ASFNFD: Kapitel 7

Kapitel 7

1976
Lucius vaknade upp på morgonen, han hade ingen känsel i ena armen. Det var inte så konstigt eftersom den låg under Bellatrix. Han drog försiktigt undan den och klättrade över den sovande flickan för att ta sig ur sängen och lämna rummet. Det hade varit en natt han inte skulle glömma i första taget, även om delar som hur de kom hem var smått suddiga på grund av en något för hög berusningsnivå. Så fort han kom in i matsalen började husalferna i köket genast med att laga frukost åt honom. När Libby serverade honom dem första stekta baconen kom Bellatrix in i köket. Hennes svarta hår lockade sig rufsigt kring hennes huvud och hon var osminkad. Lucius kunde inte låta bli att notera att hon fortfarande var vacker.
”God morgon Bella”, sa han.
”God morgon Lucius”, svarade hon honom och slog sig ner mittemot.
Libby skyndade sig att ställa fram stekta ägg och bacon även till Bella, någon som Lucius dock inte märkte.
”Vilken natt”, sa Bellatrix med ett leende då hon tog sig ett ägg.
”Vi kanske gör en repris någon dag”, tyckte Lucius.
”Kanske det”, svarade hon.
Sedan åt de under tystnad, och när Bellatrix var färdig tog hon på sig sin mantel och gick därifrån med endast ett hej då. Lucius gick upp till sovrummet, på sängen låg ett par svarta stringtrosor kvarglömda. Han rös, tanken på att Bellatrix just nu gick omkring utan trosor var mer upphetsande än han trodde att den skulle vara. Han fick en bild framför sig där hon gick omkring på en folkfylld mugglargata …

”Det har redan varit massvis med personer här och hälsat på honom, han behöver vila.”
”Snälla madam Starrett släpp in mig, jag vill träffa honom”, bad Lily.
”Inget hojtande och skrattande”, sa sjukhusflygelns föreståndare och klev åt sidan.
Lily klev fort in innan madam Starrett ångrade sig. Hon gick fram till Remus säng och tog hans hand. Han vände sig mot henne och log.
”Hur är det älskling?” frågade hon och strök undan hans lugg.
”Bättre”, svarade han lågt. ”Det var en jobbig fullmåne.”
Lily nickade och slöt ögonen. Remus var en av de mest välsinnade personerna hon kände, han var ödmjuk och hjälpsam och förtjänade inte alls att vara en varulv. Folk förknippade varulvar med onda ting, men Remus var så god och så snäll att hon inte kunde finna ord för det.
”Lil”, Remus röst bröt genom hennes tankar. ”Varför gråter du?”
”Jag vet inte…” svarade hon tyst.
Hon kunde inte säga att det berodde på att han var varulv. Remus skulle ta det mycket illa och tro att hon inte tyckte om honom. Hon torkade bort tårarna ur ansiktet.
”Jag älskar dig”, viskade hon och kramade hans hand.

1996
Luna slöt ögonen och lutade huvudet bakåt. Nu hade de äldsta eleverna gett sig av för att vara på en överlevnadsutflykt. På bordet framför soffan som Luna satt i låg flera pergamentrullar utspridda. Alltihop var skisser och anteckningar över utflykten; den som hon hade planerat tillsammans med Ginny, men som de inte fått åka iväg på den. Hon skulle inte ha någonting emot att sätta upp ett litet trångt tält och få sova i det med Ginny. Hon fuktade omedvetet sina läppar och tänkte istället på allt bra som hon skulle kunna göra kvar i skolan, som att … städa undan papperna?
”Nu är de borta!”
Luna öppnade ögonen och fick syn på Ginny som precis kommit in i vid-behov-rummet. Hon såg arg och besviken ut, precis som hon sett ut då de fått beskedet om att de inte skulle få följa med.
”Det var ju ändå vi som planerade den!” sa Ginny ilsket.
Luna log mot henne, hon kunde inte rå för att tycka att Ginny var som allra vackrast när hon var upprörd.
”Kom och sätt dig honungspuff”, sa hon lugnt. ”Vi är kvar tillsammans.”
Ginny suckade tungt innan hon slog sig ner bredvid Luna och kurade ihop intill henne. Luna hade sin arm runt Ginny och kysste hennes röda hår lätt, det doftade av äpplen.
”Men vad ska vi göra kvarlämnade här?” mumlade Ginny mot Lunas hals.
”Vi kan göra allt vi vill”, sa Luna utan att själv ha något konkret förslag.
Ginny lyfte på huvudet och mötte Lunas blick, ett busigt leende spred sig plötsligt i det fräkniga ansiktet.

Så fort de hade kommit utanför skolans portar hade en flyttnyckel väntat på dem. Ron hade tagit tag i det stora traktordäcket och inte lång tid efter det hade han och resten av gruppen förflyttats till en stor äng. De hade börjat vandra och Ron ville gärna prata med Tonks, men hon verkade väldigt upptagen med att diskutera någonting med Hagrid. Ingen av eleverna verkade särskilt uppmuntrade över utflykten och de enda som pratade förutom Tonks och Hagrid var Padma Patil och Susan Bones som högljutt la fram sina åsikter om huruvida Ralf i bandet The Hopping Pots var snygg eller inte. Diskussionen var inget givande eftersom båda verkade vara överens om att denna Ralf var väldigt snygg.
”Har du hört deras senaste låt?” frågade Susan.
”Menar du Dementor Kisses in June?” svarade Padma. ”Den är hur bra som helst liksom!”
Ron rynkade irriterat på pannan och skyndade på stegen lite så han kom ifatt Tonks och Hagrid.
”Hur långt ska vi gå egentligen?” undrade han och kollade mest på Hagrid eftersom han inte vågade titta på Tonks i risk för att säga något dumt.
”De e inte så långt kvar”, svarade Hagrid. ”Seru ån där framme?”
Ron tittade dit bort och nickade.
”Vi ska bara dit å ta oss över den, sen ska vi sätta opp tälten på andra sidan”, svarade han.
”Antagligen en bit in i skogen också”, sa Tonks och Ron vågade titta på henne.
Hon log emot honom och han flinade mot henne med.
”Men de e bara så vi inte ska bli opptäckta av mugglarna”, sa Hagrid och skrockade lätt.
”Okej”, svarade Ron och kollade bortåt och tyckte att skogen var betydligt längre bort än ån.
Han undrade om han skulle få någon stund själv med Tonks, han hoppades innerligt att det skulle bli så, men han kunde inte se tillfällen där det skulle vara möjligt framför sig. Han kollade bort mot Tonks igen. Hon hade blicken fäst rakt framför sig, men hon verkade inte vara helt koncentrerad på nuet. Ron undrade vad hon tänkte på, och han undrade också om han fanns där i hennes tankar.

« Kapitel 6

En reaktion på “ASFNFD: Kapitel 7

  1. Sarah Broke

    Nu har jag läst alla kapitel och det är jätte bra. Jag längtar till fortsättningen. Det skrivs och berättas jätte bra jag älskar det. Ingen kritik än så länge :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>