ASFNFD: Kapitel 4

Kapitel 4

1996
Harry hade varit borta i tre dagar nu, och Hermione kunde inte förstå var han hade tagit vägen. Hon hade diskuterat med Ron och han verkade också väldigt bekymrad över det hela. Nu stod de utanför Dumbledores kontor och väntade på ett möte de skulle ha angående Harrys försvinnande. Det verkade som Dumbledore faktiskt visste visste någonting, och detta lugnade Hermione.
”Miss Granger, Mr Weasley”, sa Dumbledore och nickade emot ett par fåtöljer framför sitt skrivbord.
”Professor Dumbledore”, började Hermione. ”Om ni vet någonting om Harry, för det skulle vara väldigt bra, både jag och Ron är väldigt oroliga över…”
”Miss Granger”, sa Dumbledore och höll upp en hand för att få henne att tystna. ”Nu är det så att professor Snape hittade Harrys osynlighetsmantel i ett av klassrummen i morse. Harry själv tycks vara på resa tillbaka i tiden.”
”Va?!” utbrast Hermione chockat. ”Men hur kom han dit och hur kommer han tillbaka?”
”Det kommer dröja ett tag innan han tar sig tillbaka”, fortsatte Dumbledore lugnt. ”Det som hände var att Harry råkade krossa Erisedspegeln och i och med det uppfylldes hans önskning.”
”Att åka tillbaka i tiden?” frågade Ron skeptiskt.
”Att träffa sina föräldrar”, viskade Hermione till honom. ”Men professorn, hur…?”
”Ni två ungdomar behöver inte bekymra er över det här”, sa professor Dumbledore. ”Det är ytterst liten sannolikhet att Harry inte skulle komma tillbaka, ni två borde istället gå och packa inför utflykten.”
Ron och Hermione lämnade Dumbledores kontor med förvirrade ansiktsuttryck.
”Hur kunde Dumbledore veta att Harry råkade krossa spegeln?” funderade Hermione högt. ”Tänk om han visste vad som skulle hända och gjorde det med flit?”
”Hermione”, sa Ron. ”Harry är inte dum.”
”Nej men han är i ett skakat tillstånd, han sörjer fortfarande Sirius och…” Hermione fortsatte att argumentera varför Harry nu skulle ha gjort det med flit, även om hon tvivlade på hur han skulle kunna veta att han skulle krossa Erisedspegeln. Hon hörde Ron muttra saker om att han också skulle ha krossat spegeln om han vetat att det var så enkelt att få sina drömmar uppfyllda.

Tonks hade väl varit frånvarande mest hela tiden på de senaste mötena i Fenixordens högkvarter. Det hade hon varit sedan Ron hade åkt tillbaka till skolan och ruset hade börjat försvinna. Nu kunde hon se nästan klart igen. Det hade varit en del saker som hänt i somras och de hade gjort saker som inte var menat att just de två skulle göra. Fast hon måste medge att Rons charm var speciell. Till och från ångrade stunderna denna sommar, mest eftersom hon var så mycket äldre än honom, men likväl längtade hon tillbaka till dem. Sedan igår hade dimman börjat komma tillbaka också. Hon hade fått tillfrågan av Dumbledore att följa med ut som ledare på överlevnadsutflykten som eleverna skulle med på. Hon skulle få träffa Ron igen, hon skulle få gå ut i skogen med honom och de skulle tälta. Hennes realistiska sida talade om för henne att ingenting skulle kunna hända på en skolutflykt och att det dessutom inte ens var säkert att hon fick vara i Rons grupp. Fast på nätterna, då fantasin tog överhanden, så kan vi alla ana oss till vad som hände i utflyktstälten i Tonks fantasier. Hon hade nog aldrig skämts så mycket över sina tankar tidigare i sitt liv. Hon kände sig till och från som en äcklig gammal tant. Ronald Weasley var ju bara 16 år.

