rävöra

Igår lärde jag mig varför man ska dricka alkohol. Idag lärde jag mig varför man ska låta bli.

Jag hade grymt kul igår, det går absolut inte att komma ifrån. Jag fick se några spännande traditioner också vilka innebar att kläder inte behövdes behållas på i alla lägen. Mina gjorde det, men vissa andras desto mindre. Jag kände mig liten och pryd, vilket någon påpekade för mig att jag var också. Den bästa delen på hela kvällen var nog egentligen början när vi lekte lekar och hade oss. Underbart kul.

Frågorna som uppstår är då:
1. Var det värt det?
2. Hur ofta är det värt det?

När vi skulle ta oss hemåt stannade vi på Donken för att äta lite. Jag skulle egentligen sova hos Nora, men där utanför satt Carro och Petra (kompisar från högstadiet). Det slutade med att jag fick skjuts hem med Carro vilket var bra eftersom Nora ville gå och lägga sig för hon var trött, medan jag inte var det just då. När jag kom hem vid två var jag dock ganska så slut.

Någon har googlat hit häromdagen med sökordet googlesex. Jag sitter och funderar på mer exakt vad innebörden av googlesex kan vara. Skulle vara intressant att veta då det onekligen lät spännande. Är det en typ av sexställning kanske? Eller är det ett helt nytt koncept? Finns det redan en betydelse av ordet googlesex?

Kom gärna med förslag på vad ni tror att googlesex skulle kunna vara!

Drömmar från dlogg.se, mars och april. Samt två bonusdrömmar från januari!

28/4 Snabbt åldrande då man missar flyg
24/4 Sjungande konfirmander och dåliga cirkusnummer
18/4 Visan om middagsmaten
17/4 Hänga i duschstråle
14/4 Tentamenskrock och triangeldrama
4/4 Hopelessly devoted to pureblood-mania
31/3 Kristins hemlighet
30/3 Kineser, mode och Trocadero
20/3 Michan och ungdomsmottagningen
18/3 ∑(Barack Obama) = ∑(1/n)^2
31/1 Samlivstrubbel
29/1 isdockan och jag

Fortsätt att läsa om ‘Dröm: ∑(Triangeldrama) < Trocadero'

Året var 1879 då Thomas Edison introducerade sin nya uppfinning på marknaden. En uppfinning som skulle ta oss ifrån fotogenbelysning och eldstäder. Edison var inte först med den här uppfinningen, skillnaden var att denna var det första kommersiellt användbara resultatet. Självklart talar vi om glödlampan.

Det har nu gått 130 år sedan denna glödlampa introducerades, med ganska få förbättringar sitter vi idag med samma teknik som då. Med tanke på all annan av dagens teknik så är glödlampan inte speciellt imponerande. Om det står 100 W på din glödlampa så betyder det hur mycket energi den drar, alltså 100 Joule per sekund. Det kan man tycka är rätt så mycket, men lampan i sig är inte speciellt effektiv. Av dessa 100 W så är det endast runt 5 W som blir ljus, övriga 95 W blir restprodukten värme. Vilket slöseri med energi, men hur ska vi förbättra det här?

Lågenergilampor kan kanske vara en början. Dessa producerar inte alls lika mycket värme som en vanlig glödlampa, varför vi sparar en hel del energi. En 100 W glödlampa motsvaras här av en 23-27 W lågenergilampa. Det borde ju duga väldigt bra för de flesta, för ingen förlorar ju på att använda en lågenergilampa, eller? Det finns en hake. Alla lågenergilampor (liksom lysrör) innehåller kvicksilver, ett både hälsofarligt och miljöfarligt ämne. Därför är det extra viktigt att lampan återvinns och att man är försiktig med lampor som går sönder.

