Pardans och håriga ben

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak – synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger – att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till ”Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till ”Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen ”ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp ”typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: ”Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…

13 reaktion på “Pardans och håriga ben

  1. Viktor

    Angående pardans kanske det glädjer dig att höra att instruktörerna på StudioK här i Uppsala konsekvent försöker använda ”förare” och ”följare” istället för ”kille” och ”tjej”. Det händer förvisso ofta att de säger fel, men för det mesta blir det rätt (och de ändrar sig vanligen om de säger fel). Att det bland kursdeltarna de facto är synonymt med ”förare” och ”kille” och vice versa är en annan sak.

  2. Karl Wilzén

    Och om det faktiskt finns biologiska skillnader mellan könen som skapar olika sätt att tänka och bete sig- hur ska man förhålla sig till det? Det är ju knappast ett orimligt antagande.

  3. Annika

    Jag hejar på dig Matilda. Det här med hår på benen har jag vetat länge att golk ogillar, och nu går jag sjuksköterska. De som tycker att det är äckligt har fått en förvriden syn emd sig och behöver tänka om, därför är det sunt att de får möta hårig kvinnoben.
    En reflektion; varför måste vi kvinnor kämpa mpt det som är naturligt, behåringen och höga klackskor som tvingar oss in i ett onaturligt rörelsemönster som exempel. Det är väl ändå lite konstigt.

  4. Kalle

    En sak förstår jag inte riktigt, det tycks mig som den genomgående problematiken är att inte kunna lämnas ifred av samhällets normer (aktuella och förlegade). Jag upplever att du upplever det som kränkande att direkt eller indirekt presenteras med ”rekomendationer” för hur du ”bör” vara och att följa dessa ”råd” upplevs som att ge avkall på din identitet.

    Det jag inte förstår är hur det ur detta växer fram nyckelargument enligt ”göra det till ett statement” och ”det är sunt att de för möta ett hårigt kvinnoben”. Paradoxallt nog känns det som ett försök att avskaffa protester genom att protestera mot dem.

    Missförstå mig lagom. Om debatten rör sig om valet av människosyn där dina klasskamrater företräder en och du en annan som tydligen tycks vara i minoritet är det rimligt att ”protestera”.

    Men som sagt, om det du verkligen tar illa vid dig av är att de uttrycker att ”du borde raka benen”, kom då ihåg att ditt övertramp på deras normer kan vara lika stort när de tvingas ”möta håriga kvinnoben”.

    Tänk också på att du länge varit del av ett ”samhälle” där normen varit just vad du nu förespråkar och att du i ditt val att inte göra något bara ”på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det”, lika mycket kan vara att acceptera en annan norm bara för ett ”ditt” ”samhälle” säger så.

    PS
    Jag vill inte i ovanstående kommentar ge någon rekomendation i konkreta frågor. Ej heller vill jag här ta ställning till huruvida könen bör vara helt likställda. Jag vill endast ödmjukast uppmana till eftertanke kring konfliktens motiv och orsakre då ämnet måste medges vara mycket komplext.

    mvh Kalle

  5. Rävöra Inläggsförfattare

    Kalle: Jag förstår hur du menar, det är intressant tänkt. Jag tycker dock att i frågan i sig så håller jag med Annika, att det är snarast nyttigt för dem att möta håriga kvinnoben. Det är jag som styr över min kropp, och visst om de äcklas så mycket av det så kan de gå därifrån skulle jag vilja säga. Det är ingen som skadas av håriga ben. Sen skulle man väl kunna säga att det inte är någon som skadas av att jag går naken heller, men det är ju kanske att överdriva det hela. Sedan är ju problemet här att samhället tvingar mig att raka mina ben, men accepterar helt din kroppsbehåring. Det är mest det som jag ifrågasätter.

    Karl W: Angående de direkt biologiska skillnaderna så är det ganska intressant. I de flesta frågor så vill vi ju gå ifrån våra biologiskt bundna skillnader och begär, men i många frågor man inte håller med om blir det ett enkelt argument (är det naturligt eller inte?). Precis som i homosexualitetsdebatten så har det kommit upp att det inte skulle vara naturligt (även om vi nu vet att många djurarter har samkönat sex). Sedan om vissa saker faller sig naturligare för en kvinna än en man så kommer det troligtvis påverka hennes personlighet, men den största tänket sitter inte i generna, det sitter i uppfostran.

