag inte förändrats så mycket utan bara tänkt igenom saker jag tidigare inte ägnat mig tid att tänka så mycket på. Det som var mitt mål från början var att kunna vara den jag är, att folk inte skulle se mig som kvinna utan individ och att mina manliga klasskamrater inte skulle tveka att prata om saker med mig för att jag är kvinna. Att konstant försöka gå emot normen har blivit min väg till att nå det här, men på vägen inser jag också att jag har förlorat mitt ursprungliga mål. Att bryta mot normen har blivit ett mål i sig.

Missförstå mig rätt. Jag tycker om när folk bryter mot normen, och jag tycker att det finns ett egenvärde i att göra det också för att påpeka för folk att det är okej att inte vara som alla andra. Sedan ska man inte bryta mot den person som man känner att man är bara för att bryta mot normen är någonting bra. Det är sådana delar av mig själv som jag har börjat se ner på, eftersom de är normenliga. Mitt heterosexuella monogama förhållande är ett exempel. Jag har tidigare inte haft något problem med det och älskar min partner lika mycket som förut, men på grund av att det är så normativt har jag börjat ifrågasätta det trots att jag trivs bra i det. Det är här hatet mot normen blir någonting negativt, när jag försöker gå emot den jag är i egenvärdet att bryta emot normen.

Mitt normbrytande jag säger att om mitt nuvarande förhållande tar slut så ska jag ha massor med olika förhållanden, och viktigast av allt så ska jag ha sex med en kvinna (gärna fler), innan jag bestämmer mig när (eller om) jag ska skaffa familj och barn. Innerst inne är jag livrädd för att det förhållande jag har ska ta slut, för jag vet precis vad jag vill ha i framtiden. Jag vet att jag vill börja skaffa barn innan jag fyller trettio, och då vill jag vara gift med Gunnar. Det är så normativt att det äcklar min normbrytande sida, men det är fortfarande den jag är.

En av de saker som fick mig att inse att jag hade gått ifrån ”jag vill vara individ och inte kvinna och bli accepterad för det” till ”jag måste bryta normer” var min favoritparing i Harry Potter. För de som inte känner den sidan av mig så är jag obotligt förtjust i att läsa fanfiction om Hermione Granger och Severus Snape. På senaste tid så jag börjat notera massor med normativa fällor i de fanfictions jag läser (förutom att mannen är äldre). Det är nästan alltid Hermione som är den oskyldiga flickan (inte nödvändigtvis oskuld, men oerfaren) och Snape som är den erfarne mannen som ska lära henne hur man har sex. Fraser som ”han gör henne till sin” genom samlaget är också vanligt förekommande, medan motsatsen är något jag stött på endast i nåt enstaka fall. Väl i sängen så är Snape alltid den initiativtagande mannen, och Hermione den blyga men njutande kvinnan. Det finns också många som gjort Hermione till den initiativtagande parten, men bland dem är det få som inte får henne totalt out of character. De gånger jag känner att folk har lyckats med att göra Hermione mer initiativtagande och de en eller två gånger som Hermione ”har gjort Snape till sin” har jag genast blivit glad.

Tidigare (jag har läst Snape/Hermione sen åtminstone 2005) har jag inte reagerat på alla dessa könsnormativa drag som är uppmålade i min favoritparing. På senaste tiden när jag har läst har det slagit mig varje gång och till och med fått mig upprörd ibland. Speciellt berättelser där Snape målas upp som en man som vill ”äga” Hermione, vilket inte är allt för sällan. Jag har till och med (alla som känner mig väl nog bör förvånas av det jag ska säga) övervägt att sluta läsa Hermione/Snape på grund av det här.

Under den här perioden upptäckte jag hur extremt normfientlig jag har blivit. Jag ser det till stor del som en positiv egenskap eftersom jag är snabb på att ifrågasätta sådant som folk tar för givet utan en vettig grund, men också att det hade bringat mig olägenheter – de flesta fanfictions med min favotitparing går inte att läsa för att de var så normativa är ett exempel. Bli inte för oroliga bara. Idag har jag bara insett att jag bara är lite mer kräsen än tidigare med min fanfictionsmak efter att jag hade läst en fanfiction som fick mig att återupptäcka det underbara med att para ihop Severus Snape och Hermione Granger. Jag får sålla mer, och jag kommer mer sällan att hitta fanfictions som jag älskar eftersom jag har högre krav, men jag vet att de finns där ute.