Ytterliggare ett alternativ är lysdioden som övervinner lågenergilampan och glödlampan i livslängd, dessutom innehåller den inte kvicksilver eller andra tungmetaller som kan skada miljön. Den största nackdelen med denna produkt är dock att den inte ger ifrån sig samma spektra av ljus som solen eller glödlampan. Vita dioder ska dock ge bättre ljus än vissa lågenergilampor. Dock kan ljuset från blå eller blåvita dioder vara skadliga för näthinnan. De flesta är nog bekanta med just detta blåvita sken som finns i många cykellampor och jag tror inte jag är ensam när jag säger att det ljuset kan kännas smått obehagligt.

Vad ska man göra för att minska mängden spillenergi som kommer från våra lampor? Det första och mest klassiska svaret är väl att släcka lamporna när vi inte är i rummet. En annan viktig faktor är att tänka på vad man ska ha just den här lampan till. Om du ska ha en lampa som lyser upp hela rummet, se då till att ha en smidig lampskärm som sprider ljuset snarare än att skugga vissa områden. För en läslampa vid sängen eller favoritfåtöljen behövs inte en lampa med speciellt högt watt-tal. Det finns lampor att köpa som liksom strålkastare innehåller reflektorer så att ljuset ska fixeras på en mindre punk (din bok) istället för att sprida ljuset i hela rummet. En lampa med reflektor ger mer ljus (högre intensitet) en en glödlampa med samma watt-tal i en smal lampskärm just efter som reflektorn reflekterar ljuset för att leda det ut till den bestämda punkten, medan lampskärmen i sin tur absorberar en del av ljuset.

Vad mer kan vi tänka på för att minska vår påverkan på miljön när vi använder oss av lampor? Vad tror ni mest på, extrem ineffektivitet eller gift? Innovativa ingenjörer ombeds framstiga med sina revolutionerande idéer om framtidens ljuskällor.

Såg just att dlogg.se har börjat fungera igen, varför jag tänker passa på att lägga in de drömmarna som jag hade i augusti. Har ju inte antecknat några drömmar sedan dlogg dog, men kanske borde börja med det igen. Det är ju faktiskt väldigt roligt att gå tillbaka till.

5/8 Rubens projektarbete
6/8 “Adam kom hem!” och Friends Season 10, Episode 1-6, Deleated Scene

Fortsätt att läsa om ‘Dröm: The one with Ruben’

Mitt nyliga byte av preventivmedel (från p-piller till p-stav) samt Johanna Sjödins inlägg “Barnmorska vill inte skriva ut p-piller till fjortonåring” (som egentligen handlar om att det borde vara lika lätt för en 14åring att bestämma över sin kropp som en 15åring eller 30åring) har fått mig att tänka till angående hur p-medel skrivs ut till ungdomar (och vuxna) idag.

Innan jag skaffade p-piller var jag osäker på vilket p-medel jag skulle välja. Barnmorskan på ungdomsmottagningen tyckte att det var bäst att börja med p-piller så det var dit det gick. Det behövdes, till min förvåning, ingen undersökning eller någonting liknande, utan allt jag behövde göra var att svara på en enkel fråga. Frågan var om jag hade några i släkten som hade haft blodproppar eller liknande sjukdomar. Mitt svar var inte övertydligt eftersom jag inte var helt säker, men nej det trodde jag inte. Efter det svaret hade jag ett recept på Yasminelle i handen.

