månadsarkiv: oktober 2008

Ett gammalt Rävöra

Häromdagen så var min lillasyster Ellinor på Tornby tillsammans med pappa för att kolla på en mobil. Hon ville ha någon med 3G för över 2000 och det tyckte jag (när hon berättade det) kändes väldigt onödigt. Hon är 11 år gammal, vad ska hon med det till? I vilket fall talade jag om för henne att när jag fick min första mobil så var det coolt att ha Snake, varpå hon svarade:
”Vadå Snake 3, eller?”

Foxearsfics

Så, nu har jag än gång för alla bestämt mig för att samla mina fanfiction på ett och samma ställe. Därför gjorde jag mig en wp-blogg och knåpade om den lite. Jag kan ju inte komma in i koden på den eftersom att den ligger på wordpress.com, men jag har knåpat i det jag kan. Choklad Kakan on the Glassbar påpekade att statssystemet dödar lite av layouten, men jag tyckte att det var så liten del att man får leva med det (även om det är störigt att sidan inte har någon botten).

På sidan kommer jag efter hand lägga upp mina fanfiction, så många som möjligt av dem och just nu går det att finna berättelser i alla ratings från PG och uppåt. Ni kan gärna kolla in och kommentara vad ni tycker om sidan. Finns lite noveller att läsa, men det är inte så mycket upplagt på de längre fanficsen.

Och så en länk såklart: Rävöras fanfiction

Ida e ho gla

Idag när jag gick mot bussen efter min lektion hade jag en härlig känsla. Jag var glad. Det var en avslappnad glädje som kom i samband med att jag tänkte på att jag nu har en ny chans att plugga ordentligt. Efter tenta-p börjar man på nytt och det gamla är förbi. För övrigt så fick jag en 5:a på min språktenta.

Humöret sänktes visserligen när jag klev på bussen och chaffören sa att mitt busskort hade gått ut. Jag fyllde på 30 dagar igår så det är ganska omöjligt. Jag visade kvittot på att jag hade laddat igår och åkte med.

Jag har bestämt mig för att börja planera min tid bättre. Fick idén från Ann som läste 200% förra året. Hon planerade minsta minut för att hinna, jag tänker nöja mig med att planera i 30minutersintervall. Saker som jag gör självständigt som tar två timmar eller mer lägger jag akademisk kvart på så jag får lite rast. Har just gjort ett vackert färgkodat schema för denna vecka. Om jag gör så här varje vecka märker jag var tiden tar vägen hoppas jag. Närmsta timmen ska jag arbeta med grupparbetet. Önska mig lycka till!

SH-update

<&Leffe> Merula, Mathilda, Chris och Fisken i het fyrkant… hmm intressant

Väldigt intressant faktist! Jag skulle inte ha svårt att få Mathilda att gilla de andra tre. Chris är hon ju redan upp över öronen kär i, Fisken må vara gammal, men really hawt, Merula är ju ganska snygg också och Mathilda har ingenting emot tjejer (hon har dock aldrig tänkt på det).

Det skulle dock aldrig funka eftersom Merula hatar Chris och ogillar gryffindorare, och Fisken skulle nog inte gilla tanken att vara på mer än en elev kan jag tänka mig. Chris hatar Merula med har jag förstått och tja… haha, nej inga fyrkanter för dessa SH-karaktärer. Dessutom har Chris och Mathilda knappt kommit till pussandet så att ha heta sexorgies med Slytherinare och lärare är bortom möjligt tänkande.

Och mina lärare är alldeles för tråkiga. Har knappt spelat med Paco än och för Selene så finns det bara djur (och ja det har misstolkats tidigare, så varsågod). Alla andra är för unga, det gäller bara att få Lucy att växa upp. Hon kommer ha massvis med snygga killar (hon kommer bli en player!!). Diemos kommer få sitt lilla trevliga med Julie sen också. Men det kommer ta en stund, för karaktärerna måste växa upp först, tyvärr…

Krokodilen i bilen

Jag tror att tentan gick bra, men helt säker kan jag inte vara. På lördag har jag min historietenta. Idag borde jag ha läst i boken… får göra det efter kvällsmat.

Jag köpte ju en sångbok på notbussen (för evigheter sen) och jag köpte den mest (endast?) för att Katie Meluas låt ”The Closest Thing to Crazy” var med i den. I övrigt kände jag inte igen så många låtar. Dock när jag spelade den tillhörande CD-skivan insåg jag att jag visst kände igen en hel del låtar, så det var ett bra köp. Det bästa var dock att jag fick noterna till ”Krokodilen i bilen” i Disneysångboken. Det är en av mina favoritbarnsånger.