För att summera poängen med det här inlägget: Att bryta mot normen är någonting positivt, så länge det inte strider emot den person du är.

10 reaktion på “Hatet mot normen

  1. Pelli

    1. Din slutpoäng är alltså ”Lyd dig själv i första hand, och får du valfrihet över bör du välja att bryta mot normen”.

    2. Jag anser mig vara (eller åtminstone ha varit) ganska normbrytande, och det har aldrig känts som ett problem för mig. En del av mitt normbrytande är nedärvt från mina föräldrar som kommer från en annan kultur, en del kommer från den personlighet jag har, en del kommer från den personlighet jag vill ha, och en del har övriga källor. Att bryta normer kräver starkt självförtroende, och det har jag fått från mina vänner och min superhjärna, så jag är medveten om att det som fungerade för mig inte nödvändigtvis fungerar för alla.

    3. Jag vill ändå inte ge upp idén att vi kan lösa normproblemet genom att sprida idealet ”alla gör som de själva vill, oavsett vad majoriteten gör”. Jag är främst emot normbrytande för att ”ingen gör det” känns som en nästan lika dålig anledning som ”alla gör det”, och för att jag tycker att det rätta sättet att lösa ett problem med oönskad påverkan är att sluta bli påverkad, inte påverkas att göra motsatsen.

    4. En risk med att upphöja normbrytande till ideal är också att folk som följer normerna för att det är vad de vill börjar må dåligt för det. Frågan är om den extra vinsten vi får av att folk (förutom att rannsaka sig själva för att se om de verkligen gör som de faktiskt vill) väljer att bryta mot normen i de fall de kommer fram till att de inte bryr sig det minsta är tillräcklig för att motivera detta.

    5. Jag har numrerat mina stycken för att jag var för lat för att använda övergångsfraser, och resultatet blev så dåligt att jag måste påpeka att det blev dåligt.

    Fotnot: Med ”superhjärna” menar jag att jag under min uppväxt legat tillräckligt före i ämnet matematik att jag inte haft problem med att folk kallat mig ”plugghäst” och liknande.

  2. Katarina

    Hm, det var en svår text. Jag tänker inte vara lika strukturerad som pelli men jag har lite funderingar. Vad jag tycker mig läsa mellan raderna är att du även börjar känna förakt för normer. Betyder det att du även börjar tycka sämre om dem som inte bryter normer?

    Dessutom: jag förstår egentligen inte vad det är som är så fel på att ha långt hår, jag har haft omväxlande kort och långt hår, jag har till och med färgat det svart och rött och bröt mot alla normer tydligen. Kommer du ihåg när jag var i Taizé första gången med den frisyren? Alla tyskar och fransmän såg mig som lite knäpp och annorlunda. Till och med Fredrik tyckte att jag var mer personlig i mitt färgade kortklippta hår. Men samtidigt så kändes inte det som jag. Jag har en egen personlighet men den ligger i första hand inte i min hårlängd eller färg (eller så har jag bara blivit blint normföljande). Min personlighet ligger mer i det jag muntligen debatterar, om miljö, politik och annat. Är jag en dålig ”miljö-förebild” bara för att jag inte ser ut som vad vissa människor kallar en miljö-mupp med vintage-kläder och otvättat hår? Är det inte vad jag säger och står för som är det viktigaste i sammanhanget?

    Och, du skrev tidigare om att raka benen också och att en del killar blev äcklade av att en tjej inte gör det. Vinner du över människor på din sida om du provocerar genom ”lättköpta” argument som icke-rakade ben och kortklippt hår?

    Jag måste säga att jag tycker att du får se ut precis som du vill så länge du inte börjar tycka illa om mig på grund av mitt utseende eller val jag gör i livet. Jag respekterar människor som handlar på andra sätt än jag, hoppas du inte fastnar i ”bryta normen till varje pris”, det tror jag egentligen inte att du vill uppnå. Men det är klart man ska bryta mot nedvärderande normer som känns fel. Vi har alla rätt att vara individer och bli värderade som sådana.