    Annika: Jag är så glad att jag vet att du kämpar med mig i det här. Att känna andra som gör samma sak är viktigt, då känner man sig inte ensam mot världen.

  6. Kalle W

    ”Sedan om vissa saker faller sig naturligare för en kvinna än en man så kommer det troligtvis påverka hennes personlighet, men den största tänket sitter inte i generna, det sitter i uppfostran”

    Du är inte man och jag är inte kvinna. Att den största delen av tänket sitter i uppfostran, vad grundar du det på? Intuition? Om du ska föra denna linje och försöka formulera någon form av komplett likställning mellan män och kvinnor, måste du ändå ha lite vetenskap i ryggen.

    Som jag ser det finns det avgörande skillnader mellan kvinnor och män som har genetisk grund och som tillåts blomma ut i vissa sammanhang. Lösningen är inte att påstå att kvinnor och män i ”princip” är samma sak. Man kan helt enkelt acceptera att det finns likheter, och det finns skillnader mellan män och kvinnor. Det ena behöver inte vara norm eller bättre. Rent historiskt har problemet varit att mannen varit norm.

  7. hanna

    Jag vet att jag säkert tycker såhär därför att jag är socialiserad att göra det men… jag trivs bäst när jag får raka mig. Jag trivs bäst med rakade ben och jag tycker det känns skönt att få raka dem liksom. Jag gör det för min egen skull, för att jag tycker det är fräsch och mysigt med lena ben. Däremot rakar jag inte benen på vintern; jag behöver håret för att hålla värmen ju X)

  8. Rävöra Inläggsförfattare

    Självklart så ska man göra som man känner för. Problemet är dock främst de personer som tycker att det är ”äckligt” med orakade kvinnoben. Det är de tankarna som gör det jobbigt att gå emot normen. Det är ju aldrig lätt att gå emot en norm, men som en medmänniska kan man försöka göra det så lätt som möjligt för de som bryter normen.

    Exempelvis så har jag slutat anta att folk är heterosexuella och utgår ifrån att de kan vara vad som helst tills de klargör för mig vad de är. Det i sin tur kan leda till att vissa inbitna heteropersoner blir förolämpade för att man har trott att de skulle kunna vara homo. Fast det tycker jag att de får leva med :P

  9. Aquila

    Intressant debatt …
    Jag var på ett stort miljömöte för ett tag sen och då träffade jag en tjej som hette Josef. Lr, hen var döpt till Josefin men ville ändra sitt namn till Josef även officiellt. Inte för att hen ville byta kön helt lr så utan bara för att hen inte ville placeras in i ett fack, ville inte blir sedd på något visst sätt bara för att hen fötts till tjej. Exakt hur namnbytet skulle hjälpa vet jag inte, alla kämpar väl på sitt sätt …

    jag läser en intressant bok just nu som heter ”på y-fronten intet nytt” och handlar om mansrollen. poängen är att det pågått en stor debatt om kvinnorollen och att den har omdefinierats nästan totalt från det att min mormor var liten tills nu. Däremot pågår det inte alls samma debatt om mansrollen och hur den behöver förändras.

  10. Pelli

    Angående att bli placerad i fack:

    Fördomar används för att lista ut mer information om folk än det finns tillgängligt, genom att kolla på korrelation mellan olika egenskaper. Det är detta som händer exempelvis när folk står i affären och frågar sig ”Vad tycker en tonårsflicka om att få i present?”, eller när en taxichaufför står på Arlanda och tänker ”Undrar vem som är Mr.Tong?”.

    Korrekt applicerade fördomar ökar alltså chansen för att lyckas, nästan per definition av vad statistik är (Om jag gissar på något med 90% säkerhet, så kommer jag lyckas 9 av 10 gånger). Däremot kommer fördomar aldrig att leverera 100% säkerhet.

    Detta är ett stort problem för de individer som sticker ut mycket från en annars väldigt homogen grupp. Det kan inte vara så kul att alltid få fel saker på sin födelsedag, eller att alltid hamna tillsammans med massor kineser trots att man är britt.

    Frågan är då vad man kan göra åt saken. Svaret är inte att gå emot statistiken, för när statistik appliceras rätt så appliceras statistiken rätt. Om man tycker att statistiken kommer fram till fel resultat så är det inte statistiken som är fel utan den modell man arbetar efter.