Nyss så träffa jag en krokodil
som körde runt i en bil.
Han var rätt tjock och fet
och blåste i trumpet,
men bilen var för trång
och svansen var för lång
så den fick ligga på ett litet flak där bak.

Sen så var det jättefina rörelser till den också! Nehej, nu ska jag gå och äta. Tyvärr luktar det rätt så äckligt, men jag hoppas att det smakar bättre. Jag är inte så jättekräsen.

Tentaångest

Imorgon har jag min allra första tenta. Det är i kinesiska baskurs 1. Jag börjar bli smått illamående – tänk om man inte fixar det. Tänk om jag inte hinner lära mig alla glosor. Tänk om… Ja, nu repeterar jag glosor och hoppas på att lära mig alla en stund innan läggdags så att jag kan repetera grammatik och kolla igenom glosorna en sista gång utan att behöva vara vaken hela natten.

Önska mig lycka till! Nu ska jag återvända till plugget.

Happily ever after

På Expressen skriver Katrin Zytomierska debattinlägget Vi är inte skapta för äktenskapet. Det är väldigt intressant läsning eftersom att hon påstår sig ha så mycket erfarenhet av livet. Jag påstår inte att jag har mer erfarenhet, tvärtom. Hon är betydligt äldre än mig och har haft ett längre förhållande än mig, men jag vill ändå säga att det hon säger är fel.

Zytomierska påstår i sin artikel att det inte finns någon kärlek som räcker livet ut, det kommer inte hålla så länge. Hon påstår att förr eller senare kommer lågan att slockna. Tyvärr måste jag säga att jag tror mer på Tjom, som varit gift i 25 år och fortfarande är kär, än nyseparerade Zytomierska som är 31år och var tillsammans med sin pojkvän i 6år. Det känns för det första konstigt att lyssna på råd om ”happily ever after” från någon som just har gjort slut med sin pojkvän. Det känns som att man just då inte har en så objektiv syn på det hela som man skulle kunna ha.

Elden kommer att minska. Det kan ta sex år. Det kan ta 15 år. Det kan även ta ett år. Men den kommer att avta och då ska man inte kämpa febrilt med att blåsa i gång den igen. Man tar en bunke vatten och släcker den.

Det här tycker jag kommer från en person som inte orkar eller bryr sig tillräckligt mycket för att hålla igång glöden. För visst ska man kämpa! Då måste båda också vilja göra det, annars är det meningslöst. Grejen är ju inte att man ska börja kämpa när det håller på att slockna, jag tror att man ska börja kämpa redan när man bestämmer sig för att satsa på ett förhållande.

I övrigt tycker jag att hon lägger allt för stor tyngd på sex i sin artikel. Självklart är sex en viktig komponent i förhållandet och fungerar det inte så blir det jobbigare, men det är absolut inte allt. Det finns andra saker som också är viktiga i förhållandet, som kommunikation, tillit, kärlek och närhet (både fysisk och psykisk).

Vad ska man göra egentligen för att få i gång sexet efter att ha legat i samma ställning i fem år och efter att man pillat på samma sätt?

Kommunikation? Om man börjar tycka att det är tråkigt, om man vill försöka komma på någonting nytt – säg det! Det gäller väl det mesta i ett förhållande. Om man säger vad man vill och vad man känner så är det större sannolikhet att det kan ändras. Det är ju fruktansvärt svårt för ens partner att gissa vad man tycker och tänker. Så om man nu kommunicerar och berättar vad man tycker är bra och dålig så kan man arbeta för att det ska bli som man vill.

Ett annat problem är att man alltid kommer till en punkt där man tar varandra för givet. Det är livsfarligt. ”Ash! Han finns ju där ändå”, tänker man. Det får man aldrig tänka. Då är det slut.

Detta stämmer säkert. Så länge man älskar och uppskattar personen man är tillsammans med och visar det tror jag att man kan klara sig förbi det där. Jag tycker idén med att ta personer för givet är ganska läskigt. Jag säger inte att jag inte har gjort det, för absolut har jag tagit mina föräldrar för givet och att de alltid kommer älska mig. Sedan inser man att även om de faktiskt finns där jämt så blir allt annat så mycket trevligare om man är snäll, hjälper till och visar kärlek tillbaka.

För övrigt så är Zytomierska inkosekvent, mer eller mindre. ”Man får aldrig sluta kämpa” skriver hon i motsägelse till resten av artikeln, men gör direkt en vändning och fortsätter med ”Fast det är ju precis det man får”. Detta kanske skulle varit en snygg vändning i ett tal mer rätt röstlägen, men i en text känns det mest förvirrade… lite som ”Oj jaha, har hon ett nytt budskap nu?” och sen hade hon inte det ser man några meningar efteråt. Jag blev i alla fall förvirrad.