För drygt ett år sedan (efter knappt ett och ett halvt års användning av p-piller) så hade jag kommit fram till att den hormonmängden som p-pillren innehöll inte bara var skadligt för mig själv (vilket borde vara skäl nog att tänka om) utan också skadligt för naturen (t ex: fiskar och grodor kan få köns- och fertilitetsrubbningar). Jag gick till ungdomsmottagningen igen för att fråga om råd, och de jag var intresserade av var mer långtidsverkande p-medel som p-spruta (var 3:e månad) och p-stav (vart 3:e år). Jag hade försökt ta reda på så mycket som möjligt i förväg, men blev avrådd från båda alternativen. P-spruta innehöll tydligen extremt stora mängder hormoner, information som jag inte hade hittat på några av de vanliga p-guiderna. P-stav hade jag hört skulle minska eller helt ta bort menstruationen, vilket lät lockande, och därför hörde jag efter om detta stämde (eftersom jag inte kunnat hitta någon information om hur stor andel som blev av med menstruationen), men barnmorskan fick det att låta som att det var mycket ovanligt och man riskerade att få många oregelbundna blödningar istället, vilket självklart fick mig att ändra uppfattning om staven. Jag gick därifrån utan resultat och fortsatte istället med mina p-piller.

För två veckor sen kom jag åter tillbaka, men den här gången hade jag bestämt mig på egen hand. Jag skulle ha en p-stav. När jag kom dit och var bestämd var det inga problem och jag fick recept och tid för insättning, men inte heller nu fick jag genomgå någon undersökning eller större frågor om min eller mina släktingars sjukdomsbakgrund.

Vad för information bör ges om riskerna till någon som funderar på att skaffa p-piller? För att kunna ta ett vettigt beslut bör man få känna till de största riskerna med det p-medel man funderar på. Efter att ha läst bipacksedlarna till både p-staven och p-pillrena har jag hittat flera saker som jag inte blev informerad om och som kunde varit relevant för mig. Här är en lista på de saker som jag tycker en barnmorska borde informera en blivande användare av hormonella p-medel om:

* Mängden hormon i jämförelse med andra p-medel.
* Det faktum att hormonerna, när de kommer ut i naturen via avföring, är skadligt.
* Ge en tydlig bild på vilka sjukdomar man bör vara försiktig med om de finns i släkten. Här följer ett urval från Yasminell: Var särskilt försiktig med Yasminell om…
* * … en nära släkting har haft bröstcancer
* * … en nära släkting har haft blodpropp (eller om du har tecken på sådant som kan leda till blodpropp, t ex högt blodtryck, övervikt eller problem med hjärtat)
* * … du har diabetes
* * … du har lever- eller gallsjukdomar

För min egen del påverkas jag eftersom min mormor har haft bröstcancer. Min far har diabetes typ 1 (även kallat barndiabetes) som han visserligen fick diagnos på efter jag börjat med p-piller, men detta betyder att jag är i ärftlig risk att få sjukdomen.

Ska verkligen inga tester göras eller ordentliga frågor ställas innan p-piller skrivs ut? Mycket av den informationen om risker som jag hittat i bipacksedlarna har jag inte kunnat hitta någon annanstans och fick inte information av från barnmorskan. Hur ska jag kunna veta att diabetes är en riskzon om jag inte fått någon indikation på att det skulle vara relaterat? Borde inte barnmorskor ta upp väsentlig information med patienten innan recept skrivs ut, speciellt eftersom det inte verkar vara så lätt att få reda på all information på annat håll.

Det här är ett kombinerat inlägg som tar upp två olika punkter i mitt liv, men som är relaterade till samma sak - synen på manligt och kvinnligt. De som ännu inte har bekantat sig med min åsikt om manligt och kvinnligt bör först lära sig att jag föraktar den mesta uppdelningen i dessa kategorier. I min drömvärld är orden manligt och kvinnligt två ord som inte existerar. Där uppfostrar föräldrarna sina barn till individer och försöker inte tvinga på dem en könsroll, även om det är omedvetet. Det är ju där stor del av problemet ligger - att det är omedvetet. Om vi hela tiden försöker vara medvetna och aldrig ger barnen en anledning att tro att det skulle finnas en skillnad på en person med snopp och en med snippa så kommer det ta ett tag innan de själva skulle komma på det.

