ASFNFD: Kapitel 5

Kapitel 5

1996
Cho var i Hogsmeade tillsammans med sin vän Marietta, det var sista besöket innan ’den stora utflykten’ eller vad den kallades. Hon tyckte inte det verkade så intressant, mest jobbigt att sova i tält. De hade slagit sig ner vid ett bord på tre kvastar och Marietta hade gått iväg på toaletten. Hon betraktade den ett år äldre Weasley som satt vid bardisken. När han kollade åt hennes håll möttes deras blickar för en sekund innan Cho envist började stirra ner i sin honungsöl. Hon hörde hur någon kom och satte sig bredvid henne och när hon kollade upp var det självklart Weasley. Hon hade ju aldrig kunnat skilja på honom och hans bror, men det var ju inte så lätt när de var enäggstvillingar.
”Cho Chang”, sa han och flinade. ”Om jag inte misstar mig.”
”Inte alls”, svarade Cho smått generat.
”Fred Weasley var namnet”, flinade han, som att han visste att hon funderade på vem av tvillingarna han kunde vara. Cho bara nickade och återvände till att stirra i honungsölen.
”Ni har en affär i Diagongränden nu va?” sa Cho. ”Den ska vara bra har jag hört…”
”En person som inte varit där, förstår jag”, sa Fred med spelad besvikelse. ”Jotack den går alldeles utmärkt.”
En riktig affärsman tänkte Cho, men det syntes redan på hans kläder. Till skillnad från det som Weasleys hade under sig skolgång hade han nya snygga kläder på sig, det var uppenbart att affärerna gick framåt.
”Så vad gör du alldeles själv här?” frågade Fred och det var uppenbart att han stötte på henne.
Cho kunde inte tänka annat än att han skulle vara ett trevligt kap, hans utseende var det inget fel på med tanke på hans snygga muskler efter år av quidditch. Dessutom hade han ju pengar.
”Hoppades på att få prata med dig såklart”, svarade hon och mötte hans blick.
I ögonvrån kunde hon se Marietta komma ut ifrån damernas och hon bröt ögonkontakten med Fred för att ge sin väninna en menande blick. Marietta flinade lite och slog sig ner vid ett annat bord med några jämnåriga Hufflepuffare.

”Överlevnadsutflykten går ut på att ni ska lära er att kunna använda den kunskap ni har fått här på ett nytt sätt. Ni ska få praktisera den i fält.”
Hermione lyssnade uppmärksamt på professor McGonagall och antecknade även lite. Till och med Ron verkade lyssna mer uppmärksamt än vanligt eftersom han uppenbarligen gillade iden med utflykten, trots att det var hans systers.
”Ni kommer nu få ut grupperna som ni ska vara med i”, sa McGonagall.
Hon gick runt och delade ut papper till alla elever och Hermione hade inte ens hunnit kolla på sitt eget innan hon hörde Ron utbrista:
”Jag är i samma grupp som Malfoy! Du fick i alla fall Harry…”
Hermione kollade ner på sitt papper. Mycket riktigt så var hon och Harry i samma grupp.
”Det spelar ju inte så stor roll när han inte är här”, påpekade hon för Ron som inte verkade lyssna.
”Haha!” ropade Ron plötsligt till. ”Du fick Snape!”
”Snape och Kingsley Shacklebolt”, påpekade Hermione. ”De har visst med en auror och en lärare i varje grupp, du har ju Tonks och Hagrid, de väger väl ändå upp Malfoy?”
Ron svarade inte på Hermiones fråga utan verkade fundera på något helt annat med tanke på hans frånvarande blick.
”Ron?” viskade Hermione och armbågade honom i sidan då McGonagall började prata igen.

Draco suckade högljutt och slängde sig på sängen då han än en gång kollade igenom listan på de personer som har skulle tvingas springa omkring med i skogen. Han var den enda Slytherinaren i sin grupp, den enda. Han kunde inte förstå hur de kunde göra en grupp med bara en enda Slytherinare, och varför skulle han få vara den enda? Han skulle få dras med äckliga Gryffindorare som Ron Weasley och Katie Bell. Det var minst två från varje elevhem i gruppen, förutom han. Idiotiska personer, han tänkte fan inte följa med på den här idiotiska utflykten. Han ställde sig upp och gick ner för trapporna mot uppehållsrummet, kanske han kunde lugna ner sig med någonting därnere, tänka på något annat för ett tag. Till och med Pansys klängighet skulle göra honom på bättre humör. Till hans stora besvikelse var rummet fyllt av småungar, första- och andraårselever. När han kollade på klockan såg han att det ändå var dags för kvällsmat ganska snart, så det var lika bra att ta sig dit.

1976
”Hej Måntand”, sa någon. ”Hur är det med dig?”
”Bättre tack vare er”, svarade en annan.
Harry slog upp ögonen och såg att han var i sjukhusflygeln med det stora skynket runt sig. Han klev ur sängen och insåg att han bara var iklädd underkläderna och upptäckte skolklädnaden hänga över en stol. Han kikade fram försiktigt ut i kanten på skynket och fick syn på en pojke som hade besök av tre andra pojkar. Harry kände nästan alltför väl igen dem från Snapes minne. Hans far, Sirius och Peter som alla satt och åt godis som de hade haft med sig till Remus. Han undrade vad det här var för en underlig dröm, fast det kändes så verkligt. Plötsligt drogs förhänget åt sidan på andra sidan om honom och av ren reflex snurrade han runt och ryckte till sig täcket.
”Oh vad bra att du är vaken”, sa kvinnan som kom in. ”Det är bäst vi hämtar professor Dumbledore.”
Hon gjorde tecken att han skulle gå tillbaka till sängen och blicken sa att han skulle stanna där.
”Miss Pomfrey”, hörde han henne säga. ”Skulle du kunna springa upp till professor Dumbledore och säga att vår nya gäst har vaknat?”
”Javisst madam”, svarade en annan person och han hörde dörren till sjukhusflygeln öppnas.
Själv gick han tillbaka till sin säng och satte sig ner i den och fortsatte att lyssna på konversationen som marodörerna höll, allting var mycket förvirrande. Han undrade om han hade feber eftersom han drömde sådana konstigheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>