ASFNFD: Kapitel 1

Kapitel 1

1996
Datumet var 28 september och Dumbledore stod upp vid honnörsbordet och sorlet i stora salen la sig. Ginny tittade spänt upp, Dumbledore hade faktiskt sagt att det varit en mycket bra idé, kanske skulle han meddela dem alla om att den hade gått igenom. Hon höll tummarna.
”Jag vill meddela att det på skolan kommer anordnas en överlevnadsutflykt (Ginny log brett och gjorde ett segertecken i skydd av bordet) under höstlovet för sjätte och sjundeårselever”, berättade Dumbledore.
Vadå sjätte- och sjundeklassare? tänkte Ginny, det var inte rättvist. Vad menade Dumbledore med det här?
”Närmare information om hur det här kommer att gå till meddelas till de äldre av era elevhemsföreståndare, och jag vill även passa på att tacka miss Lovegood och miss Weasley i årskurs fem för denna underbara idé.”
Det hördes spridda åsikter i Stora Salen om huruvida denna idé var underbar eller inte. Ginny i sin tur muttrade lågt för sig själv.
”Idé? Vadå idé? Vi kom ju med ett näst intill färdigplanerat koncept, och så får vi inte följa med!”
Hon rynkade pannan och bet sig irriterat, dock omedvetet, i läppen. Hon måste prata med Luna och det snart. Luna skulle antagligen kunna lugna ner henne lite grand, om inte annat skulle Luna stå ut med Ginnys klagande ett tag.

Ron satt i uppehållsrummet med ett brev i handen, han visste att han skulle bli tvungen att svara på det. Vad han skulle svara hade han ingen aning om. Minnena letade sig bara tillbaka till sommaren och i samband med de minnena gjorde sig alla hans sinnen påminda, alla utom det sjätte.

Tjo Ron,
Du vet allt under sommaren, jag vet att det var liksom mycket och allt gick ganska fort, men jag ville inte att vi skulle behöva ångra nåt. Jag tycker inte du ska oroa dig för mig här borta, fixa ihop sig så du kan få betyg för en Auror-utbildning om det är det du vill. I vilket fall, hoppas du har det bra och allt där borta. Hade det inte varit för omständigheterna hade jag bett dig hälsa Harry och Hermione.
Ha det.
Tonks.

Omständigheterna, och allt som hade gått snabbt och fort. Ron log lite. Jo nog hade det hänt en del när de träffats på Grimmaldiplan under sommaren, kanske lite för mycket nästan. Ron kunde blunda och minnas Tonks värme, han visste att allt som hänt mellan dem där inte varit tillfälligt, men ändå hemligt och kanske förbjudet. Det var väl det som gav honom en liten kick i det hela också. Han visste att Tonks var kanske nio år äldre än honom själv, men hon var inte gammal. Det som hade hänt hade han inte ångrat, och han kunde knappast tänka sig att han hade ångrat någonting om det hänt mer.

1976
Lucius suckade högljutt då husalfen ställde fram ytterligare en eldwiskey till honom. Hans föräldrar hade flyttat till Australien förra året för att göra allt perfekt till ”den stora dagen”. Han skulle vara hemma och förbereda sig att bli vuxen och allt det där. Den stora dagen var ett annat namn för den sjuttonde juli tre år fram i tiden då det var meningen att han skulle gifta sig med Narcissa Black. En söt tjej, men hela sju år yngre än han själv.
Han hade ett just jobb på ministeriet, han såg bra ut och han var inte mycket mer än tjugotvå. Han kunde gå ut när han ville, och han levde efter tre ord. One. Night. Stand. Ett äkta ungkarlsliv efter sina egna villkor, och han trivdes som fan med det. I alla fall när det inte var som idag. Han hade drabbats av en stark förkylning och det enda som fanns att umgås med var eldwiskeyn. Han var något så fruktansvärt uttråkad. The Daily Prophet hade han redan läst tre gånger och sova kunde han inte. Han hade ingen att skicka ugglor till och förmådde sig inte att läsa en bok. Allting var så skittråkigt och han störde sig på husalfen som surrade runt och försökte vara honom till lags.
”Libby, försvinn eller så stryper jag dig”, morrade han.
”Självklart sir”, pep alfen och försvann nigandes ut ur rummet.
När den försvann la tystnaden sig som ett ljudlöst pip över öronen. Ikväll skulle han ut på krogen, om han så var döende.

(Sara)
Lily slog upp ögonen och mötte Remus blick. Hon drog honom tätare intill sig och viskade tyst:
”Kyss mig igen.”
Han log varmt mot henne och när Lily åter slöt ögonen kände hon hans läppar mot sina. Lily visste inget bättre än när hon och Remus satt och myste i uppehållsrummet.
De hade varit tillsammans i ett halvår nu och Lily tyckte att de kände varandra utantill, även om Remus ibland kunde verka frånvarande, men aldrig ville berätta vad som var fel.
Lily öppnade ögonen igen och såg upp i Remus lugna ansikte.
”Är du trött?” frågade han henne tyst.
”Lite kanske. Vad är klockan?”
”Straxt innan tolv”, svarade Remus och kvävde en gäspning.
Det blev tyst en stund tills Lily reste sig upp från soffan. Hon böjde sig ner, placerade en lätt kyss på Remus panna och gick sedan upp till sovsalen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>