Hur skrev du förr i tiden?

Jag antar en utmaning från Skriva.net där tanken är att man ska jämföra hur man skrev förut.

Gör nedslag i historien i ditt eget skrivande. Hur skrev du för ett år sedan? För fem? Tio? Femton? Tjugo? […] Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.

Eftersom jag inte är överdrivet gammal (19) kommer jag lägga in texter för 1, 3, och 5 år sedan istället.

För ett år sen skrev jag:

Barfotafötter

Kommer du ihåg dina första trevande steg som öppnade en helt ny värld för dig, världen på två ben? Kommer du ihåg sommarlekarna då gräset kittlade under dina fötter? Kommer du ihåg då du tog av dig skorna bara för att känna fötterna mot den solvarma marken trots att dig mamma talat om för dig att det var långt ifrån sommar? Kommer du ihåg känslan av sand mellan tårna även när det är vinter? Kommer du ihåg känslan av kylande vatten mot tårna innan första sommardoppet? Kommer du ihåg det dina fötter har upplevt? Vill du minnas?
Dina fötter har en alldeles egen erfarenhet. Dina barfota hopp från sten till sten genom skogen är en konst som du inte skulle klara med någon annans fötter. De är en del av dig, lika mycket som de är egna individer ur erfarenhetssynpunkt. Den ena foten har aldrig varit med om samma sak som den andra.
(denna text blev aldrig avslutad)

För tre år sen skrev jag:

Mitt hjärta har blivit urvridet som en disktrasa

Och det känns som om du just slitit ut mitt hjärta och rivit sönder det. Min kropp blir kall och varm om vart annat och livet känns bara som om det har hamnat i botten på Vättern. För det känns inte längre, eller snarare det känns för mycket. Någon har tagit ett järngrepp om mitt bröst för att tvinga ihop lungorna och hindra mig från att andas. Och magen pirrar inte längre lika härligt som den brukar, nej ont gör det. Det finns verkligen en känsla som man kan beskriva som om man har svalt en katt, och katten klöser upp mig inifrån. Alla de nätter jag suttit här, för att vi skulle prata och för att det var vi två i världen. Bara vi, alla andras namn stod under offline-listan. Du och jag och världen. Området mellan magen och bröstet finns inte längre, det är borta för all framtid. Det bara försvann, för där känns ingen smärta. Förkylningen trycker på, men jag känner inte lika mycket av den längre. För konversationen mellan dig och mig. Det är lättare att ljuga på Internet, lättare att dölja sanningen. För sanningen att säga ser jag precis ut som den ledsna smilisen i msn messenger och jag känner mig precis som det krossade hjärtat. Och aldrig har jag känt mig så nere och ändå inte börjat gråta. För inga tårar är ens på gränsen att svämma över, även om jag kände lite av dem för några minuter sen. Och mitt hjärta har blivit urvriden som en disktrasa, så känns det. För jag skulle regera världen med dig, men de drömmarna är spruckna. Sömmarna har gått upp. Jag sydde inte tillräckligt och jag använde mig inte av den röda tråden. Nej, för någon har lossat på knutarna och långsamt spricker det upp, oförmögen att göra något ser jag på. För hur ska jag laga de spruckna sömmarna när jag tappat bort nålen?

För fem år sen skrev jag:

Årstidsdikt

I vintermörkrets kyla
I sommarnattens ro
Hör jag vargarna yla
i bergen där de bo
I vårmorgonens kvitter
I höstregnets vind
Ser jag havets glitter
och känner dig mot min kind

Ja, det var det som jag kunde bidra med till utmaningen. Jag har visserligen författat berättelser sedan jag började tänka, men de första nedtecknade sakerna hittar jag inte nu så jag har inte tillgång till dikter och noveller tidigare än mars 2002 (då jag blev medlem på sockerdricka).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>