    Det är exempelvis lätt att på grundläggande nivå ta hänsyn till de tjejer som inte sminkar sig genom att tilldela en misslyckad sminkgåva stort negativt värde, större än en misslyckad könsneutral gåva, just på grund av att dessa tjejer blir mycket mer ledsna då de upprepade gånger utsatts för felaktiga gåvor. På samma sett kan man ta i beräkning att det är mer negativt att anta att LBGT-folk är heterosexuella än att inte anta att heterosexuella är heterosexuella.

    Anledningen till att vi använder kön, hellre än (naturlig) hårfärg eller kroppslängd, i våra fördomar är för att kön har korrelation till det mesta. Detta beror säkert till viss del på tradition – killar leker med bilar idag för att killar lekte med bilar igår – där (korrekt applicerade) fördomar är en bidragande faktor.

    Själv använder jag fördomar på kön och etnisk tillhörighet (därmed inte sagt att det är statistiskt korrekt att göra så), och jag irriterar mig på när asiater heter svenska namn eller när pescado glömmer nämna att någon är svart. Jag skulle också störa mig på om någon berättade för mig om en kille som kallade sig för ”Gun” utan att nämna att det var en kille.

    Jag ser inte heller poängen att kalla sig själv för Josef istället för Josefin. Om jag fick höra om någon som heter Josef skulle jag placera honom i kill-facket. När det sedan visar sig att han är tjej men inte vill bli fackad åker hon direkt i radikalfeminist-och-annat-slafs-facket. Detta är i och för sig inte bara negativt för henne, för jag kommer då att vara mer försiktig med mitt ordval när jag talar med henne av ren självbevarelsedrift.

    Jag kände för övrigt en Josefin som kallade sig för Josef, men vad jag visste var det bara för att det var kortare.

  11. Aquila

    visst finns det en praktisk poäng med fördomar men som du påpekar är det inte oproblematiskt. Det är inte bara det att det är jobbigt för de som inte passar in i facken, det är också det att det får de flesta att anpassa sig till facken för att det är vad som förväntas av dem. Jag tror att både mäns och kvinnors möjligheter begränsas av de könsroller som vi tvingas in i. många män känner till exempel att de alltid måste hävda sig och konkurrera medan många kvinnor uppmuntrats till tålamod och lyssnande vilket gör att de inte skriker lika högt och därför sällan tar sig lika högt i samhällets hierarkier (det finns absolut andra skäl till det senare också). det här är ett problem. jag tror att alla skulle tjäna på om könsrollerna inte var så stela och därför finns det en poäng att försöka motverka dem.

  12. Kalle

    En sak jag som sällan diskuteras angående det androgyna eller snarare könlösa samhällsidealet är vad som är menat att hända med sexualkulturen – många av de könsroller både manliga och kvinnliga som nu ifrågasätts för sina effekter på andra delar av samhället är sannolikt fortfarande viktiga i sexuella sammanhang. Det är inte självklart att sex och sexuallitet har en plats i det ideala samhället än mindre så att det ens i någon mån ska vara könsrelaterat (fast då rekomenderar jag en reform av det engelska språket) men frågan är vilka sexuella ideal och fördomar som ska ta de utgående rollernas plats. För jag förblir övertygad om att människor är alltför tidseffektiva till sin natur för att avstå från bekväma fördomar.

    Jag ber om ursäkt för att jag besudlar denna fina moraliska diskussion och hoppas att ni betraktar temat som intressant snarare än plumpt.

    Angående Pellis om användandet av negativa värdeindex vill jag påpeka att även om jag gillar konceptet kan det sannolikt i dagsläget inte lösa problemet då en såpass stor majoritet i de frågor du tar upp tillhör normen att det för utilitaristerna (vars roll vi alla i denna diskussion tycks ikläda oss) inte kan medföra någon konkret skillnad.

    En effekt som dock talar mot min tes är vad jag uppfattar som människors förmåga att bli kränkta å någons vägnar. Jag är inte helt övertygad om detta bör betraktas som annorlunda mot att kränka personen själv men jag finner det ändå särskilt intressant då det ger en möjlighet för annars neutrala individer att kränkas av det mesta.

    Angående Y-fronten (som kanske borde vara kurslitteratur för ingenjörer :P) hade agenda (kanske) ett intressant, kort reportage om mannen i den svenska humorfilmen något som starkt oroar Lars Ohly (ifall ni inte visste det). Jag kan hålla med om fåniga män är klart kul men deras inverkan på samhället har jag inte tidigare reflekterat över.