Följande är en enklare omskrivning av två kommentarer till Johanna Sjödins inlägg och har inget mer än det jag sa ovan med varandra att göra. Första stycket skrevs som kommentar till “Vad en feminist gör, är och säger provocerar” som tar upp Schymans medverkan i Let’s Dance, samt diskuterar kritik som hon fått då hon ville föra sin partner (till viss del?). Andra stycket skrevs som kommentar till “Undra när alla venusberg ska vaxas” vilken diskuterar kvinnlig behåring. Om ni inte hänger med någonstans kan det vara bra att kolla på originalinläggen för att de om det var något specifikt jag svarade på.

Pardans …

Pardansen står absolut för den syn som har stått för manligt och kvinnligt i vårt samhälle (och fortfarande gör).

Jag gick på buggkurs under två år och fick lära mig dansa tjej. Att dansa tjej är långt ifrån lika avancerat som att lära sig att dansa kille, eftersom killen “ska hålla koll på allt” medan tjejer, så fort de har lärt sig stegen, kan börja tänka på att fylla ut dansen. Visst kompletterar paret varandra, men det är ju också så dansen är uppbyggd. Att däremot en tjej inte skulle kunna dansa kille eller tvärt om är bara skitsnack. Jag och mina kompisar turades ofta om med att dansa tjej och kille. Jag dansade ofta kille när jag dansade med Ingrid, och även hon dansade kille ibland. Med Adam, som jag dansade mest med, så byttes vi ibland om när vi övade (även om han var betydligt bättre på att föra). Han dansade också tjej med Armand och tvärt om. Det var bara roligt att få testa någonting annat.

Man bör få dansa hur man vill, med vem man nu vill utan att folk ska lägga sig i. Föredrar en kvinna att dansa med män som för henne, då kan hon göra det, men om jag också vill föra när jag dansar med min partner så låt mig då göra det. Förnekar man att pardansens roller har en stark koppling till synen på manligt och kvinnligt så är man nog ganska korkad. Sedan hur mycket den bidrar till att behålla denna syn idag är en annan fråga som kan diskuteras.

… och håriga ben

Jag pluggar, som bekant, på en linje där väldigt många killar går, och jag vet inte hur en grupp “typiska tjejer” (t ex sjuksköterskestuderande) skulle reagera på samma diskussion, men jag har aldrig tidigare sett det här med att inte raka sig som en stor grej. Jag har aldrig rakat benen. Det var också så jag sa till några av mina nya klasskompisar (killar) och vissa av dem blev chockade, men den värsta reaktionen var från en som blev direkt äcklad. Efter diskussion kom vi fram till att han tyckte något i stil med: “Har hon mycket hår är det äckligt, men lite hår så spelar det ingen roll.” De andra personerna (som var mest chockade) verkade inte ha någon större åsikt, men jag fick uppfattningen om att jag inte hade minsta lilla stöd bakom mina åsikter.

Faktum är att denna inställning vände hela min värld uppochner. Jag var väl naiv innan och brydde mig därför inte, men nu känner jag istället osäkerhet inför hela hårkonceptet. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är äcklig bara för att jag inte rakar benen. Ibland har jag svaga stunder då jag överväger att börja, men tvingar mig själv till att inte börja på grund av att den här människan sa så eller samhället tycker det, utan det ska vara för att jag själv vill det. Tyvärr är det så att man tar åt sig alldeles för mycket av vad människor säger.

Jag har massor med bra argument till att låta bli, som att göra det till ett statement: Om inte män behöver raka benen så behöver inte jag det heller. Det är också någonting jag vill lära mina framtida barn (inte bara att inte raka sig, utan att inte känna press för att omgivningen säger så) och då är jag ju ganska motsägande om jag rakar mig. Hur gör jag i sommar då, när det blir dags för bad? Det är ju heller inte så övertygande att gömma sig inne hela sommaren, eller att uteslutande bada med folk som man vet inte bryr sig.

