ASFNFD: Kapitel 6

Kapitel 6

1996
”Aargh!” skrek Katie och slängde en tröja i väggen. ”Jävla förbannade skitutflykt! Man får visst inte ha med sig någonting! Jag ska strypa den som kom på den här urusla idén!”
Katies kompisar som var vana vid hennes utbrott hade för länge sedan flytt ut från sovsalen. Katie förstod inte vad som var meningen med det så kallade överlevnadsuttflyktsblaha som de tydligen skulle slösa bort hela höstlovet på.
Hon suckade irriterat och kastade sig på rygg ner på sängen. Katie stirrade uppgivet upp i taket. Hon ville inte följa med. Hon kanske skulle se till att bli väldigt sjuk, fast troligtvis skulle de inte gå på att hon utvecklat en mycket hemsk och smittosam sjukdom på en dag. Hon kollade på pergamentet med packlistan igen.

* Ta endast med dig saker som du vet att du behöver
* Packa inte mer än du orkar bära
* Du får inte ha med dig godis eller mer mat än den matsäck du tilldelas (specialfall p.g.a. sjukdom eller dyl. tas upp med respektive elevhemsföreståndare)
* Kläderna ska vara slitstarka, och du bör inte vara rädd om dem
* Ta endast med två ombyten av kläder, möjlighet till vatten att tvätta i finns

Inget godis? Katie kunde inte förstå varför de ville ha ihjäl henne. Ingen choklad på en hel vecka? Det kunde inte vara sant. Vad menade de med endast två ombyten av kläder? Hur fräscht är det att tvätta i en sjö liksom? Slitstarka kläder? Katie hade grävt runt i sin koffert massor för att hitta något slitstarkt, det enda hon hittade var en ful collagetröja och ett par för stora jeans som tillhörde hennes storebror. Hon undrade hur hon lyckades få med sig dem. Hur fula kläder som helst. Det stod i alla fall ingenting om att hon inte fick ha något smink med sig, det var tur det, annars hade hon lika gärna kunnat gå och dö.

1976
Harry satt i Gryffindors uppehållsrum. Han var helt säker på att marodörerna fortfarande var och hälsade på Remus i sjukhusflygeln. Han själv hade just kommit ifrån Dumbledores kontor där han hade berättat var han kom ifrån och fått reda på att han faktiskt hade rest i tiden. Innan Harry hann berätta för mycket om framtiden hade Dumbledore kastat en speciell Silencio-förtrollning över honom så att han omöjligt skulle kunna berätta om framtiden för de som han mötte. Han hade inte längre sitt svarta rufsiga hår, utan nu var det brunt och lite lockigt. Håret var tillräckligt långt för att han skulle irritera sig på att det kittlade hans öron. Även vissa ansiktsdrag var lite förändrade, men annars hade han de runda glasögonen på näsan som vanligt, han var lika lång och blixtärret i pannan hade Dumbledore inte kunnat göra något åt. Porträtthålet öppnades och in klev marodörerna utom Remus. Harry såg sin mamma komma ner för trapporna och hon vände sig mot Peter.
”Hur är det med honom?” frågade hon lågt så Harry knappt kunde höra det.
”Ehm… okej tror jag”, svarade Peter tafatt och kollade efter Lily då hon lämnade uppehållsrummet.
Marodörerna sökte igenom rummet och Harrys blick mötte Sirius. Sirius kom fram till honom med James och Peter tätt bakom sig.
”Du är inte Gryffindorare”, sa han kort.
”Om jag inte var det, vad skulle jag göra här?” sa Harry som inte uppskattade Sirius tonfall.
”Jag har inte sett dig förut”, sa James och Peter skakade på huvudet.
”Förlåt, men låt mig presentera mig själv”, sa Harry fortfarande lite irriterad. ”Harry Thomas var namnet. Jag ska bara vara här tillfälligt, eftersom mina föräldrar reser runt mycket i världen så har jag varit hemundervisad fram tills nu.”
Det var Dumbledores idé att han skulle säga att han hade varit hemundervisad. Han hade först inte gillat idén, men då han inte haft något bättre själv hade han accepterat den.
”Jag är Sirius Black”, svarade Sirius och sträckte fram handen.
Harry skakade den och gjorde samma sak då James och Peter presenterade sig.
”Vem var det söta flickan som just lämnade uppehållsrummet?” undrade Harry, mest för att han ville ha någonting att säga.
Han kunde se hur James ögon sköt blixtar.
”Det är Lily Evans”, sa Sirius och flinade. ”Hon är tillsammans med vår kompis Remus.”
”VA?!” sa Harry högt utan att tänka sig för.
”Ledsen grabben”, svarade Sirius. ”Men det finns andra snygga tjejer som inte är lika kräsna som Evans.”
Harry rodnade, det var ju inte så han hade menat. Hans mamma, och Remus? Varför hade Remus aldrig sagt någonting om det till honom? Fast, det kanske inte var saker man säger till någons barn… ’jomen jag brukade ju dejta din mamma och så’. Det lät inte som någon bra mening.
”Vilken årskurs går du i?” frågade Sirius.
”Sexan”, svarade Harry.
”Vi med!” sa Peter glatt.
Harry kunde inte låta bli att känna avsky emot Peter för vad han hade gjort, men han visste att han var tvungen att försöka förtränga det om han skulle kunna passa in här.

