You’re my lost love, Professor (DH33)

Det är flera ställen som jag faktist har gråtit under bokens gång. Tidigare har tårarna inte kommit förens långt efter jag har läst klart. Då chocken har lagt sig. När Dobby dog för exempel, vad jag grät, och jag vet inte ens varför. Om det var för Dobby eller för att boken närmade sig slutet. Eller när Snape flydde ut ur slottet… jag åkte till Adam straxt efter att ha läst det. Det tar en timme att cykla till Adam, jag grät hela vägen över Snape. Jag tvivlade på hans godhet som jag aldrig tidigare hade tvivlat. Jag var skräckslagen, jag grät och jag bad att han skulle vara god trots allt. Jag ville, jag önskade. Han kunde inte vara ond, det skulle vara så dåligt av JK om han i slutändan var ond, efter allt som han faktist hade gjort för Harry. Så kom kapitel 33, The Prince’s Tale, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller vad jag skulle ta mig till. Han hade en crush på Lily after all. Han älskade henne, de var bästa vänner. Jag kan inte förstå. Hur underbart var det inte när han sen avslöjade att han alltid hade brytt sig om Harry. Det var hemskt. Snape did know how to love, as I always wanted him to and as I thought or hoped he did. But, now I know… I’ll never be yours, Severus. And as my tears are falling because of your dead, they are falling because I know you never would have thought of me, even if I had always been by your side.

You’re my lost love, Severus. Forever lost.
And I was never supposed to be loved by you.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>