Det samtalet jag hade med mina klasskamrater om håriga ben var början till mitt wake-up-call på verklighetens syn av manligt och kvinnligt, och att jag tidigare har levt i en naiv bubbla med vänner som såg till individen och inte dess kön eller hårmängd…

Jag satt vid det underbara Google Reader och då stötte jag på Katarinas senaste inlägg som tog upp ett förslag om vegetariska måndagar. Som jag redan tror jag har gjort tydligt så är vegetarisk mat ingenting för mig, utan jag riktar mig till alla andra, men speciellt till Annika och Ingrid som är de stora vegetarianerna.

Först hade jag bara tänkt lämna en kommentar på Katarinas blogg, men fick en mycket roligare idé. Kommentaren jag började skriva på men inte postade följer här:

Det skulle bli pannkakor för mig varje måndag i så fall. Om de inte snabbt uppfinner några andra goda vegetariska rätter, men jag är tveksam. Har ännu inte lyckats hitta en enda där det inte känns som att köttet saknas, eller där man inte använt ett dåligt köttsubstitut, som quornfärs istället för köttfärs eller falafel istället för köttbullar.

Av detta följer en enkel utmaning som det är helt upp till den som känner för det att acceptera, men det är ju vettigt om man känner mig IRL för att kunna ha möjlighet att genomföra den. Målet med utmaningen är helt enkelt att uppfylla Annikas och Ingrids dröm, att göra hela världen vegetarisk (läs: minska världens köttkonsumtion), varför dessa bör vara mest motiverade. Steg ett för att nå detta mål är vad utmaningen handlar om, att omvända personen som skyr den vegetariska maten (dvs jag, om det var någon som missade detta). Eftersom kött är något fantastiskt så är det omöjligt att få mig att bli vegetarian, men det är inte omöjligt att tvinga på mig vegetariska måndagar om det visar sig finnas god vegetarisk mat som man kan variera mellan de olika måndagarna.

Detta behövs för att jag skulle överväga att införa vegetariska måndagar:

* Minst fyra olika välsmakande vegetariska rätter, som inte har “den vegetariska smaken”, inte är tillagat med ett köttsubstitut och inte ger intrycket “det här skulle vara godare med kött till”. Rätterna ska inte vara avancerade att tillaga, de ska heller inte ta lång tid att göra utan ska kunna slängas ihop en vanlig måndagskväll.

* Rätter som innehåller fisk och skaldjur räknas inte då dessa endast är demi-vegetariska.

Bästa sättet att övertyga mig är att laga rätten, eftersom jag inte lagar någonting som jag är övertygad om att det är äckligt. Dock bör alla som skulle få för sig att laga någonting veta att de inte ska ta illa upp om maten inte smakar gott eftersom jag generellt inte gillar vegetarisk mat. Den som orkar laga mat till mig kan ju säga till. Jag förväntar mig inte att någon kommer göra det och jag förväntar mig inte att hitta några goda vegetariska maträtter även om någon nu gör det. Jag kommer fortsätta använda “all vegetarisk mat är äcklig” som argument för att inte äta vegetariskt till någon motbevisar detta.

Jag är precis som vilken man som helst. Behandla mig därefter.

Könsnormativiteten diskuteras hela tiden och man säger hela tiden att den motverkas. I det stora hela händer det saker. Kvinnor blir mer accepterade på vissa typiskt manliga yrken, tvärt om är inte lika självklart, men ändå accepterat. Problemet är att trots att vi förändrar det stora perspektivet så förändras inte detaljerna - våra egna fördomar och tankar om “hur det ska vara”. Jag är inte bättre än någon annan, jag går själv ut med fördomar och dömer folk för deras kön innan jag lärt känna dem, men vi måste bli medvetna om att vi gör det för att kunna motarbeta det.