1996
Hermione slängde väskan över axeln och kollade sig omkring på alla elever. De hade samlats utanför entrén och alla letade sig till sina respektive grupper. Hon och Ron kollade snabbt på varandra.
”Ha det så kul då”, sa Hermione.
”Jag ska försöka”, flinade Ron och gav henne en kram.
Hon såg hur han riktade sina steg mot en rosa kalufs längre bort och sedan också hur han hälsade på Tonks. Själv började hon se sig om efter Kingsley Shacklebolt eller professor Snape. Hon fick syn på dem båda ganska långt bort från de övriga grupperna och tog sig ditåt.
”God dag professor Snape, mr Shacklebolt”, hälsade hon dem när hon kom fram.
”Miss Granger”, sa Snape med en kort nick och även Kingsley tittade på och nickade som hälsning, till skillnad från Snape så log han.
”God dag Hermione”, hälsade någon och hon vände sig om och såg att Ernie Macmillan sträckte fram sin hand mot henne.
”Hej Ernie”, svarade Hermione och tog hans hand. ”Och hej Hannah”, lade hon till när Hannah Abbot kom fram till dem.
”Var är Harry?” undrade Ernie och såg sig om. ”Han skulle vara i vår grupp eller hur?”
”Jo”, svarade Hermione och försökte komma på en bra lögn. ”Han blev sjuk så han kunde inte komma.”
”Okej, det var synd”, sa Hannah uppriktigt och bakom henne kunde Hermione skymta Millicent Bulstrod från Slytherin.
”Professor Snape?” sa Millicent med frågande ton så fort hon kommit fram.
”Ja, miss Bulstrod”, svarade Snape.
”Pansy har blivit sjuk och kan inte följa med”, berättade hon.
”Jag förstår”, sa Snape. ”Ni är i professor McGonagalls grupp, så du borde underrätta henne istället.”
Millicent lunkade iväg mot professor McGonagall samtidigt som Hermione kunde skymta Crabbe och Goyle som var på ingång mot dem.
”Jag förstår inte hur vi kunde lyckas få båda dem i vår grupp”, sa Ernie lågt.
”Otur?” föreslog Hannah.
”Minst sagt”, svarade Ernie.
De båda slytherinarna ställde sig en bra bit ifrån dem, men verkade inte föra något samtal med varandra. Istället kunde Hermione se hur de båda dumt kollade bort mot Malfoy som i sin tur såg ytterst sur ut.
”Vilka var det mer som skulle vara med i vår grupp?” frågade Hermione.
”Två sjundeårskillar från Ravenclaw tror jag”, sa Ernie.
”Och Laura Wenders i sjuan från vårat elevhem”, sa Hannah leendes.
”Okej”, svarade Hermione.
Hon kunde se hur Tonks ropade någonting åt sig grupp längre bort och hon började gå därifrån tillsammans med Hagrid, Ron, Malfoy och alla andra elever som var med i deras grupp.
”Hej Laura!” vinkade Hannah.
Hermione vände sig åt det håll som Hannah tittade och fick se en brunhårig tjej som hon kunde minnas att hon hade sett några enstaka gånger i Hogwarts korridorer. Snart hade även Ravenclawkillarna kommit till deras grupp och de gav sig av som fjärde grupp att lämna skolan.

En reaktion på “ASFNFD: Kapitel 6

  1. Pingback: Rävöra » Blog Archive » ASFNFD: Kapitel 7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>