Bara ett år kvar av Paradiset

Idag har jag varit hos Gunn efter jobbet och vi myste lite och pratade en hel del. Han vill plugga utomlands efter gymnasiet tror han, men jag vill inte det antagligen. Jag skulle gärna plugga miljö, men jag är så sjukt dålig på engelska att jag inte skulle klara av en sådan utbildning utomlands, i alla fall så har jag inte tillräckligt med självförtroende i engelska för att tro att jag skulle kunna klara av det. Det kommer antagligen bli ganska jobbigt om han flyttar iväg, men jag tror att vi kommer få det att fungera om vi fortfarande vill det… jag har hört om värre distansförhållanden som funkat ;) Det beror väl på hur livet ser ut då antar jag.

Det var när jag cyklade hem i regnet och tänkte att om jag fortsätter den här vägen kommer jag till Ingrid som jag kom på en sak. Nu när Ingrid inte är hemma och vetskapen om det kändes ganska tung så gick det upp för mig att det är bara ett år kvar av Paradiset. Sedan kommer vi alla splittras, och många av oss kommer förlora kontakten med varandra. Jag vill inte att det ska hända, speciellt inte mellan mig och Gunn. Mellan vissa kommer det tyvärr bli så. Samtidigt som jag vill njuta av den tid vi har kvar tillsammans kan jag inte ibland låta bli att vända mig om och gråta över den saknad jag kommer att känna. Du förstår Gunn, jag har så lätt att känna hur andra kan känna sig, men speciellt över hur jag själv kommer kunna känna mig i framtiden och det är därför jag kan gråta över saker som det är långlång tid kvar innan det inträffar.

It’s falling away from me.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>