Jag går en väldigt mansdominerad utbildning i och med att jag pluggar till civilingenjör. Tjejerna räknas till att vara ungefär 10% av de som studerar på just mitt program. I denna mansdominerande kultur är det inte lätt att gå in och säga att man ska behandla alla likadant oavsett vilket kön de tillhör, diskussioner som hålls behandlar gärna “kvinnans mysterium”. Att jag får frågan varför kvinnor beter sig på ett visst sätt i en viss situation beror på att jag själv råkar vara född med kvinnliga reproduktionsorgan. Att jag kan svara (om jag nu kan svara) har ingenting med dessa organ att göra utan snarare att jag alltid har tyckt att det har varit intressant i att försöka sätta mig in hur andra personer tänker i vissa situationer.

“Men det är typiskt kvinnor att vara intresserad av sådant!” får man ofta höra eller “Så tycker du bara för att du är tjej”. Jag har inte tilltagit mig åsikter, intressen eller val i mitt liv för att jag är tjej. Däremot har vissa val jag har gjort varit mer socialt accepterade för att jag är tjej. Att som tjej idag läsa till civilingenjör är ingenting som någon reagerar på trots att det från början är ett typiskt manligt yrke. Väljer du som tjej civilingenjör förväntas du fortfarande vara en tjej, med allt vad det innebär.

Som tjej förväntas du ha olika klänningar på dig varje gång det är någon fest medan det för killen räcker att ha på sig en skjorta till jeansen. Som tjej förväntas du raka dig på benen, annars anses du äcklig, medan killar får gå hur håriga de nu vill vara - även i ansiktet. Som tjej förväntas du ha viss känsla (om inte intresse) för kläder, hår och smink.

Jag har aldrig varit en typisk tjej. Låt oss ta Barbieexemplet. Jag vet inte hur många gånger jag och mina tjejkompisar var oense om vad man skulle göra med barbiedockorna. De flesta ville klä dem och fixa deras hår, medan jag tyckte det var mycket roligare att låta dem åka på semester och faktiskt få dem att göra någonting. Fick jag bestämma helt så skulle jag troligtvis byggt en rymdstation med lego. Det var en av mina favoritlekar som jag och pappa brukade göra när jag var liten.

De flesta tjejer håller sig dock till detta könsnormativa sätt hur tjejer nu ska vara. Ibland tycker jag att man kan hårddra lite och säga att många tjejer på min utbildning måste trycka på sin kvinnlighet för att visa på att det går kvinnor där. Jag går åt andra hållet. Gång på gång försöker jag få mina klasskompisar att förstå att jag inte är en tjej, utan en man precis som de. Att försöka passa in i normen är kanske att acceptera den, men det kan vara svårt att göra annat om man inte vill bli behandlad annorlunda.

Något av det jobbigaste jag var med om (rörande den här frågan), som verkligen kändes, var då några av mina klasskompisar fick träffa min pojkvän och mitt i en konversation (i vilken jag inte var delaktig, men dock närvarande) kallade mig för “flickvännen”. Istället för att vara deras vän så blev jag min pojkväns tillhörighet, trots att de kände min pojkvän sämre än mig. Jag kan minnas få tillfällen, förutom i början då de inte lärt sig Gunnars namn, som de kallat Gunnar för “pojkvännen”.

Mitt mål, för mig själv och för tillfället, är inte att få alla män att se alla kvinnor som män, eller tvärt om. Mitt mål är att få mina manliga klasskompisar att se mig som en man. Där man innebär en person som man kan snacka med, ta en öl med, och behandla precis som alla sina andra manliga vänner.

Detta var aldrig någonting jag funderade på under gymnasiet. Vi var en bunt tjejer och killar som var ganska lika, men ändå olika, på sina sätt. Där spelade det aldrig roll vilket kön du var. Det enda som betydde någonting var att du var du och du fick frågor om saker för att du var du. Det var en självklarhet för mig då varför könsnormativiteten slog mig med ett hårt slag i ansiktet när jag började plugga civilingenjör i år. Jag undrar vad det var för konstig, lycklig bubbla jag levde i under gymnasiet.