    Pelli: var du norm-brytande när du introducerade dig med: Hej, jag heter Gunnar och jag är smart? :p

  3. Rävöra Inläggsförfattare

    Katarina:
    Min poäng är som pelli säger. Lyssna på dig själv och bryt normen när det är du att bryta normen, och om det är någonting du inte bryr dig om (tex att du inte trivs bättre i långt eller kort hår) bryt normen för att provocera. Ju fler som bryter mot normen desto mer kan vi acceptera att vi inte kan stoppa människor i fack.

    Du har helt rätt när du läser mellan raderna att jag har börjat känna förakt för normer. Något som jag hoppas att du också kan läsa in är att jag sett att förakta normer inte nödvändigtvis ledde till uteslutande positiva saker. Jag började tvivla på saker i mitt liv som jag egentligen gillade för att de var normativa så som mitt förhållande och min favoritparing i HP.

    Jag hatar absolut inte folk som går med normen för att det är de personerna de är. Det är ju det jag har insett ganska nyligen, att gå emot den jag är bara för att bryta normen är ingen bra idé.

    ”Är jag en dålig “miljö-förebild” bara för att jag inte ser ut som vad vissa människor kallar en miljö-mupp med vintage-kläder och otvättat hår? Är det inte vad jag säger och står för som är det viktigaste i sammanhanget?”
    Om vintagekläder och otvättat hår är normen för en miljömupp så går du ju emot den genom att inte vara sådan. Du förändrar folks fördomar. Ju mer osannolika saker du kombinerar med varandra och visar att de här är vad jag gillar och det GÅR att ha dem ihop så minskar du folks fördomar. Jag var i en debatt på en sida där det diskuterades om homosexualitet och kristendom, där alla var övertygade om att alla kristna per automatik hatade homosexuella (ingen av dem var kristen). När jag berättade att jag var kristen och en av mina hjärtefrågor var att stödja HBTQ-människor så fick jag reaktionen ”men då kan du ju inte vara kristen”. Istället började de måla upp mig som en dålig kristen människa som inte följde min religion. Deras fördomar – att kristna hatar homosexuella – var så starka att jag bara genom min existens och förklarande att jag känner många kristna som är pro gay inte kunde rubba dem. Jag gav upp den diskussionen efter ett tag, men jag hoppas att ju fler kristna de möter som kämpar för HBTQ-människor ju mer nära sanningen kommer de att alla kristna inte är som de tror.

    Det är absolut ingenting fel med att ha långt hår. Jag hade tröttnat på mitt, men led av det typiska ”jag vågar inte klippa av det” (vilken är den vanligaste reaktion jag fått sen jag klippte mig: ”wow modigt gjort, jag skulle aldrig våga”). I det här sammanhanget gjorde min normbrytande sida något positivt genom att övertala mig eftersom jag är nöjd, men det säger inte att långt hår är någonting fel. Om jag vill ha det igen låter jag bara håret växa ut.

    Att vara den du är är väldigt viktigt, men många rynkar fortfarande på näsan åt folk som bryter normen och många har fortfarande fördomar om en grupp som bara stämmer in på en mycket liten del av den. Genom att själv bryta normen, vara stolt och självsäker över det tvingar du samhället att om inte radera normer åtminstone vidga vad som kan ingå i konceptet att vara homosexuell eller kvinna eller läkarstudent. Om man inte vill bryta normen så måste man istället sluta bidra till sådan som tvingar in folk i obekväma fack, sluta dra alla över en kam och förklara för dem som uppenbarligen inte är tillräckligt intelligenta att förstå att alla inom en viss grupp inte är likadana.

  4. Karin

    Hej på er!
    Jag funderade lite jag med, jag ser inte att bryta normer i sig som någonting positivt. Om man bryter normer bara för sakens skull riskerar det att i sig bli ett uppehållande av normer: ”jag tycker kvinnor är dumma och svaga, därför vill jag vara mer som en man”. Dessutom gör det att de, som jag till exempel som inte med utseende trotsar några normer utan tycker om att gå i kjol, ser dumma ut när ingen annan vågar vara kvinnlig.
    Egentligen skulle det idag vara normbrytande att följa normer i stället för att bryta.