1976
”Din kusin är helt jävla sjuk i huvudet!” kommenterade James när han hittade Sirius i uppehållsrummet med armen om en fjärdeårstjej.
”Hörru, anklaga inte mig för vad hon hittar på!” sa Sirius vasst, sedan gav han tjejen en menande blick och nickade åt James att de skulle gå upp till sovsalen.
”Du förstår inte hur grymt irriterande hon är”, klagade James och knöt händerna.
”Jag tror jag vet precis hur grymt irriterande hon är”, sa Sirius irriterat. ”Du anar inte hur många släktträffar den ungen gjort allt värre för mig.”
”Förlåt”, sa James som insåg att han kanske hade gått för långt att låta ilskan gå ut över Sirius. ”Jag förstår bara inte vems idé det var att låta oss jobba i grupper med femteårseleverna!”
”Det är inte mitt fel att du och Cissy var de enda som ville göra specialarbete om magiska svampar”, flinade Sirius retfullt.
”Bara för att du är i samma grupp som Peter och två urläckra femteårsbrudar”, klagade James.
”Äsch”, sa Sirius, fast det syntes på honom att han också tyckte de var snygga.
Det vart en kort paus där de båda verkade tänka på tjejerna i Sirius arbetsgrupp.
”Har du hört att de kanske är bisexuella”, sa Sirius med en glimt i ögonen. ”De hade tydligen hånglat i fängelsehålorna.”
”Men är inte hon Evers ihop Andrew Stephens i Ravenclaw?” frågade James och höjde på ögonbrynen.
”Fatta vilken lyckost han måste vara, två snygga brudar på en gång”, sa Sirius.
”Som att inte du skulle klara av att få dem med om du ville”, flinade James och slog retsamt till sin bästa vän i bakhuvudet.
”Om jag vill”, svarade Sirius med en drömmande blick. ”Som fan att jag vill!”

Remus hade alltid känt sig som lite av en förrädare till vänskapen mellan honom och James den gången som han hade börjat gå ut med Lily. Fast han kunde inte riktigt låta bli då Lily var den som han alltid hade kunnat dela sina tankar med, mer än vad han kunde göra med marodörerna. De hade alltid haft det så mysigt tillsammans, och sen den kvällen då solnedgång och kyssar hade blivit synonymer så kunde Remus inte släppa Lily ur sina tankar. Fast visst skämdes han över att ha svikit James även om James nu verkade ganska okej med att han och Lily var ett par.
”Colloportus”, sa en röst och Remus väcktes upp ur sina tankar.
Lily hade just låst dörren till grupprummet. Hon vände sig mot Remus och log, ett leende som gjorde Remus lättad och lycklig.
”Hej älskling”, viskade hon och slog sig ner i hans knä.
Stolen knarrade lite i protest mot den extra tyngden, men tystnade sedan. Lilys läppar mötte hans och hennes hand började sakta lossa på hans slips. Remus lade sina armar runt henne och tryckte henne långsamt närmare. Hennes händer fumlade med knapparna på hans skjorta och själv drog han sin hand utmed hennes rygg och kysste hennes hals. När hela hans skjorta var uppknäppt avslöjades alla ärren från hans varulvsnätter, men Lily visste redan vad han var, hon hade vetat det nästan lika länge som Sirius, James och Peter. Lilys hand strök över hans bröstkorg och ner över magen. Remus kropp reagerade på det sätt som man borde anta att hans kropp skulle reagera vid hennes beröring. Fast Remus själv sköt varsamt undan Lilys hand då den nådde byxknappen.
”Vi borde inte”, mumlade han.
Lily tittade honom i ögonen och frågade:
”Varför borde vi inte?”
”Jag vet inte…” svarade Remus, men det var en lögn, det var fortfarande skuldkänslorna för James som spökade.
”Okej älskling”, sa Lily och lutade sitt huvud mot Remus så hennes mun kom alldeles intill hans öra. ”Vi går långsamt fram.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>