  13. Rävöra Inläggsförfattare

    Aquila 1: Det är väldigt intressant det där med hur olika människor kämpar emot normen, men jag tycker om människor som gör sådant för att inte behöva placeras i fack. Dock ränker jag nog inte byta namn för det.
    Angående boken så är det verkligen intressant. Mansrollen är i behov av förändring. Kvinnan står ju fortfarande med ena foten i sin gamla roll och den andra i den nya. Undersökningar har visat på att kvinnors humör (i stort) påverkas av hur lyckad hennes karriär, familjeliv och sociala liv är, medan mäns humör i princip endast påverkas av hur det går på jobbet. Kvinnan bär fortfarande ansvaret för familjen på sina axlar samtidigt som hon ska göra karriär.

    Pelli: Självklart tjänar man på att ha fördomar om dessa fördomar till ca 90% stämmer överens med verkligheten. Men vem är det som ska skämmas när någon bryter mot fördomen? Är det Mr Tong som ska må dåligt för att han inte är kines? Problemet med fördomar är när vi använder dem utan att tänka oss för, vilket de allra flesta gör. De människor jag sätter mig emot helt är de, ex min klasskamrat, som uttrycker äckel (eller annan negativ åsikt) över någonting som bryter mot normen. För att ta de orakade benen; vad är det som är så äckligt med att mina är orakade, men att inte hans är det? Jag ser verkligen inte skillnaden, och det gör mig ganska frustrerad.
    Att gå emot normen är viktigt och för oss närmare individer och längre ifrån facken. Tänk Sartre; blir du definierad faller du ner i ÄCKLET. Det bästa stället att börja är uppfostran med barn. Karin berättade om ett barn som hade ett könsneutralt namn och endast föräldrarna och barnet själv visste vilket kön det var, ingen annan. Jag är väldigt fascinerad över dessa föräldrar och det är någonting som jag strävar efter (vilket kan vara bra för dig att veta). Det första folk frågar när de ser ett spädbarn är om det är en pojke eller flicka, innan de vet det är det omöjligt för dem att hantera barnet. Därför är det mycket intressant att inte låta någon alls veta om könet på barnet, både för att se hur folk agerar och för att ge barnet möjlighet att slippa den direkta påverkan från vuxna i omgivningen som tvingar på barnet en könsroll.

    Aquila 2: Jag kan väl mest säga att jag håller med om vad du säger. Vi känner oss tvingade att passa in i vårat fack, såväl medvetet som omedvetet. Det är först när man börjar ifrågasätta könsrollerna som man ser själv hur könsbundna ens tankar och handlingar är. Inte att jag gör saker för att jag är tjej, utan att jag bemöter folk för att de har ett visst kön.

    Kalle: Angående sex så är det väldigt intressant. Min klasskompis, kan nämnas att det är samma som äcklades av håriga kvinnoben även om det inte är jätterelevant, ansåg att könsrollerna syntes tydligt i sex. ”Givare och tagare”, var i princip det enda han sa. Han menade att vi då skulle vara ”skapta” för dessa roller.
    Självklart kommer vi alltid dela in folk i fack, det hör till människans natur att göra det. Frågan är väl kanske att vi borde dela in folk i fler fack än de vi har nu. Mycket baseras endast på kön och etnicitet. Även sexuell läggning kommer in om vi vet om den, annars antar alla att personen är heterosexuell. Kön är så starkt bunden i oss att det gör det extra jobbigt när folk bryter mot normen.
    Angående kränkningar så hänger jag inte riktigt med vad du menar. Menar du att jag skulle kränkas om du talar illa om kvinnor som snaggar sig trots att jag själv inte snaggar mig? Det är ju inte jättekonstigt att jag skulle minst ta illa upp av en sådan åsikt. Vad gäller kränkningar personligen så känner jag mig inte kränkt för att folk tror att jag rakar benen eller för att de tror att jag ska gifta mig med en man och skaffa två barn. Jag blir kränkt när folk äcklas av att jag inte rakar benen, föraktar mig för att jag aldrig gifter mig, ser ner på mig då jag har förhållande med både kvinnor och män eller hånar mig när jag adopterar ett barn från Turkiet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>