    Svårigheten är då att visa en mångsidighet i en grupp som trots allt är ganska lika varandra från början utan att i samma veva förlora sammanhållningen. Jag tycker det blir fel att över huvud taget tänka i termer om normer. Tyvärr har jag ingen ide om hur man skulle göra i stället, vilket är lite surt.

  5. Viktor

    Karin fick nog med allt relevant jag hade att säga. Skulle även vilja lägga till att ”feminist” är ett betydligt mindre fack än ”kvinna” och med fler associationer. Jag skulle säga att du förstärker normerna genom att tydligare definiera vad som är manligt och kvinnligt (något jag tolkar det som att Karin sade med andra ord).

  6. Leffe

    Spännande bloggpost. Det många inte tänker på (även om jag är säker på att det har slagit dig) är ju att såfort man jagar normen så blir det i sig en norm. Så att vilja bryta mot en norm bara för att det är en norm, ja då har du skapat ett normmönster. Alltså bryter du emot normen genom att vara normativ :P

    Det roliga är att jag känner lite tvärtom ibland. Eftersom jag blir less på allt tjafs om att man inte får vara normativ kan jag ibland önska att jag vore mer normativ än jag är. jag är bisexuell, relationanarkist, en del skulle nog klassa mig som sexliberal och dessutom har jag inga drömmar om äktenskap och vill (iaf i dagsläget) aldrig skaffa barn. Jag är så ickenormativa att jag nästan kräks på mig själv. Vi har alla våra spöken i garderoben.

  7. Rävöra Inläggsförfattare

    (jag fick dålig styckesintelning precis som pelli, så jag numrerar)

    1. Tack! Det är precis en sådan diskussion jag vill starta. Vad är egentligen normbrytande? Att normbrytande i sig kan bli en norm. Jag har förstått att många missförstod mitt inlägg, och det var egentligen därför jag hade summeringen på slutet.

    2. Precis som Viktor sa till min på IRC så kanske jag inte är allt för normbrytande gentemot andra (mer extrema) feminister, men då jag umgås i väldigt få sådana kretsar är jag normbrytande med vissa åsikter i andra grupper, som bland mina studiekamrater. Feminister brukar gärna räkna sig till ateismien (det är en norm, eller fördom), medan jag bryter det här genom att vara kristen. Jag gör det inte för att bryta, utan jag försöker stärka mig själv genom att säga varför det är bra. Den dagen jag kom på att kombinationen Kristendom, Feminism och Harry Potter klingade väldigt dåligt (i öronen hos folk med fördomar) har jag gått och funderat på hur jag ska få dem att funka tillsammans, utan att förlora mig själv på vägen. Vilket jag i det här inlägget förklarade att jag nästan gjorde.

    3. Du bryter den allmänna normen genom att vara provokativ vegan, men om du nästan bara umgås med provokativa veganer så bryter du ju ingen norm där. Jag har sett folk (jag säger inte alla, men att det finns) inom sådana grupper som provokativa veganer, polygamister och högerkristna väldigt ovänliga mot folk som inte följer deras grupps norm. Det är viktigt att inse att alla grupper har normer, och om du umgås med bara provokativa veganer så är du inte normbrytande genom att vara det. Det finns folk som hamnar i sådana umgängeskretsar utan att själva tycka att de passar in, men vet att vissa av deras vänner inte skulle acceptera dem om de inte fortsatte vara veganer, polygamister eller starkt troende. Om man ska vara normbrytande måste man också umgås med resten av världen för att visa dem och inte bara med sin egen ”sort”, för då påverkar man väldigt lite.

    4. Många i dagens samhälle har inga som helst problem med grupper som tidigare har ansetts sämre, men jag anser fortfarande att jag behandlas på ett sätt jag inte vill bli behandlad på för att jag föddes med en fitta istället för en kuk. Jag säger inte att jag hellre hade fötts som man, men jag tycker det är synd att folk tror att jag inte kan hantera vissa enligt männen typiskt manliga situationer för att jag är kvinna.

    5. Katarina: Jag har massor, men det beror lite på vad du vill ha för någonting. Haffa mig på msn så kan jag kanske hitta något passande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>