Nu tänker jag avsluta med att säga att jag inte på något sätt påstår att det jag har sagt gäller för alla människor. Varje människa vet bäst sina egna förutsättningar för att lyckas med förhållande och liknande. Det var en av de sakerna jag störde mig allra mest på i Zytomierskas debattartikel – hon får det att låta som om alla bör dra den här slutsatsen i livet. Hade hon skrivit bara om sig själv hade jag inte brytt mig så mycket, det är hennes verklighet. Nu tycker hon tyvärr att alla bör tänka som hon. Bara för att hon inte orkar kämpa betyder inte det att jag inte tänker göra det. Ser hon det som att jag kommer gå i ett förhållande på sparlåga så får hon gärna göra det, men jag är övertygad om att man kan leva happily ever after.

Det som har varit är inte nu

Jag slutade klockan 12 idag, sedan hade jag dans vid 18. Jag orkade inte åka hem emellan och efter att jag hade ätit min lunch och skrivit in min dröm på dlogg så åkte jag till Katedral. Där satte jag mig i tysta läsesalen för att läsa några sidor historia. Jag fick en hel del läst även om jag vilade ögonen någon gång emellanåt. En gång lämnade jag salen för att se om jag kunde hitta Ruben, men ingen Ruben kom ut ur salen där han borde ha haft lektion. Sedan återvände jag till läsesalen.

När jag kom in i tysta läsesalen första gången var den i stort sett full, när jag nästan tre timmar senare lämnade den var den tom. Då var klockan närmare halv fem. Jag satte mig vid en bänk där jag tidigare hade haft mitt skåp. Spelade lite spel på min handdator en stund. Funderade ett tag och kom bara fram till ledsna saker som fick mig att gråta. Mina tre år på katedralskolan var de bästa i mitt liv och nu är de över. Jag kan inte sitta på en bänk och förvänta mig att Ingrid och Michan kommer förbi efter ett tråkigt prov i något tråkigt samämne, eller att Julls kommer skuttande genom korridoren. Inte heller kan jag sätta mig utanför en sal och vänta på att Gunnar snart ska sluta sin svensklektion som han har där inne. Det finns inte längre kvar och jag kan inte spola tillbaka tiden. Om jag ska vänta på Gunnar måste jag sitta mer än två månader på Skavsta – ingen bra idé. All den lyckliga tid som jag har haft slinker nu mellan fingrarna på mig och börjar sakta blekna bort från fotografiet som är min verklighet. Jag kan likagärna gå högstadiet en gång till. Fast då visste jag inte hur lycklig man kunde vara…

Det var också ett sätt…

Jag har hört om konstiga bönesvar, men nattens tar nog rekordet…

För att berätta historien till fullo: Jag fick en plötslig ångest då jag insåg hur lång tid det faktiskt är innan jag får se Gunnar igen. Sedan blev det självklart inte bättre då jag kom på att såhär kommer det se ut i 3 år och jag har inte ens klarat en vecka. Efter de här 3 åren kommer det dessutom bli värre då jag ska vara ett år i Kina och bara träffa honom kanske en gång under det året. I mitt upprörda tillstånd sa jag åt mig själv att be för saken. Jag vet ju att inget kommer ändras, men jag ville be om styrka för att orka med det. Så knäppte jag händerna, men i samma stund började jag gråta hysteriskt. Jag kunde inte få fram ett ord, det kändes bara hopplöst. Tillsist lyckades jag samla mig och började be. Främst bad jag om styrka att klara av att vara så långt ifrån Gunnar, men även ork att klara av att sätta mig ner och plugga under dagarna. Plötsligt mitt under alltihop hör jag ett plong då något studsar på gardinstången och sedan ett dovt ljud då detta något landar på kudden. Jag sätter mig upp lite irreterad att jag blivit avbrute, men likväl nyfiken. En stor läskig spindel kommer krypandes över kudden och jag kvider förskräckt till.

Efter att jag gjort mig av med spindeln ärjag på ett helt annat humör. Jag måste medge att Gud har konstig humor. Tror du inte på Gud så var det iaf ett intressant sammanträffande som gjorde att jag tack och lov fick annat att tänka på.

Handdator

Sitter i sängen med min nya handdator. Det blev ingen Palm Tx eftersom att nästa version av plecodict inte kommer fungera på palm. Istället håller jag nu i min hand en HP iPAQ 110. Än fungerar den bra och jag har inte upptäckt några jobbigheter förutom att det är omöjligt att skriva åäö med teckenigenkänningen. Nu använder jag tangentbordet på skärmen.

Edit 5/10: Nu har jag hittat inställningen som gör det möjligt att skriva åäö med teckenigenkänningen.